Är det ”trendigt” att bryta kontakten med sin förälder?

Jag har brutit med min pappa. Han betedde sig väldigt illa efter skilsmässan. Lämnade mamma för en misshandlare(hon misshandlade både mig och pappa psykiskt). Jag mådde såklart dåligt och ville bo hos mamma, men det tillät inte pappa. Jag mådde dåligt av växelvis boende överlag, men pappa höll hårt i mig. Detta och att han inte försvarade mig mot monstret dödade vår relation för alltid. När monstret lämnat trodde jag att det skulle bli bättre. Jag ville prata om allt och bearbeta, men pappa ville låtsas som ingenting. Då gav jag upp att ha en riktig relation med honom och stötte bort honom(var fortfarande minderårig). Han körde samma taktik att krampaktigt försöka hålla mig kvar och beskyllde mig för att såra honom och spelade martyr.  Även innan skilsmässan hade han det draget, men det kom fram ännu mer efter att han lämnat min normala mamma. Han var också alltid liksom lite dum i huvudet. Han sa sårande saker fast han menade det som ett skämt.  Han tog inte hänsyn till att han hade en ängslig autistisk dotter. Han var ofta tvingande och kunde aldrig göra saker som underlättade min ångestfyllda vardag, det var fel väg att gå enligt honom. Han kunde medvetet bryta planering för att jag skulle "utmanas" vilket såklart bara resulterade i ångest för mig som "sabbade dagen för alla". Så massa bråk och allt var mitt fel. Jag var självisk och ond. 
Jag skaffade till och med barn med en äldre man när jag var 18 för att kunna flytta hemifrån och anses vuxen. Fast pappa ansåg mig inte vuxen ändå. Han krävde att få ta del av graviditeten, stormade in på BB några få timmar efter förlossningen, långt innan några besök alls var tänkta(detta har jag inte kommit över än idag) För att jag "stängde honom ute".

Jag har inte så mycket familj själv och ville att mitt barn skulle ha en morfar så jag stog ut i några år med att träffa pappa, men hela tiden hålla försvarsmurarna uppe, inte titta honom i ögonen,inte vara själv med honom, lida 100% av tiden vi var i samma rum.  Annars också. Han telefonterroriserade ofta. Vi bråkade hela tiden. Jag var alltid den onda som inte släppte in pappa, allt jag gjorde och sa var fel(han talade alltid illa om diagnoser,  men jag har en diagnos tex). Han skulle bara ha en relation och vi skulle bara vara nära punkt. Minns en gång när min äldsta var bebis. Jag och pappa hade bråkat om nåt över telefon. Jag lade på och vägrade svara(satt hemma med en bebis och grät pga bråket). Då kommer han hem till oss. Står i trapphuset och ringer på i 20 minuter. Jag smsar gå, men han svarar att det kommer han  inte göra. Han kommer att trycka på ringklockan tills jag öppnar. Det är en av få gånger jag på riktigt blivit rädd för honom.

