Uppmärksammar ni era döda anhöriga på särskilda dagar? Vilka?

Men du kan kanske respektera att den är speciell för din förälder som ännu är i livet och följa med till graven? 

Nej det gör jag inte utan människor lever för mig kvar i minnena när de dyker upp, inte någon speciell dag. Min pappa t.ex. lever i varje gullviva jag ser för han älskade gullvivor. Och genom att jag pratar med mina barn om morfar som de inte riktigt hann lära känna.

Dock brukar jag eftersom att det är viktigt för min mamma åka till släktingars gravar på allhelgona och pynta så de blir fina. Jag tycker det är lite trevligt att göra fint då faktiskt, men har själv kommit fram till att när jag dör så vill jag inte ha någon plats där jag ligger som folk ska åka till utan hoppas att jag lever i något i vardagen istället, så som pappa gör i blommorna. 

Vad som är riktigt irriterande är folk som är i min ålder (en ålder där föräldrar naturligt dör löpande av hög ålder) och som lägger ut minnestexter på facebook över deras döda föräldrar varje födelsedag och/eller dödsdag. Om alla skulle göra det så skulle det knappt finnas något annat i flödet. 

Jag hade säkert tänkt annorlunda om närstående som dog "för tidigt", men har fått lyckan att mina närstående inte dött innan pensionen (dock så är det väldigt få som blivit över 80). Vad gäller vänner som dött så minns de i samtalen tillsammans med gemensamma vänner. 

Men du kanske kan göra det för att stötta din levande förälder?

Din förälder miste sin partner den dagen och kanske behöver sin familj runt sig det datumet, är det då så svårt att tillmötesgå det även om det inte känns viktigt för just dig? Gör det för din förälders skull? Inte så svårt?

Nä är usel på att komma ihåg sånt själv. Har kollegor (mest de kvinnliga) och de verkar bo på kyrkogården för de har alltid någon grav där det ska tändas ljus och pysslas om. 

Ja, min mor dog för 12 år sedan. 

Åker alltid till graven när hon fyller år och mors dag, alla helgon och kring jul.

Sen några gånger till för att rensa ogräs etc.

Planterar alltid något på våren, en bukett vid födelsedagen. Förut åkte jag alltid förbi den dagen hon somnade in, nu gör jag det ibland.

Absolut, visst kan jag det. Men jag ville ändå höra hur andra gör. 

Det som känns lite konstigt är att vi pratar ingenting om föräldern på den här dagen. Vi träffas alltså av den anledningen, åker till kyrkogården, äter middag ihop osv. Men pratar inga minnen eller någonting så. 

Jag tycker också om att åka till kyrkogården och göra lite fint. Men det kan jag ju göra vilken dag som helst, när det passar mig. 

Och jag håller helt med. En person som förlorat sin förälder som var 80+ och agerar som att det var oerhört tragiskt. Aningens svårt att dela bilden av tragedi faktiskt...

Absolut, jag följer med. Men det som gör att det känns lite krystat är att vi inte pratar minnen eller någonting den dagen. Vi träffas, åker till kyrkogården, äter middag ihop osv men ingenting om personen som inte längre finns. Det känns liksom som att vi gör det bara för att vi ska. 

Jag minns min förälder lika bra av att jag går en sväng i skogen eller pratar med mina barn om hen eller vad som helst. Inte just den dagen på en middag.

Men det är kanske inte för att minnas din förälder din levande förälder vill att ni ska träffas, utan för att denne ska slippa vara ensam med tung sorg just den dagen.

Jag tror inte att ni gör det för att ni ska, eller för den döde förälderns minne. Din levande förälder behöver nog bara sin familj runt sig den dagen, för att dagen känns för jobbig att tillbringa ensam.

Ta extra hand om din levande förälder den dagen. Det behövs nog.

Min systers dödsdag passerades nyligen och jag gick faktiskt till kyrkan och tände ljus. Sist jag var i kyrkan var när svärfar gick bort för snart 2 år sen.

Jag uppskattar det lugn som kyrkan ger, särskilt en gammal, vacker kyrka. Sitter en stund och tittar på ljuset och kyrkans detaljer och låter tankarna vandra. I början gick jag varje födelsedag, varje dödsdag. Det var en del av min bearbetning, att komma till acceptans. Nu blir det sällan men det händer då och då. 

Inga speciella dagar, men jag tänker på mormor och morfar lite extra när det är deras födelsedagar.

Men jag tänker på dem nästan varje dag fortfarande, trots att det har gått nästan 40 år sedan morfar dog och 27 år sedan mormor dog. De finns i mitt hjärta livet ut. 

Jag brukar tänka på mormor och morfar i samband med Allhelgona. Mamma har aldrig haft krav på eller sagt att hon vill jag följer med dit, och hon bor 300 m från den minneslunden. Så det är inget stort företag att gå dit och jag bor 10 mil bort.

När vi ses ägnar vi oss åt de levande.

Min man blev kraftigt guilt-trippad av sin mor om allt möjligt medan hon levde ( inklusive att hålla ordning på hennes grav) och nu är han ambivalent. Vill åka dit för annars kommer hennes bror med fru att beklaga sig om inte graven är skött, men det är 8 mil att köra och ofta blir han sjuk den tiden på året + vi har ett fast åtagande den helgen så det är sällan besöket blir på rätt dag.

Ska tillägga att om jag går in i en pampig kyrka under semester utomlands brukar jag sitta ner en liten stund och tänka på de som inte finns mer, donera en slant och tända ett ljus.

Nej, för mig är datumet eller graven inte viktig. jag bär nog släktningen med mig inom mig istället, i tankarna i minnen. En grav skulle jag kunna besöka när som helst, eller inte alls. Den representerar inte den döda för mig. 

ja allhelgonahelgen på hösten, brukar åka och tända ett ljus på gravarna till mina förfäder

Har aldrig känt att grav eller i vårt fall minneslund är viktig. Är nästan aldrig där, men vi åkte dit med mamma så länge hon levde. Var faktiskt ändå på en kyrkogård helt nyligen och det som ändå är fint är ju att man ser att någon faktiskt minns de döda. Så jag kan ju förstå att en grav kan vara viktig.