Jag är lyckligt lottad- min man är en klippa

Min man har alltid varit attraktiv, snäll, omtänksam och en fin pappa. 
Men under åren har vi gått igenom mycket tufft och han har haft perioder med kontrollbehov, dåligt tålamod på gränsen till aggressiv mm. 

Men under senaste åren har han verkligen visat igen vilken fin pappa han är! 
Han är engagerad, omtänksam, kärleksfull och bryr sig verkligen. Vi ser väldigt lika på majoriteten av allt, och det är så skönt, speciellt när det gäller kring barnen då vi under en period som utbrända hamnade i negativa roller som skar sig totalt. 

Jag läser ofta trådar här på familjeliv och det ger mig ännu mer tacksamhet över det jag har. Läser om partners som inte har koll på vad deras barn föredrar att äta och dricka, partners som är fula, partners som är egoistiska, inte har tålamod för gemensamma barn och även otrogna partners. Och då inser jag än mer hur lyckligt lottad jag är. Han har stenkoll på vad barnen tycker om och inte, han ser till att köpa hem sånt han vet att barnen tycker om, ser alltid till deras bästa öht.

Och han tar allt mer ansvar här hemma, avlastar mig när han förstår att det blivit för mkt på mig. 

Min man är desutom otroligt attraktiv  och snygg.  Men har alltid haft dåligt självförtroende och jag har såklart under hela vårat liv tillsammans bekräftat och givit komplimanger och uppmärksamhet, och han är otroligt bra på att bekräfta mig i vardagen också. Men jag är så glad att han är totalt ointresserad av bekräftelse från andra kvinnor, inte är den flirtiga typen och inre ens tittar åt andra kvinnor. 

Tyvärr är väl jag den som i perioder uppskattar uppmärksamhet och bekräftelse från andra män, flirtar och skriver sexuellt. Men jag är samtidigt jäkligt kräsen och utseendefixerad, och jag vet ju vad jag har. Och det händer nästan aldrig att jag finner någon av dessa män attraktiv, eller någon annan man för den delen. Och då inser jag än mer att jag har den bästa redan.

Men som någon skrev i en annan tråd så tänker jag med det jag har mellan benen, åtminstone i mina nymfomani-perioder.
För då är sexlusten och begäret så extremt påtagligt att jag är övertygad om att jag måste stilla det med sånt som jag fantiserar om men aldrig testat (och inte heller känner ett behov av att testa när jag har mer normal sexlust och är vid mina sinnesfulla bruk.) Det är så sjukt egentligen, att under mina extremt-kåt perioder kan "dumheter" kännas som nåt nödvändigt, något jag måste uppleva nångång, helst snart medans jag samtidigt/när jag har lite lägre sexlust (men ändå högre än normalt) inte kan tänka mig sex med någon annan än min fina man och blir nästan äcklad av tankar på sex med någon annan än honom. 
Jag har inte varit otrogen och jag vill inte vara det. Men det är otäckt ändå...