Har tappat bort värmen inom mig?

Du kanske inte hade så mycket värme som du tror som ung. Låter mest som en slags coping mechanism. Betyder inte att det är sämre på något sätt, mest ett sätt att hantera tillvaron. Man kan öva upp en empati för andra. Du skulle också kunna öva upp att inte vara så självkritisk. Flytta saker bort från dig själv. Det skulle gynna dig. Sen kan du fortsätta vara ärlig och inte tolerera att någon trampar på dig. Du behöver naturligtvis känna empati för dig själv också. (Sen så behöver du inte vara brutalt ärlig pga sociala färdigheter, vissa saker borde du kunna låta passera)

Vad menar du med coping mechanism? 

Tja, jag förlorade mina föräldrar redan som 3 åring. Har minne av dom fortfarande. Jag förlorade en 3:e som jag hoppades på skulle vara min mamma. Och jag blev sedan misshandlad och torterad som barn från 5 års ålder. Både ag och djuren blev slagna och sparkade. En kanin tog man död på med enbart för att straffa mig som barn. 

Vem i min närhet menar du skulle jag ha kopierat någonting utav medmänsklighet? 

Klart jag kommer att vara självkritisk. Tänker inte tappa bort mig själv och därmed rättfärdiga mina brister med en enkel axelryckning. Däremot har du lite rätt i att jag behöver skapa lite distans mot tidigare upplevelser samt att se samband på människors beteenden som kan leda till negativt. För ser det överallt. Har dock slutat hata mig själv för att jag lever (lite mer) ä'n någonsin tidigare. Brutalt ärlig är jag enbart när jag eller någon bredvid har blivit utsatt med orättvisa. Annars säger jag inget. 

Tror du missbedömde mig lite här faktiskt. Inte så konstigt att missförstå någon till fullo utifrån en konstig text på internet.

Tack för att du försökte skriva någonting i tråden iallafall.

jag beklagar. 
Coping mechanism i form av att försöka bli omtyckt och vara andra till lags i en relativt fientlig miljö. Ditt jag som försöker navigera i en miljö där du är sårbar som barn. Ungefär som ett medberoende. Värmen du kommer ihåg kanske är en konstruerad känsla. Du försökte överleva.

Sen så är inte människor så onda som du tror, din uppväxt har lärt dig det och du har en ökad sårbarhet för sånt. Terapi och beteendevetenskap kan säkert förklara dina sårbarheter så att när du känner att någon är ond, värdera känslan med att känner att det här beror på tidigare erfarenheter, eller är personen på riktigt dum? Dvs du får en ökad förståelse för dina egna känslor.

Jag tror att du bara har blivit så pass sårad under livets gång att du byggt upp ett försvar mot vissa känslor. Det tror jag är naturligt, även om det på ett sätt är sorgligt som du beskriver. Jag tycker att det låter som att du lägger för mycket skuld på dig själv för att du har förlorat de egenskaper du beskriver. Det är psykiskt påfrestande att leva sig in i andra människors känslor även om det också är givande. Om man själv haft ett problemfritt liv kan man kosta på sig det. För dig är det är nog ett skydd du har byggt upp för att orka med allt, att stänga av sådana känslor som kostar mycket att känna. Var snäll mot dig själv och hoppas att du kan hitta sätt att må bättre.