Hormonell obalans. Hur vet man?

Gör ett test för att kolla hormonvärden - kan vara klimakterierelaterat.

Jag fick det efter flera missfall på raken och mycket stress i livet, mådde inte så bra. Jag började ta rosenrot och för mig fungerade det. 

Hur gammal är du?

Symptomen du räknar upp kan absolut vara kopplat till hur du lever ditt liv angående sömn och dålig återhämtning.
När vi under en längre tid sover dåligt och inte får den återhämtning vår kropp behöver ökar kortisolnivåerna och det kan ofta påverka viktuppgång,oftast på magen.
Kroppen gör även av med extra mycket magnesium när kroppen går på sparlåga.
Ser på min dotter när hon har tuffa perioder att hon då har börjat att få akne utbrott.
Så visst finns det en stor koppling på hur viktig vår livsstil är och att kroppen tar stryk på ett eller annat sätt.

Ett tips jag har som jag gör under speciellt vinterhalvåret är att ha 2 kvällar i veckan då jag lägger mig i sängen kring 19.00 och antingen läser jag en bok eller tittar på någon film och går och lägger mig och sover xtra tidigt, före 21.00. Kan även ibland lyssna på någon podd eller meditativ musik.
Det hjälper mig.
Jag äter också bra näringsrik mat och skippar allt socker .
Om jag vill unna mig något gott gör jag det till helgen.
Jag är också självsnäll och tackar nej till olika upptåg när jag inte orkar.
Viktigt att sätta gränser för dig själv 

Könshormoner, sköldkörtelhormoner och binjurar hänger ihop. Kolla upp alla tre (vården är sjukt sega på att kolla kortisol som hänger ihop med binjurarna) för dina symtom kan stämma in på mycket mer än bara en typ av hormonell obalans. Det kan även stämma in på näringsbrister. 

Lösningen är att ändra livsstil. Du skriver själv vad du tror har orsakat det (stress, sömn och dålig återhämtning). Det är de bitarna som du behöver arbeta med för att få ordning på din hälsa. Det finns inga genvägar. 

Gå till en näringsterapeut
lite dyrare men så värt de

Det finns ca 30 000 sjukdomar, minst, och av dessa är det några enstaka som kan behandlas effektivt med kosttillskott. Att chansa på att det är den rätta behandlingen för dina symptom innebär att du har oddsen mot dig, och med stor sannolikhet att den korrekta diagnosen och behandlingen fördröjs. 

En livsstilsförändring låter däremot som en bra idé oavsett om det är orsaken till just de besvär du beskriver. Långvarig stress och sömnbrist utan möjlighet till återhämtning är något som sliter rejält på kroppen och ger risk för allvarlig sjukdom och för tidig död på sikt, och dessutom sänker det ju livskvaliteten rejält.  

Jag tror att du behöver försöka komma ihåg att din fysiska och psykiska hälsa är något av de mest värdefulla du har. Du är värd mer av din egen uppmärksamhet än ett ?jag mår inte bra? äsch, jag testar väl med någon tablett från apoteket?. Ta och boka ett besök på vårdcentralen eller hos en gynekolog för dina besvär. Och försök fundera på vilka förändringar du skulle kunna göra i livet för att minska stressen på sikt. 

Jag är 32 år.

Det förra skickades för tidigt. Som sagt, 31 år.
Jag somnar ofta före 21. Är förmodligen utbränd, vilket gör att jag är konstant trött. Orkar inte med något. 
Har tagit mig i kragen och börjat gå på gym två dagar i veckan sen en månad tillbaka. Men hade velat göra mer. Allt som oftast vilar jag i princip all övrig tid. Sambon sköter i princip allt med barnen, matlagning osv. 
Känner stress över min viktuppgång bland annat. Sakta men säkert ökat i vikt sen jag var 25 år. Gått upp 20 kg. Har dessförinnan alltid varit en person som varit smal. Ätit mängder med skit egentligen och aldrig gått upp i vikt. Haft samma vikt sen högstadiet. Men när jag var 25 år hände något som gjort att jag sakta men säkert ökat i vikt. Har provat diverse träningsprogram, kostprogram osv som inte gett något direkt resultat.
Är väl viktuppgången som stressar mig mest. Fått valkar på ryggen. Känner att armarna tar i sidorna på kroppen på ett sätt som inte känts förut, kan inte raka benen som förut utan måste anpassa mina positioner. Fått byta ut hela min garderob osv. Har noll kondition.

På det en ganska stressig vardag. Med fler barn, två med diagnoser och heltidsarbete.

Har ständigt dåligt samvete för allt. Mina anhöriga som jag känner att jag behöver hälsa på. Min stuga som jag besöker för sällan. Att jag inte gör tillräckligt med aktiviteter för barnen. Ger sambon för lite tid osv. Är alltid uppbokad varenda helg för att hälsa på släktingar, göra aktiviteter osv då jag har alldeles för lite ork på vardagarna efter arbetet. Tar det aldrig lugnt eller vad man ska säga.

