Du har 2 val som jag ser det. Antingen gräver du djupare i varför du känner som du gör. Det här är inte helt enkelt själv då man kan ha blockat minnen så fixar man det inte på egen hand så är det terapi som då gäller. Det andra är att du fortsätter fly från det och på så sätt skapar dig tids nog en verklighet, kompisar, som passar in i din inre verklighet där du inte känner du måste fly, känner dig underlägsen.
Jag har kommit på varför jag själv reagerat som jag gjort förr så nu är det lugnt för min del. Du kommer trivas mycket bättre med dig själv och de situationer du då utsätts för så jag rekommenderar det istället för att du ska fortsätta undvika och fly.
I mitt baggage har jag att min biologiska pappa var otrogen mot min mamma och vad det sedan satte igång hos henne (mental ohälsa och kaos, jag har haft svårt att förlåta honom för det här).
När jag växte upp såg och fick jag höra från höger och vänster hur fantastiskt bra min pappa såg ut. Jag märkte särskilt reaktionerna hos kvinnorna. Han låtsades dels inte om det men jag kunde ju se att han njöt av det på ett sätt. Del av hans identitet. Det var det här falska jag sedan kom att avsky. Men så här var det alltid. Som ung vuxen började jobba och de fick se pappa, då var sorlet igång, och sedan kommentarerna att är det din pappa? och så bra han såg ut. Det kunde ta dem timmar innan de kom över det. Helt löjligt. Jag ville inte ha uppmärksamhet till mig och inte via någon annan heller (som pappa då). Tyckte kvinnorna alltid betedde sig helt flamsigt och tramsigt. Tyckte det var jobbigt att bara gå i en mataffär med pappa. Hade keps på mig ett tag eller hoodie och tryckte ner och över den och såg ner.
Jag tyckte min mamma såg också bra ut, men vad jag tror skilde dem åt där var att min mamma inte släppte in det här, andra personer så nära inpå. Hon blev inte smickrad av det. Hon hade ett annat förhållningssätt. Sedan tror jag att hon själv såg sig nog som lite lägre i utseendeskalan än pappa, men att hon hittat sin stil. Jag har kommit på i efterhand att hon gjort operation för att förbättra sitt utseende. Men hemma pratades det aldrig om utseende. Det skulle vara andra egenskaper, intressen som var mer viktiga än det.
Jag var söt i yngre barnaåldern men där var något rebelliskt i mig från början och jag var en pojkflicka som ville gå min egen väg. Hatade när folk sa åt mig vad jag skulle göra. Förstod inte vad de trodde de sysslade med. Jag sa inte åt dem vad de skulle göra. Att jag var ett barn och de vuxna hörde liksom inte hit, ha ha.
Mamma hade en bild i huvudet av hur det skulle vara när hon fick en flicka (jag var första flickan) och så var jag inte alls personlighetsmässigt det hon ville ha. Jag kunde riva av mig fina smycken de satt på mig, där är mest bilder på mig när jag är i farten och klädd därefter och springer barfota. Mamma som gått och köpt flera olika fina skor jag kunde välja bland. Hon och jag hade ju den här kampen att hon skulle inte bestämma över hur jag skulle se ut. Å andra sidan fanns där en del av mig som ville behaga henne, men den andre delen i mig var starkare. Jag ville att hon skulle älska mig för den jag var och det inkluderade i hur jag valde att se ut på utsidan. En gång klippte jag mitt hår i hemlighet. Hon grät i timmar för hon ville ha en flicka med långt hår. Ringde runt och grät. Att det där håret satt på mig och jag bara tyckte det var i vägen, det hörde liksom inte dit. Jag skulle se ut som hon ville tyckte hon, hennes rättighet. Jag hade visst inga. Hon visste bäst för hon var vuxen. Jag tyckte att då kunde hon få mitt hår istället. Räckte fram det till henne.
Hon ville anpassa mig mer nog rädd att min pojkflickaktighet skulle ses som för avvikande, för rebellisk, men jag själv upplevde det inte så, men de sa bara att jag var "väldigt stark" i min envishet, hur jag ville vara. Jag var mycket säker i mig själv.
