Skiljas när man lever det perfekta livet och är det perfekta paret? :(

Nej - alla har inte stora grundläggande problem i sina relationer och du borde därför acceptera hur han är. Du är så nedbruten efter att ha behandlats dåligt under så lång tid att du inte tror på ditt eget värde längre. Det han gör är inte okej, och det är inte heller okej att era barn ser honom behandla dig så här och att du köper det. 

Det kanske finns en möjlighet till förändring, när/om du känner dig redo tycker jag att du ska ge honom ett ultimatum om att antingen går ni på parrådgivning eller så skiljer ni er. Förhoppningsvis kan de hjälpa honom inse att det inte är acceptabelt och att han måste förändras.

Men stanna då TS, om du tycker att han är så perfekt. Men nej, det är inte dig det är fel på, inte om han ständigt trycker ner dig (även om det sker subtilt) samt får dig att tappa självkänslan. 

Alla har brister. Hans besserwisser-fasoner hade kanske varit hanterbara om de bara visade sig ibland, eller inom vissa områden. Men det sker ju hela tiden? Du vågar ju knappt fatta självständiga beslut längre? Du mår dåligt och du gråter.

Dessutom kan han inte själv ta kritik. Du har försökt prata med honom, men han backar inte utan blir defensiv. Sen fortsätter han att korrigera och kritisera dig. Ingen självinsikt över huvud taget, låter det som.

Så hur vill du leva ditt liv? Och barnen ser ju hur han behandlar dig. Vad lär de sig? Att det är normalt att pappa alltid vet bäst och att mamma mår dåligt. Inser du att ni är deras främsta förebilder? 

Sen undrar jag varför du tror att du inte skulle kunna hitta någon bättre. Varför är det relevant nu? Måste du ha en man? Föreställ dig i stället att vara fri och kunna göra som du vill, utan ständig kritik eller ständiga påpekanden. Att inte behöva känna dig misslyckad. Att i framtiden kanske träffa en man som kanske har mindre pengar, kanske inte är lika snygg, inte lika uppvaktande. MEN som behandlar dig med respekt och inte trycker ner dig.

TS, du kommer kanske aldrig att hitta en man som har allt du drömmer om. Men du måste inte ha det som det är nu. Bara för att dina väninnor har träffat otrogna latmaskar, betyder inte det att det är det enda alternativet till dominanta besserwissers. Min man är varken eller. Han är inte perfekt, det är ingen. Men bra nog och han trycker inte ner mig. 

Du har allt skriver du ?.
Du känner dig kvävd 
Du längtar tillbaka till när du kunde tycka ,känna och göra som du själv vill utan att alltid bli styrd eller ifrågasatt 
Du rädd för att tappa dig själv och känner att du inte har självförtroende längre 

Vad är ett fint hus , bilar , lyxiga semestrar och ett drömliv i prylar värt
om inte du känner dig själv 
du är där men inte med i matchen 
barn klarar av skilsmässor , barn känner när en mamma mår skit och de vill garanterat ha en mamma som mår bra 
vänner kommer tillbaka när din sanning kommer fram 
Frihet att kunna tycka å tänka och känna är en rättighet i ett demokratiskt land , borde även gälla ett ekonomiskt snedvridet äktenskap!! 

Hon kanske behöver hitta sig själv igen. Det är nog lätt att man glömmer bort vad man själv vill i livet.

Ditt inlägg kunde ha varit skrivet av mig. Jag levde med en sådan man i flera decennier. Men jag gjorde det, jag lämnade honom. Jag hade stöd av en nära väninna och hade inte klarat det annars, så hjärntvättad var jag. Jag trodde att det var mig det var fel på, men han hade förminskat mig under så många år, kontrollerat alla mina handlingar i stort och smått. Allt från hur jag hängde tvätten, skar grönsaker, klippte gräset till vilka vänner jag skulle umgås med. Han visste ALLT bäst! Sålänge jag var med på hans noter var han helt underbar: snygg, rolig, smart, trygg, omhändertagande. Men om jag sa emot blev han inte rolig. Utåt sett var vårt äktenskap fantastiskt och ingen förstod något. Men mina döttrar hade förstått mer än vad jag trott, det framgick vid separationen. Som skedde med dunder och brak efter ett gräl. Ännu ett fruktlöst gräl. Jag tog min väska och drog. Hade planerat hur jag skulle göra när det hände. Turbulent halvår då jag fasade för att han skulle skada mig genom barnen, men han fattade INGENTING (trots alla mina försök genom åren att förklara hur jag kände) och blev helt stukad. Men repade sig snabbt och jagade ett nytt offer inom en månad. Jag är fri och lycklig, det har varit tufft men jag ångrar inte en sekund att jag gjorde det. Du behöver en förtrogen, jag hoppas att du har det. Min väninna har gjort allt för mig och hon har gett mig livet tillbaka. Du kommer att fixa det! Var inte så rädd för att vara ensam, du behöver vara det för att hitta tillbaks till dig själv innan du finner en fin man att älska. För det finns en sådan för dig, jag lovar.

Herre min!

Det skulle kunna vara jag som startat denna tråd, känner igen mig så jag får rysningar.

Har velat lämna min man så länge, men klarar inte av det. Han manipulerar mig ständigt så jag vet inte vad som är sant överhuvudtaget längre. Vi har barn och det skulle vara en mardröm att vara ifrån honom och lämna honom ensam med pappan, önskar vi haft fler barn som kunde stöttat varandra. Men jag vågade aldrig skaffa fler barn när jag insett vilken marddöm jag levde i. 

Att lämna kommer bli ett rent helvete och jag vet inte om mitt psyke kommer klara det, samtidigt som jag vet att mitt psyke inte klarar mycket med av detta heller. 

Har ett bra jobb osv och sitter nästan dagligen och tittar på lägenheter och drömmer mig bort till en fristad för mig och sonen

Just för tillfället här det mycket annat som är tufft oxå, Båda mina föräldrar är svårt sjuka och behöver vara stark för dem... träffar dem inte så mycket som jag skulle vilja, det krockar för mycket med min mans liv... Mina föräldrar är inte så förtjusta i mitt val av livspartner heller

Bo lite separat, att en bor i sommarstället exempelvis? han låter väldigt jobbig. man Ska inte underskatta att ha ekonomisk trygghet och välmående barn. sätt ned foten mot honom och ställ ett ultimatum.