På väg att lämna en destruktiv relation?

Är inte riktigt i samma sits. Hade dock en mamma och pappa som jag valde att bryta med.

Det där fantastiska familjelivet du pratar om, är det verkligen så fantastiskt? Eller är det ett luftslott som du försöker hålla levande? 

Jag är trött på att jag (och även barnen)  tvingas stå ut med min mans dåliga humör och raseriutbrott.
När han är nöjd, då är allt bra, och han är en fin och kärleksfull pappa och man.
Men allt är inte frid och fröjd i livet,  och motgångar kan han inte hantera.
Jag fick i början av veckan veta att jag blivit varslad på mitt jobb,  jag blev ledsen och orolig såklart,  och efter att jag berättade det för honom har han inte sagt ett ord till mig, behandlat mig som luft,  som att jag inte existerar...
Inget stöd där inte,   stöttning och peppning har jag fått från mina vänner istället. 

Wow... Inte mycket stake i den mannen du

Fattar känslan precis! Man stöttar inte varandra. Vissa verkar inte ha behovet att man ska stötta varandra, jag inser hur viktigt det är för mig. Min sambo är mer min motståndare än stöd, vi Kan inte prata om något som är jobbigt utan destruktiva dialoger. Pikar, sarkasm och indirekta hot eller promoveringar är vanligare än att vi skrattar tillsammans.. Hur går dina tankar nu? Hur länge har du känt så här?

Nej alla barn är fantastiska, de har starka band mellan varandra och ja, när vi gör saker som familj mår jag som bäst i livet. Och vi prioriterar det högt, men all tid där emellan är toxic.

Ok nu syftade jag iofs inte på barnen utan mer på hur Han är dessa stunder. Tänker att ofta är toxiska människor toppen 5-10% av tiden och rätt kassa resterande tid. Tyvärr är det dom där ynka bra procenten som man väljer att hålla fast vid.

Personligen tycker inte jag att toxiska människor är värda att lägga tid och energi på, oavsett vem/vilka det är eller vilka förmåner de kommer med.

Tänk även på att era barn lär sig hur relationer mellan partners fungerar genom att titta på hur ni gör/inte gör. Ni normaliserar toxiska relationer för dom. 

Känner igen.   Är det något som är jobbigt eller problem så blir det pikar (mamma har snart inget jobb och då har vi inga mer pengar till fika, sagt till barnen).
Jag känner också att han tar ut frustration och ilska på mig när något går fel.
I min värld stöttar man varandra och är ett team. 
I nöd och lust hette det ju när vi gifte oss..
Jag vet inte hur länge som jag känt såhär, det har väl kommit smygande med tiden. 

Men om man lämnar,   vill man lämna barnen ensamma varannan vecka med en toxisk förälder?

Beror väl på hur toxisk personen är mot barnen.
Och det blir ju svårt att försvara sig själv om exempelvis partnern talar illa om en inför barnen när man inte är där.
Samtidigt kan det göra det enklare för barnen att se skillnaden om dom får lite distans till det hela och lättare skilja bra från dåligt osv. Men om ena föräldern gör att den andra föräldern mår dåligt så är det definitivt inte bra för barnen att uppleva det och leva i det. Att finna sig i att bli "mobbad" är inte bra att lära barn. Då är det bättre att ha ryggrad nog att lämna en sådan relation. 

Han är en fin pappa. Han prioriterar dem högt så där finns det i mina ögon inte mycket att klaga på. Det är vår relation som skaver, vårt sätt att kommunicera och bland annat hans kontrollbehov som tar död på kärleken. Vi kan  bråka varje dag under veckan vi inte har barnen. Det tär och jag börjar söka mig bort från relationen vilket inte heller stärker relationen. Men på barnveckan blir allt lugnt och jag glömmer bort alla bråk. Men jag förstår ju att det här inte kommer hålla eller bli bra med tanke på att vi kämpat länge nu. Det är som att jag väntar på en stor katastrof så att jag måste lämna. Förstår det är superdestruktivt och svagt agerat. Jag vacklar så mycket och min sista önskan var att gå igenom en separation igen. Jag antar jag fortfarande är kär och fortfarande lever på hoppet om vad jag trodde att den här relationen skulle utveckla sig till. 

Är också närmare än aldrig förr att lämna destruktiv relation. Känner igen mig i väldigt många delar av det du beskriver TS - också barn (gemensamma), hus, ekonomi för att lämna, många fina minnen tillsammans både som familj och också innan barnen osv osv, så många gemensamma drömmar om oss som familj. Utifrån ser vi nog ut att vara en välfungerande och lycklig familj - två trygga vuxna, utbildade med välbetalda jobb, trygga barn (tack och lov för att de finns och än så länge är trygga små personer <3) osv. Men den här j**la fasaden är så falsk så jag skäms (förutom det om barnen - de är så gott som det enda som inte bara är en fasad)