Två gånger sade jag upp kontakten med honom i cirka ett år. Första gången för att han kritiserade min vikt. Jag som varit överviktig och tröstätit hela livet och hatat mig själv för det hade äntligen gått ner lite och var ganska nöjd med mitt utseende och så kommer han och gratulerar till gravidmagen trots att jag inte var gravid... Åt inte på fyra dagar efter det och hamnade på sjukhus. Sen tog jag upp kontakten igen efter ett år eftersom att det var mitt fel att allt blivit så krångligt och att hans nya kvinnas döttrar minsann älskade honom. Det var mitt fel och jag tänkte/hoppades naivt att han lärt sig gränser efter ett år. Det hade han inte. Några år senare var det dags för ett längre break igen. Papa fick nys om mina politiska åsikter och kallade mig Hitler. Argumenterade på sms och bara skulle ha över mig till sitt miljöparti.  Allt annat var nämligen odemokratiskt. Jag bara  orkade inte....Blockade honom igen ett längre tag så att han inte skulle terra.  Min man är ett helgon och tar kommunikationen för att barnen ska träffa sin morfar. Sen kom julen och jag skulle väl ändå inte förstöra julen....? Så jag släppte ner murarna igen och gav mig. Led julen igenom. Pappa kom dit och ville bamsekrama mig och låtsas som ingenting. Han får inte röra mig. Jag var naiv igen och trodde att han kanske ändå lärt sig. Varje gpng jag tagit tillbaka honom och han åter sårat så hatade jag mig själv. Hur kunde jag vara så naiv? Jag var verkligen värdelös. . Men ibland kunde han hålla sig lugnare i några år och inte klampa på för hårt(även om jag alltid med av att umgås, prata med honom eller tänka på honom. Drömde mardrömmar om honom och hans ex). Det gick några år och sedan klampade han snett rejält. Ett bråk om mina hemska värderingar igen på telefon. Den här gången satte han på högtalaren så att han och sambon kunde argumentera ihop mot mig. Jag försökte med mitt "agree to disagree" igen, men han ska bara argumentera. Jag lockas att svara tillbaka och han är elak. Till slut slänger jag på telefonen och blockar.  Bryter ihop och svimmar av. När vi bråkar blir jag alltid retlig och snäser maken. Jag bygger upp mina murar och han hamnar i skottlinjen.  Men den här gången snäste jag den åttaåriga sonen. Och där fick jag min uppenbarelse. Aldrig igen. Om pappa påverkar mig så djupt att jag behandlar mitt barn illa(bad om ursäkt tusen gånger och mår fortfarande dåligt över det!) går det inte. Då gjorde jag slut med pappa en gång för alla. Det är fem år sedan nu. Barnen har en relation med sin älskade morfar och det glädjer mig. Jag har block på telefonen och maken sköter all kommunikation. Tyvärr måste jag träffa pappa ibland när det är grejer med barnen, på en del kalas och någon uppvisning. Jag håller  mig långt borta,tittar inte på honom och pratar helst inte alls. Först på senaste tiden funkar det okej. Han har faktiskt inte försökt krama eller komma direkt nära. Kanske att han nu fattat att han får nöja sig med att vara morfar och plastpappa till sin sambos underbart sociala döttrar. Drömmer öndå mardrömmar om honom och blir retlig och ångestfylld när vi setts eller jag råkat se honom på stan. Bara en gång under dessa år har jag lockats att kanske änså6släppa in honom igen för att inte krångla till allt och vara så ond. Men han löste det fint genom att skicka meddelanden genom vår dotter om vad han tyckte att jag och maken skulle ta för medicinska beslut gällande oss själva och bad dottern samtidigt att fråga varför jag inte ville träffa min pappa(jag själv har aldrig sagt ett ont ord om honom inför barnen)... Aldrig mer. Och ja, det har fuckat upp mig. Jag har daddy issues, hade redan som barn och tack gode Gud att jag fick en fin äldre man(som är både min man och pappasubstitut) och inte slängde mig i armarna på en kriminell eller nåt.

Dom som tryckt på att vi ska ha kontakt har haft blandade åldrar. Jag tror egentligen inte det handlar om ålder, utan mer om att vissa har svårt att ta in och greppa att föräldrar kan vara dåliga för att dom aldrig mött det förut. Skulle säga att den gemensamma nämnaren för dom som varit mest skeptiska till mitt beslut om att bryta är att dom vuxit upp väldigt tryggt och skyddat, väldigt stabila hemförhållanden. Så dom utgår från sig själva och kan inte ens föreställa sig varför man inte skulle ha kontakt med en förälder. 

Jag vill inte ha barn. Men hade jag fått barn så hade jag verkligen funderat på om dom skulle få ha kontakt eller inte. Med tanke på hur min mamma psykiskt misshandlar och inte mår bra i huvudet själv så vet jag inte om jag skulle vilja utsätta mitt barn för det. I såna fall vänta tills barnet blivit äldre och kan säga ifrån/uttrycka sig till mig om något känns fel.
Min mamma har som sagt varit väldigt manipulativ och försökt slå in kilar mellan mig och mitt syskon, försökt spela ut oss mot varandra osv. Har inte gått så bra eftersom jag och mitt syskon har väldigt bra kontakt och litar på varandra. Men jag gissar att hon skulle göra likadant ifall jag fick ett barn. Hon skulle börjat med maktlekar direkt och försökt vända mitt barn mot mig. Jag vet inte om det hade varit gott föräldraskap att utsätta ett barn för det bara för att min mamma ska ha kontakt med sitt barnbarn och anser sig ha något slags rätt till det.

