Jag måste alltid säga förlåt först

Han kan säga förlåt men inte först, jag måste först acceptera att jag gjort fel och be om förlåtelse och prata om mina fel och ta på mig skulden. När jag visat mig ångerfull kan han också säga förlåt för det han gjorde fel. Han är väldigt stolt och har ett bräckligt ego. Men när han inte är under hot om att bli kritiserad så att säga, så kan han prata om djupa känslor och sina dåliga sidor och be om ursäkt. Det är när jag visar eller säger att han gjort något dumt eller fel som det låser sig för honom, då känner han sig värdelös och stoltheten kickar in som en försvarsmekanism. Efter vi har löst konflikter så kan han säga att han vet att han lätt blir tjurig och är långsint, men då är det ju bara för mig att göra si och så för att få honom glad igen! 
Han är väldigt känslig för att bli kritiserad på något sätt och faller direkt in i försvarsställning. 
Jag reflekterar mycket över mig själv och hur jag reagerar och varför och ser saken utifrån och tänker på vad som gick fel och hur det eskalerade, jag önskar han gjorde samma självrannsakan. Men han fastnar i det stolta stadiet där jag först måste ta på mig skulden. 

Eller så inbillar jag mig bara och egentligen är det jag som har svårt att ödmjuka mig? Han kanske har rätt i att jag har svårt att se mina fel och be om ursäkt? Jag kanske är precis lika långsint och stolt? Hur vet man? 

nånstans känner jag att jag har större emotionell intelligens än honom och kan mer om kommunikation och verktyg osv, och att det då naturligtvis måste vara jag som leder vägen så att vi kan ha en positiv kommunikation istället. Men jag blir ju också sur ibland eller tar illa upp eller reagerar fel eller tar åt mig av nåt litet?jag kan också vara lättkränkt och envis. så det är ju inte som att jag är en perfekt kommunikatör alltid utan jag triggas också och faller in i dåliga mönster. men när det svalnat lite ser jag ju det mer utifrån och vill kunna prata om vad som hände utan att man ska fastna i mer bråk och anklagelser. Det är så svårt..

Ni ska prata om det när ni inte bråkar. Du ska förklara så som du förklarat här och du ska be honom att lyssna klart innan han säger något. Du ska även säga till honom att han måste jobba med sitt dåliga självförtroende och och att ni borde samtala med någon. 

Beroende på hur han reagerar, så tar du det därifrån. 

Ni verkar inte vara kompatibla och det du beskriver känns inte som en harmonisk relation. 

Vi är kompatibla på så jättemånga andra sätt och har det harmoniskt och bra till största delen. Därför vill jag hitta vägar runt det här. Han mår som bäst när jag mår bra och han vill att jag ska vara glad och må bra. Men vid en konflikt kör det ihop sig och blir mörkt och då tar hans tjurighet över.
Vi har båda trauman i bagaget och anknytningsproblem och triggas av olika saker. Men vi är också väldigt bra, och vi vill leva ihop. 

Är det någon som varit i denna sitsen och lyckats bli bättre på att hantera konflikter och kommunicera? 

Båda är relativt känsliga och intoleranta alltså? Om det nu bara handlar om bagateller?

Sen anser inte jag att bara EN kan haka upp sig och fastna. Om det bara är en som fastnar så blir det inget storbråk. Man är två som bidrar om det eskalerar.

Om det är skitsaker ni bråkar om så kanske ni inte måste reda ut det på djupet varje gång? Kanske ska du pröva att sopa det under mattan och ignorera om han fortsätter att vara sur.

Som det är nu så belönar du hans beteende genom att ge honom uppskattning och bekräftelse varje gång ni bråkat. Det ger honom inget incitament att agera annorlunda, det förstärker ju bara hans beteende. 

Vill du få till en förändring så kan du inte göra som du alltid har gjort. Du måste göra något annorlunda 

Rädda dig själv. Du kan inte ändra på honom, det kan bara han göra. En relation kan inte fungera om bara en ska vara den som hela tiden ska fixa relationen.