DidoAeneis skrev 2025-03-23 15:40:30 följande:
Jag förstår! Det är så svårt det där med vad man "borde" göra och det man vill göra. Jag har svårt att släppa tanken på att jag aldrig kommer att bära ett barn igen eller få träffa en helt ny liten avkomma, men samtidigt vet jag att det räcker nu 😅 Det var ändå skönt att under hela graviditeten veta att det här är sista gången jag gör allt det här - då fick jag ett tydligt closure. Sen att allt gick så bra till slut efter en helvetisk graviditet var ju bara det en stor lycka - att få avsluta på topp, liksom.
Svårt det där med att det är mest för den enas skull. Jag tror säkert att jag skulle kunna få min partner att ändra på sig, men jag tycker redan att han har offrat rätt mycket för att vi ska få två barn ihop (hans stora barn är 13 och 11, så han var ju nästan "klar", plus att han är 44 nu, så lite till åren kommen), så jag vill liksom inte be om mer. Också en rädsla för hur det skulle kännas för mig om barnet visade sig inte vara friskt på nåt sätt. Så nej, jag tänker inte begära mer. Men samtidigt vet jag hur det känns när kroppen bara skriiiiker efter att bli gravid, det går liksom inte att logiskt tänka bort det. Supersvårt! Men jag hoppas att det går snabbt för er när ni börjar försöka.
Jag är 36 nu (35 när jag blev gravid) och mina barn sen tidigare är 6 och 2. Det tog runt ett halvår att bli gravid, hade två tidiga mf under tiden. Aldrig haft mf förut, men ammade ff lite i början av försöken, vilket kanske gjorde att hormonerna var lite kajko.
Hej!! Jag glömde svara dig här. Kul att höra ifrån dig 😊
Vad svårt med känslorna du beskriver. Att acceptera tanken på att det blir inga fler gånger. Vet inte alls hur det där kommer att kännas för mig. Säkert sentimentalt för jag blir lätt sån 😅 när jag väntade mitt andra och senaste barn för 10 år sen så tänkte inte jag att det var det sista då vi hade tänkt oss 3. Men sen kom liksom ingen längtan tillbaka igen (förrän nu). Så det var först något år efteråt som jag insåg att han var min sista gång men då var det inte alls sentimentalt för jag var mitt inne i småbarnsåren och kände mig så nöjd och klar med mina två killar tätt i ålder.
Nu kommer det säkert kännas annorlunda. Särskilt då man börjar bli lite äldre också.
Jag förstår dina tankar kring er situation, om att du inte vill be om mer än du redan gjort.
Jag vet inte om jag kommer att ha möjlighet till att be om mer sen heller då han knappt vill det här 😅
Antingen blir det tväääärnej för att det här blev alldeles lagom för mycket eller så glider han in i småbarnlivsstilen igen och tycker sladdisen ska ha ett syskon?
Vi får väl se 😊 jag vet inte om jag själv skulle vilja det heller. Jag är så nojig för att paja kroppen också. Så vi får börja med att se hur mycket stryk den tar nu och sen hur det känns att börja om igen.
Hur tycker du att det känns hittills? Du som har en 2-åring också. Fullt ös där hemma 😃🥰
Vad jobbigt med missfallen du hade. Håller tummarna för att jag slipper men jag är fullt inställd på att det ska komma samt att det kommer att ta tid. Jag blir ju 38 i sommar. Hae haft ett missfall i vecka 10 innan första barnet. Det tar verkligen på en 😪 skönt att ni lyckades ganska snabbt ändå.
Nu har min man fått jobb 😍 .. I Norge! Oh. Blir så nervös. Det här kan skapa problem då jag inte är helt regelbunden i min cykel 😅😅
Men nu kastar jag ppillrena sista april. Håll tummarna för mig framöver nu 😍😍
Om gruppen lever kvar så kan jag uppdatera här 😃