När alla mår dåligt

Är uppvuxen med en mor med psykisk sjukdom/personlighetsstörning, som alltid har tagit mycket plats i tillvaron och som lämnat väldigt lite plats åt mitt välmående. Detta hanterades av mig genom ett väl dolt självskadebeteende och riskbruk av alkohol. Fick aldrig någon hjälp av vården då, men lyckades hitta vägar ut själv. Nu, över tio år senare, är jag i en relation där min partner drabbats av en svår depression, som även den tar väldigt mycket plats i tillvaron och relationen. Upplever återigen att det inte riktigt finns plats över till mig, plus att min relation till min mamma kvarstår. All ängslan, oro och frustration som inte har någonstans att ta vägen har nu triggat mig att börja självskada igen. Jag mår ju kanske egentligen inte så dåligt, jag känner mig bara emotionellt överbelastad. Var i kontakt med vården redan för ett år sedan och flaggade för att det var hitåt det barkade. Fick några korta samtal med psykolog som tyckte att jag skulle organisera min vardag bättre och söka nytt jobb (som är outhärdligt det med, men inga andra jobb finns just nu). Vården vill inte ha med mig att göra (upplever jag) och dessutom känns det så oerhört förmätet av mig att dalta med mig själv när det är mina närmaste som är de som mår dåligt på riktigt. Därför känner jag inte att jag kan prata med dem om det heller. Så vad gör man? Privat terapi i smyg?