Byta fotbollslag redan som 12-åring?

Var i precis samma situation i ungefär samma ålder. Tränare i det lokala laget, barnet hade bra med kompisar i laget men var väldigt mycket bättre än den näst bästa spelaren vilket gjorde att träningarna blev mer lek än utmaning och mer av "hänga med kompisar och sparka lite boll" än att faktiskt spela fotboll.

Bytte till en annan klubb som krävde skjuts men som ändå tar oändligt mycket mindre tid för oss föräldrar eftersom att jag kunde sluta som tränare. Alla i nya laget är supersnälla och har fått nya ännu bättre kompisar där och träningarna är mycket roligare när lagkamraterna håller samma nivå. 

Mitt tips är att provträna med den nya klubben och känna hur det känns och om själva fotbollen där är roligare och tränare och spelare verkar normala så byt. Om det inte skulle funka med det sociala så går det alltid att byta tillbaka.

Och ställ frågan, spelar han fotboll för att han älskar att spela eller för att hänga med kompisarna? Om han gör det för att han älskar att spela har han troligen roligare i den andra klubben och kommer få nya kompisar. Om han gör det för att hänga med kompisarna och bara råkar vara duktig men egentligen inte tycker själva fotbollsspelandet är så kul så stanna i den gamla klubben.

Det handlar inte bara om utveckling. Mitt barn satsar inte på det sättet men tycker det är mycket roligare att spela med och mot folk på samma nivå. Skulle inte säga att frågan är om det sociala eller utveckling är viktigast, utan om man spelar fotboll för att spela fotboll eller för att hänga med kompisar. 

Fördelar med att byta lag som mitt barn upplevt och även jag själv i liknande ålder:

* slipper pressen med att vara "den det hänger på"
* inspirerande att spela med spelare som är bättre än en själv
* känslan av att man passar bollen för att det är bra att passa bollen istället för att passa bollen när man vet att det är mer troligt att det blir mål om man springer hela vägen själv men vill inte vara en diva
* utmaningen och glädjen i att få kämpa på träningar och matcher jämfört med att spela i en miljö där man vet att man vinner alla 1-mot-1 utan direkt ansträngning 

Jag är emot tidig elitsatsning men kan samtidigt se att det är roligare att spela fotboll i en miljö där man inte är betydligt bättre (eller sämre) än övriga.

Jag tror det är ett vanligt misstag att man i alla sporter glömmer vad som är viktigt och blir för resultatinriktad.

Jag skulle hävda att det sociala är mycket viktigare än det rent sportsliga. Det är även viktigt att få barnen att röra sig på regelbunden basis. Egentligen den mesta idrott som syftar till att bli bäst är extremt kontraproduktiv. Det skapar massa vinnare i idrott men förlorare i livet. Jag är tränare själv inom lagidrott och har sett detta så många gånger. 

Jag instämmer i att det inte ska vara resultatinriktat utan fokuserat på glädjen i sporten. Men man får inte heller glömma att om man verkligen gillar en sport så kommer glädjen i sporten från idrottandet och om omgivningen rent sportsligt inte ger så mycket så får man inte samma glädje.

Sedan behöver man såklart bra lagkamrater också, men det är något man får i de allra flesta lag och om ens vänner i gamla laget är riktiga vänner försvinner de inte när man byter klubb. Och man kan alltid byta tillbaka om man inte trivs.

Att man byter behöver inte innebära att man toksatsar och ska bli bäst och är ute efter utveckling utan bara att man vill ha så kul av sitt idrottande som man bara kan och att glädjen inte bara kommer från kompisarna i laget utan även utifrån idrottandet i sig.

Om sonen vill byta då är det väl bara å köra 
kan förstå om pappan är tränare och less på t 
då är skjutsning mycket lättare än vara tränare 
sonen hittar  nya kompisar och det kan vara bra med ombyte , även det är utvecklande för grabben 

Vänskap och relationer är investeringar och går inte att byta ut utan att man börjar om från noll. Jag bara säger det att om det är bra vänner så ska det krävas väldigt mycket för att ett byte ska vara värt det. 