Jag såg det ju bara som att vi var hyfsat lyckliga och stabil familj, liv, före, före papps otrohet, och sedan efter - kaos - och övergiven i det här kaoset. Där var ingen struktur längre. Allting skulle bara levas på "känslor", otryggt och man visste inte vad man skulle kunna förvänta sig från en stund till en annan.
Jag såg utomstående alltså som potentiella hot. Det började med den uppmärksamheten min pappa fått från en kvinna och kvinnor och hur han svarat på det. Det hade varit han som varit svag nog att släppa in det. Jag kände alltså att för snygga män går inte att lita på, eller att de drar till sig det här oönskade om de inte har något i sin karaktär som sätter stopp för det.
Det var lite svårt för mig där i tonåren när man skulle hitta sig själv och sin stil. Jag hade killkompisar. Något hade börjat hända med mitt utseende. Tydligen tyckte de jag blev söt, ordentligt söt, vacker till och med och jag kunde se mig själv i spegeln och konstatera det faktum att jag var sk fulsnygg, men de såg inte det sk fula, som varit jag hela tiden, under uppväxten när jag var pojkflicka. Jag började få uppmärksamhet på mig jag inte ville ha. Jag började få riktigt snygga killar (de som fötts snygga, förblivit snygga, navigerat sig genom hela grymma tonårstiden i samma snygga paket, inte som jag då ha ha) att bli grymt intresserade. Jag kunde sitta där och skratta för mig själv att herregud, ser du inte att jag är fulsnygg? Kändes som ett skämt. Kunde se någon annan tjej i rummet som jag tyckte inte såg fulsnygg ut utan en tia precis som han. Jag hade alltså mitt eget svart vitt tänkande och mina egna fördomar som min sanning. Jag tyckte han skulle vara med sin 10 och jag skulle hitta min fulsnygga istället. Men att det här var lite roligt ändå.
Jag klarade inte av att fortsätta dejta en kille som såg otroligt bra ut då jag märkte att han fick uppmärksamhet på sig mest från tjejer men även killar reagerade, alla reagerade (inte som att de ville ha honom så utan mer att han var snygg). Det här triggade precis allt hos mig, precis som det gör hos dig nu, och jag fixade det inte. Det var alltså en blandning av flera faktorer som ledde fram till min flykt-känsla: 1. Uppmärksamheten från andra - potentiellt hot - 2. Han ser för bra ut, han kommer kanske inte alltid vara stark utan svag som min pappa och då vara den som kommer förstöra allt i mitt liv, inget golv mer.
(O) lustigt nog blev jag ihop med en annan snygg kille och var tids nog så illa tvungen att möta vad det var i mig som satte igång allt det här. Han var mycket på.
Då han alltid varit snygg, har mycket av hans identitet setts i det.
Jag har haft problem med honom då andra kvinnor närmat sig, de som är för dominanta och som har en skruv lös dvs som inte respekterar normala gränser, andra gör ju det, men inte den sorten, och hur han har svarat på det.
Det här har varit en gråzon men tillräcklig gråzon för att ha levt så här med honom så länge utan att han hört vad jag har sagt, trots att jag har haft rätt varje gång (men han behandlat det som att jag varit galen, tack för den, liksom, och till slut blev man ju lite halvgalen) att jag ville ut ur relationen, vi hade andra problem också. Vi har barn ihop så jag har velat ge mitt absolut yttersta av den anledningen och det tror jag också han har utnyttjat, varit så kaxig i sig själv, trott sig sitta så säkert, att han inte trodde jag skulle gå utan bara finna mig i det.