Stor igenkänning på detta. Jag tror inte att dina hormonella problem har med klimakteriet att göra. Som flera har skrivit så behöver du göra livsstilsförändringar. Om du har möjlighet att gå ner i tid så vore det nog en bra idé, du kan ju förklara läget för din chef, förklara att du håller på att bli utbränd och begära att gå ner i tid under en viss period. 

För mig hjälpte det som sagt med rosenrot för att få ordning på mensen men jag försöker också äta bättre, sova bättre och har precis börjat träna. 

Det här kommer att låta hårt men ta det från en som har varit där du är!
Du måste vara egoistisk och prioritera dig själv!
Det är din hälsa, ditt liv!
Du kan inte springa och tillgodose andras behov för att anhöriga vill träffas när din kropp skriker stopp!

Vad hände där när du började gå upp i vikt? När är barnen födda? Hur lång tid innan efter din kropp började förändras? Hände något annat? Var det någon som dog? Fick du sparken från jobb? Något annat trauma? Bilolycka? 
Tänk efter riktigt ordentligt vad som hände i ditt liv 1-2 år innan vikten började smyga på.

Du behöver arbeta med dig själv och lägga om en hel del. 
Du hinner inte träffa folk på veckorna och bokar in dessa besök på helgerna. Du behöver röra på dig. Slå två flugor i en smäll. Bjud in till skogsvandring! Ha en picknick som avslut. 
Prata med dina anhöriga att du just nu inte mår bra och behöver fokusera på dig själv för att ändra livsstilen. Skulle någon bli sur för att du lägger fokus på din hälsa så är det de som är fel på det och INTE du! Våga säga ifrån i så fall och fråga om det är bättre att du brakar in i väggen och inte kan göra ett skit på flera år. 

Du skriver att du aldrig tar det lugnt. Läs den här meningen: Min kropp och min hjärna får aldrig tid för återhämtning. 
Det är det du gör med dig själv när du inte tar det lugnt. Du balanserar på en skör tråd och om du inte gör något åt det lär den där väggen dyka upp jäkligt fort. Kanske inte idag eller nästa vecka. Men när den dyker upp så kommer det att gå fort!

En god vän till mig har varit sjukskriven ganska länge för att ha dundrat in i den berämda väggen. Läkaren sa till min vän att man kan summera det som att hjärnan är trasig nu och den har varit det i snart TVÅ ÅR!!!! 

Här kommer den elakaste biten. Dina anhöriga är inte ditt problem eller bekymmer eller uppgift att underhålla! På din prioriteringslista är det inte dina barn ens som ska komma först, det är DU!!!!

Gör en lista på det som stressar dig. Dela upp den i två spalter - det som är privat och det som är jobb. Jobb biten tar du med HR och din chef. Förklara hur läget är och vilka risker som finns. Din chef har ett stort arbetsmiljöansvar och borde förstå allvaret! 
Den privata delen av listan tar du med din sambo. Prata med honom om hur du mår och vad som händer och att du vill göra förändringar för att må bättre. Och här lägger du in - för att må bättre själv så att jag kan räcka till för både mig själv och familjen!

När det kommer till träning får du fundera lite. Tung träning sliter på en redan sliten kropp. Däremot promenader är bra både för knopp och kropp! EN bra promenad är bra för konditionen och fettförbränningen. En promenad i en trevlig miljö är läkande för knoppen och rogivande. 

Snälla! Bromsa innan du brakar in i väggen!

Mitt första barn föddes när jag var 19 år, andra när jag var 27 år. Började gå upp i vikt cirka två år innan andra barnet. När jag blev gravid med andra barnet vägde jag lika mycket som jag gjorde höggravid med första barnet.
Med första barnet gick jag upp 16 kg. Jag var åter till "normal" vikt inom en månad efter förlossningen. Med andra barnet gick jag upp 20 kg, men var tillbaka till startvikt ganska snart där också. 

Det enda jag sammankopplat med min viktuppgång egentligen är att jag började träna för att jag ville gå upp i vikt. Var inte undernärd eller så, men väldigt tanig. Ville bygga mer muskler. Tränade under cirka två år, minst tre gånger i veckan, men märkte ingen direkt skillnad utseendemässigt. När jag sedan slutade träna så började jag gå upp i vikt.

Jag försöker bromsa. Har tagit kontakt med en samtalskontakt som säger samma sak. Han uppmuntrade mig till att börja träna, vilket jag gjort igen då som jag skrev. Jag har pratat med min chef och tanken är att minska min arbetsbelastning. Men varje gång det ska komma till stånd säger någon upp sig och så får man fortsätta med hög arbetsbelastning. Jag tänker att min chef för så gott hon kan. 

Sambon avlastar så mycket han kan. Men är samtidigt orolig för att han också ska känna av utmattning. 

Och återigen är jag lite elak
Det är inte ditt ansvar att folk säger upp sig. Din arbetsmiljö ska din chef ta på allvar! Säg ifrån! Var egoistisk!

Kan du inte testa att byta ut träningarna mot promenader?
En promenad på 6 km i rask takt som träning. Det skadar inte att prova.