De flesta människor är bra vänner men de flesta passar inte ihop på det sättet att de kan bli vänner för livet.

Under uppväxten byter många barn kompisar flera gånger och det är ju inget negativt. Och som sagt så kan man ju spela fotboll i ett annat lag än sina kompisar och fortfarande umgås på fritiden.

Min erfarenhet är att många trivs bäst i ett lag som matchar sin egna spelnivå. Alltså när man börjar närma sig tonåren som TS barn gör. 

Mitt barn (och även jag själv) bytte lag i den åldern och jag fick vänner för livet i det nya laget. Mitt barn hade väldigt goda vänner i det gamla laget som fortfarande är väldigt goda vänner trots att det är 4 år sedan bytet och de aldrig gått i samma skola. Och nya vänner i det nya laget.

Det fanns en tveksamhet att byta just på grund av vännerna men gjorde det ändå för att träningarna var så mycket roligare i nya llaget.det sociala är viktigt, det instämmer jag i. Men att stanna i en sportslig miljö man växt ur pga vänner tror jag är ett stort misstag.

Det beror ju helt på individerna. Du kanske sett de som satsat och sedan missat allt annat. Men kanske du missat se de som lessnat pga den låga nivån men inte fått eller kunnat satsa så de har slutat helt av den anledningen. Det är lika kontraproduktivt. Man måste ju se barnen individuellt och stötta det de vill göra. En del drivs av att faktist vinna. Andra gör det inte i samma utsträckning.

Det finns ju också en mellannivå som många verkar glömma utan man tänker så lätt att byte innebär elitsatsning. Både jag och mitt barn gjorde enligt nedan förenkling byte från grupp 1 till grupp 2 och upplevt minst lika stort fokus på det sociala i nya klubben som i den gamla men att det kombineras med större idrottsliga möjligheter.

Akademilag har jag ingen erfarenhet av. Vet de som gått dit och trivs och andra som efter några år byter tillbaka till sin gamla klubb eller typ 2 nedan. Ibland för att de mest fått sitta bänken och ibland för att de inte trivts i den sociala miljön och kraven som ställts.

Jag är inte alls för en tidig elitsatsning, men jag inser också att om man älskar idrotten och också är "bättre än de flesta" så kan det bli så att man inte har lika kul i typ 1 nedan.

Grovt förenklat 

1) lokala breddlaget med mer fokus på att hålla nere kostnader och gemenskap än fotbollsutvecklingen. Finns ofta möjlighet att spela med äldre för större utmaning men man spelar inga "kvalitetsmatcher" på respektive åldersnivå.

2) större klubben. Finns allt från elitsatsning till bredd, mer anställd personal, någon gång ca 12-14-årsåldern delas det in i nivåanpassade åldersgrupper som inte är fasta utan spelare går mellan. Fler träningar och finns någon form av plan i klubben och anställda tränare som stöttar föräldratränarna. Från ca 15-16 års ålder får man en tränare som inte är förälder. 

3) akademiverksamhet

Det är du som ser situationen, inte jag.

Mitt råd är egentligen att låta pojken avgöra själv och inte att påverka honom i någon riktning.

Det jag sett är att föräldrar ibland pushar på för nytt bättre lag trots att barnen inte vill. Självklart är inte heller det omvända bra. Om något barn vill satsa stenhårt och föräldrarna håller tillbaka. Låt pojken avgöra och stötta honom i det beslut han tar.

Att röra på sig och motionera måste barn göra. Där ska de inte ha något alternativ. Men i vilka former och med vilket lag ska de få bestämma själva.

Fråga barnet! 

Många fotbollspappor är alldeles för hetsiga när det gäller träningens struktur och uteblivna vinster med mera. Det blir en onödig hets för ett barn som med 99% säkerhet inte kommer bli fotbollsspelare ändå.