Jag har varit den som allra bäst beskyddat oss som par, som familj, särskilt med min erfarenhet, men han har inte gjort detsamma mot mig, inte sett hotet som ett hot förrän rent för sent och då har han fått ställa till med scener mot de andra kvinnorna, och jag kommer ju aldrig veta, speciellt med en arbetskamrat till honom som jag vet var intresserad av honom i flera års tid och ville visa mig det, provocera mig med det, när han inget större motstånd visade, vad som hänt eller inte hänt där egentligen. Han måste ha känt sig smickrad. Det är det. Bara tänkt på sig själv. Tycker mig ha hört saker han sagt om henne som gjort att jag förstått att andra på hans arbete sett det sjuka i henne, men eftersom hon bara varit sockersöt mot honom har han släppt henne för nära inpå, inte ifrågasatt varför. Svaghet i honom. Inte särskilt smart. Tids nog fattade han väl också att hon var galen, men efter alla oss andra. Där fick jag rätt iaf, men knappast större tröst, med tanke på hur länge han inte lyssnat på mig när jag sa att hon var farlig och hur hon betedde sig. Då var det som att han tog henne i försvar, som att det var hon och han nu, inte jag och han. Och han hade inte gjort något fel. Nej, men han hade inte gjort något rätt heller. Måste visa mer: Jag vill inte ha dig. Lägg av. Annars fattar inte såna. Ser det som grönt ljus.
Vi har varit utsatta för stalking eftersom han inte satte ner foten direkt, snabbt. Jag anade det med tiden. Kunde se det också med hennes SMS konversation till honom, som han lät mig se. Men jag kommer ju inte veta om där funnits annan SMS konversation som han tagit bort direkt.
Det har inte varit första gången jag fick problem när jag fick problem med henne, funnits annat som hänt innan också, som placerat mig i det här urjobbiga gråzonfacket där man inte vet. Bättre man vet. Är han otrogen eller inte? Dock inte funnits några andra tecken på det hos honom vilket var varför jag stannade.
Det här andra har gjort att jag har stängt av mig själv medan jag befunnit mig i gråzonen, han fortsatt varit den samma. Han har inte tagit någon hänsyn till mitt förflutna, mina sårbarheter, utan bara skyddat sig själv. Han har gjort så jag fått trauma på trauma, dvs först händer något som gör att det blir ett trauma, sedan blir det ett dubbelt svek och ett starkare trauma pga hur den andre väljer att behandla det på. Han har inte varit en bra partner för mig på det sättet, fast han älskat mig.
Som ett tråkigt resultat har vi idag att vi fortfarande älskar varandra och vill satsa men han har dödat en del av den kärlek jag en gång hade för honom och än så länge har den inte kommit tillbaka, vi är inte jämställda längre i vår kärlek till varandra.
Den kärleken jag har för honom idag räcker, men jag tycker ändå det är en sorg, det är synd, att han lyckades ta död på det som var så fint och så starkt. Det han kaxade sig över att han aldrig skulle förlora. Han tyckte han var all that. Han hade inte gjort något fel. Min svartsjuka bara. Mitt fel. Totalt isolerat mig med ett verkligt problem.
Vi får se nu med tiden om min kärlek, min tillit växer som den var innan. Han vill ändå leva så här oavsett fast han säger han vet om att han älskar mig mer än jag gör honom. Andra har spontant också sagt saker som att de ser, märker av hur mycket han älskar mig, att de tror han älskar mig mer än jag honom, men de vet inte om vårt förflutna, hans tidigare svaghet, de trauman han orsakat. De bara tycker han är en dröm. Vilken tur jag haft. Får höra det nästan varannan vecka eller så: sån tur jag haft. De vet ingenting. De är inte så nära mig så jag känner jag kan berätta det. Får ju tänka på familjens rykte, men egentligen vill jag. Han var absolut ingen dröm att ha under ytan när han gjort som han gjort.
