Känner mig värdelös för att jag är vuxen- snart 24 år

Jag har haft svår åldersnoja hela livet. Så fort jag lärde mig prata uttryckte jag att jag ville vara yngre, ljög för alla om att jag var yngre, var avundsjuk på de som var yngre och var rädd för mina klasskompisar för de kändes äldre. Kanske beror det på min funktionsnedsättning eller övergrepp under barndomen som skapat någon svår regression. Ett problem på riktigt blev det i puberteten. Jag grät av åldersnoja varje kväll sedan jag började mellanstadiet och kände att jag inte ville leva längre för att "nu är livet över". I min värld är livet över när man inte längre är ett barn. Jag är asexuell och aromantisk och kommer aldrig vara den vuxna kvinnan i en familj. När jag inte längre fick vara barnet i en familj blev jag socialt isolerad. Jag kan inte se mig i kvinnorollen. Jag äcklas av min vuxna kropp. Jag vill vara ett gulligt barn som blir skyddad och slipper vara ensam och sexualiserad. Att vara vuxen med en funktionsnedsättning och trauma-regression gör att man betraktas som en konstig, misslyckad looser, varken vuxen eller barn, varken som någon man skyddar eller någon man har respekt för. 

Att fylla 15 var också hemskt, att bli byxmyndig innebar att andra kunde ha sex med fast jag inte ville och säga att det var frivilligt. Jag har aldrig kunnat acceptera att jag är byxmyndig eftersom det får mig att känna mig mindre värd en 14-åring, och jag förstår ju inte varför. 

Likaså att fylla 18, att ingen bryr sig om mig utan säger att det är mitt ansvar. Att alla får göra vad de vill mot mig och allt är mitt ansvar. Jag kommer aldrig bli skyddad på samma sätt som ett barn, ingen kommer tycka det som händer mig är lika tragiskt. Jag kommer aldrig ses som gullig igen. Nu är allt mitt fel. Jag ser mig inte som vuxen, men är ju det juridiskt. Att vara vuxen får mig att känna mig fullständigt värdelös och övergiven. Det känns nästan lättare att dö än att fortsätta åldras. Hur ska jag hantera det här?