Vi har alldeles för många dåliga minnen i bagaget och som accelererat i allt snabbare takt sen vi fick barnen för några år sen. Tror att min anpassning tog fart på riktigt då, och sakta men säkert har brutit ner mig mer och mer, lagt mer och mer ansvar på mig själv för det dåliga i relationen och att det är jag som måste ändra mig, jag som tänker och fungerar fel. Accelerationskraften verkar ha ökat i stadig takt med att min psykiska hälsa blivit allt sämre, och vars accelerationstakt bara snurrat snabbare och snabbare det här året - tills sjukskrivning blev ett faktum. Partner som säger ännu elakare och kränkande saker och hot än tidigare (och som även kommer allt snabbare i diskussioner), och där partnern inte alls verkar ha gränsen att aldrig blanda in barnen och ha förmågan att kunna styra sitt beteende för barnens skull, att aldrig prata illa om den andra föräldern till dem eller att aldrig gå via dem för att komma åt mig (förutom att de tyvärr behövt bevittna många bråk). Även knuffat mig så jag tappade balansen inför ena barnet, kastat kläder och gosedjur efter mig när jag gått ifrån bråket, olika sätt att visa sin fysiska makt genom att komma för nära min fysiska sfär, och annan skit. Också varit andra fysiska händelser (förutom det psykiska) innan barnen, som att hålla fast mig hårt i armen/benen och blockera vägen när jag vill gå ifrån, knuffat ner mig i sängen av ren ilska osv..

Trots mitt nyktra uppvak för en kort tid sen, då jag äntligen förstod att det inte fanns något annat alternativ än att lämna, så åker jag upp och ned dagligen mellan ?det finns hopp, han tar ju faktiskt tag i hans våldsamma beteenden nu äntligen och söker hjälp på olika sätt? kan jag samtidigt se mina onyktra tankar utifrån och samtidigt tänka ?nej nej nej - nu är du påväg tillbaka igen?. Hittills kunnat hitta tillbaka snabbt till ?nykterhet? via ljudböcker och poddar om våld i nära relationer, familj som stöttar mig supermkt och ?ligger nära?, och nu en stundande orosanmälan från sjukvården. Känns så jävla läskigt och surrealistiskt att inse att jag, barnen och vi är inne i den här sörjan, och så rädd för hur det kommer påverka oss alla både på kort och lång sikt när den ?stora trumman? snart kommer in. Samtidigt som jag inser att mina känslor enbart kommer från min vana att förminska, blunda, gå vidare och fortsätta skydda hans hemska beteenden från konsekvenser. Försöker påminna mig själv att dåliga, skadliga och oansvariga handlingar faktiskt får (måste få!) konsekvenser till slut, att ansvaret inte ligger hos mig utan helt och håller hos honom. Och att våga lita på systemet?

Men det är så sjukt svårt och sån extrem psykologisk mekanism som håller en kvar när en kan fortsätta hoppas TROTS min numer mer medvetna (och fortfarande undermedvetna) vetskap om hur skadligt det är för mig och framför allt för våra älskade barn att behöva leva i det här, så är det så svårt att lämna? Bestämde mig för längesen att aldrig nånsin låta det här förhållandet ta hela mitt liv i anspråk genom att aldrig våga lämna och därmed fortsätta tillåta mig själv att slungas upp och ner mellan hopp och förtvivlan. Den känslan och övertygelsen stärktes betydligt när barnen kom och jag lovade mig själv att alltid alltid alltid skydda dem oavsett vad, och våga gå om det inte snabbt som tusan blir tydliga förbättringar. Men det har inte blivit bättre, trots otaliga försök från mina sida till gränssättning och olika sätt att stå upp för vad som borde ses som absolut nolltolerans i en relation och familj. Men en kan inte ändra någon som inte vill ändras, än mindre någon som inte själv inser allvaret i hur skadliga hans beteenden är mot oss? mitt hjärta och själ klarar inte en chans till, ännu mindre barnen som inte har de strategier och verktyg att ta till som vi vuxna har för att handskas med sånna här situationer och därmed (förhoppningsvis) kunna läka. De är tack och lov trygga personer än sålänge, men jag har börjat märka olika förändringar hos dem senaste veckorna som är så otroligt smärtsamt att se. Om jag inte lämnar nu kommer deras hittills byggda trygghet i dem själva hinna bli skadade innan en potentiell förändring kan komma att ske. och den skadan kommer följa dem även som vuxna. Och DET får bara inte ske (!!!) - jag MÅSTE lämna?

Blev otroligt långt svar ser jag nu, sorry - ville egentligen bara säga att jag verkar gå i liknande tankar som du och inser mer och mer att det är viktigare än nånsin att få olika sorters stöd och bekräftelse för det en varit med om när en går i dessa tankar, just för att bli stärkt i att magkänslan talar om vad som egentligen är det mest rimliga att göra och ändå så är det så otroligt svårt. Ser att det var ett tag sen du startade tråden - hur har det gått sen dess för dig?

Jag har precis lämnat en sånn relation för 1,5 månad sen. Jag lovar det är värt det och blir lättare för varje dag som går. Försök fokusera mycket på dig själv. Ta prommenader, träna, lyssna poddar och gå till en teurapeft om du inte har någon bra person att prata med. Var lite i din egna bubbla och gråt ut massor. 

mitt ex var en riktig Mansbebis som lät mig ta allt lass hemma och brydde sig inte om mig eller mina behov. Det är inte värt att va med en sånn person i slutändan då det tömmer än på energi

Som man känner jag igen situationen, vi bråkar nästan varje dag under veckan som vi är barnfria men så fort barnen kommer så är det lugnt. Jag har mått dåligt i så många år men vi har gemensamma barn och jag antar att det är därför jag inte lämnar. 

Skönt att inse att man inte är ensam.