När vi äntligen tog till terapi var det bara ett enda långt konstaterande hur han brustit i viktiga komponenter som gör en relation hel, stark och nära. Kvittade då hur bra han såg ut. Han sa han inte förstod innan. Jag kan ju tycka att gör man ett sådant åtagande, ett sådant engagemang, så får man väl visa lite intresse då och inte tro man vet och kan allt och allting är bara den andres fel. Det var ju fel i hans karaktär. Hade inte med hans satans utseende att göra. Fick höra så mycket strunt, att det fick jag bara ta, det var för att han såg bra ut. Nej, det var det inte. Min otrygghet låg i att han släppte in hot för han var själv för konflikträdd för att ändra strategi och jag fick då vara den tuffa för oss båda. Har inte varit kul precis. Jag blev också psykiskt sjuk till slut, men är det inte längre, utmattningsdepression. Då var det också lättare för honom att fortsätta peka på mig och säga att det var jag som hade fortsatt fel, fortsatt problem. Jag förstår om jag varit svartsjuk mot allt och alla utan någon rim och reson men det var jag ju inte. Jag såg och tänkte friskt angående det här , men blev inte tagen på allvar, inte trodd. Och det hos min sk partner. Som skulle vara min vän. Han var inte min vän.
Om man väljer väldigt snygga människor i sitt liv så är det viktigt att se till deras andra egenskaper:
-Har de fått lära sig för svaga gränser, att de bara får lov att vara smickrade och tacka, och låta sig bollas med hur som helst? Då är det en svaghet, då släpper de in hot, då är de inte att räkna med när det blåser kallt.
-Hur mycket trivs de i rampljuset? Trivs du i rampljuset? Är du med någon som lever för det här kommer det splashas över till dig med då du ju står bredvid, är det något du vill? Vill de vara så så får de vara så själva tycker jag, det passar inte mig. Jag är inte och har aldrig varit någon som söker så mycket extern uppmärksamhet på det sättet. Behöver inte nära något sådant i mig. Inget där som är trasigt på det sättet. Får ingen kick av det. Är inte lättflörtad. Vill se oss alla som lika. Behandlar alla som likar. Inget mer svart och vitt, sätta i fack. Är mer intresserad av deras inre än deras yttre.
Jag kan se att vissa har vänner som alla ser likadana ut typ, medan jag har alltid haft vänner som ser olika ut och är olika, men det som de har gemensamt är att de har starka personligheter, de vet vad de vill och de har inga problem med att säga nej och inte låta sig bollas med. Så som jag önskat att min partner också varit från början. Det skulle ha varit en sådan partner jag skulle ha valt. Inte gått på niten att det är bara för att han är snygg så får jag ta att han skulle vara svag, skyll dig själv, typ.
Jag var redan i tankarna om mitt fortsatta liv efter vår splittring och om och när jag skulle hitta någon ny. Då förstod jag att jag var inte längre rädd för att han skulle se för bra ut. Det jag var rädd för var hur han skulle behandla sin snygghet på, vilken inre styrka han satt på, hur han skulle behandla och påverkas av sin omvärld. Det var där det satt.
Det är det inre som vinner över det yttre alla dagar i veckan. Där måste vara en balans, men balansen börjar i det inre och splashar sig sedan utåt.
Fixar du ditt inre så kommer det splasha utåt och du kommer utan problem hantera vänskaper oavsett hur du märker av hur andra bedömer deras utseende eller hur du bedömer det. Du kommer bara njuta av er vänskap om den personen är stark inuti och vet att sätta gränser utåt för att den själv vill det, inte för att du vill det eller uppmanar till det, utan den ska själv vilja. Nu vill ju min partner detta själv påstår han men jag vill ändå se det mer i verkligheten om det inte bara är något han säger, nästan utsätta honom medvilligt för sånt här för att se hur han reagerar, om han verkligen har förändrats. Han verkar iaf ha mognat mycket jämfört med hur han var när han var yngre. Hade vi träffats idag och han haft de här starka gränserna utåt vet jag att jag blivit förälskad och älskat honom lika hett som han verkar ha gjort i mig, så därför också det känts dumt att kasta bort honom om han nu förändrats så. Men ärren sitter kvar än så länge och det kommer de väl alltid göra.
En vänskap har med det inre att göra alla dagar i veckan, inte det yttre. Vad de har för inre egenskaper som gör ert förhållande fint, och som gör att det kan vara en vänskap för resten av era liv.