Har ett syskon som har barn. Mitt syskon försökte ha kontakt med mamma ännu längre än mig (men har gjort en liknande resa med perioder av ingen kontakt i vuxenlivet). När mitt syskon berättade om att dom väntade barn så triggade det någonting hos mamma och hon blev näst intill psykotisk och agerade och sa saker som inte går att ångra, så innan mitt syskonbarn ens var fött hade mitt syskon klippt bandet helt. Barnet är nu tre år och har inte träffat min mamma alls. Mitt syskon resonerar ungefär på samma sätt som jag skulle gjort om jag hade fått barn; att en relation med mamma hade gjort mer skada än nytta för ett litet oskyldigt barn. 

Man säger inte upp kontakten hur lätt som helst. Man ger det chans på chans på chans. Tills man till slut tröttnar. Och jag tänker inte lära mina egna föräldrar hur man beter sig på ett sjysst och moget sätt. Så då får dom klara sig utan mig. Jag och mina föräldrar är extremt olika. Dom beter sig båda som tonåringar som bara är sjyssta och trevliga när det passar dom, annars är dom korta i tonen, aviga och ibland rent av elaka. Kan tillägga att dom varit som värst när jag varit vuxen. Antagligen för att jag då haft egna åsikter och viljor vilket inte varit poppis hos dom. Jag har haft grava problem att säga nej och stå på mig både som barn och vuxen i olika situationer och det är pga att föräldrarna ogillade när jag gjorde det. Det har jag dock tränat bort nu. 

Ja, jag tror också att de som har haft harmoniska relationer till sina föräldrar har svårt att föreställa sig hur illa det kan vara när en förälder inte fungerar alls, utan är övervägande psykologiskt destruktiv mot barnet.

Psykologer ska inte ge råd om sådana saker, bara hjälpa en person att resonera kring hur de har det och om olika situationer, och ge stöd i att kunna uppleva alla sina känslor och agera klokt utifrån det som de tänker/upplever.

Råd kan vara bra om det är någon praktisk information som klienten behöver få.

Efter att ha läst vissa inlägg här ser jag ett återkommande beteende hos våra föräldrar, nämligen det där att komma hem till en och ringa på som en galning i flera minuter. Min mamma gjorde också det några ggr. Vad är det för jävla fasoner rent ut sagt? Jag konfronterade mamma med det då jag (naivt) förväntade mig en ursäkt av något slag. Men nej, någon sådan fick man så klart inte. Hon tyckte bara jag var dum som inte öppnade. 

Jag vet inte heller vart det kommer ifrån men det är både sjukt obehagligt och extremt gränslöst. Har funderat på beteendet hos min egen mamma, plinga på dörren som en dåre i kombination med hundratals sms och att hon kunnat ringa 35 gånger på raken, jag undrar om det är en kombination av ett kontrollbehov/makt och att man inte klarar av att bli avvisad. Min mamma har i affekt kunnat säga saker som "när jag ringer, DÅ SVARAR DU" eller "om jag vill komma in så måste du släppa in mig för jag är din mamma" det sista har hon ropat genom mitt brevinkast flera gånger, att jag måste släppa in henne för hon är min mamma. 

Jag har försökt förklara för henne hur otroligt obehagligt det är när hon gör så, att jag blir rädd och ledsen, men hon förstår inte, ibland har hon till och med förnekat att hon gjort det "jag har aldrig stått utanför din dörr och ringt på dörren i en halvtimme, nu hittar du på". 

En kille jag dejtade ett tag fick se beteendet med egna ögon och var helt chockad, han tyckte jag borde polisanmält mamma och ansökt om kontaktförbud. Det var ett sånt ögonblick då jag kände "okej, det är inte hos mig problemet ligger".

Att bryta kontakten med sina föräldrar är väldigt tabubelagt och man får många elaka och oförstående kommentarer särskilt om man är ung vuxen. 

Jag var varit med i ett forskningsprojekt om vuxna barn som blivit misshandlade under uppväxten och det var bara jag och en till tjej som brutit kontakten med våra föräldrar. Alla andra hade kvar kontant trots att föräldrarna ofta hade ett omfattande missbruk, psykiska problem och var fysiskt våldsamma. Det krävs helt enkelt väldigt mycket för att man ska säga upp kontakten, 

En stor dealbreaker jag har sett är mordförsök och så grovt våld att det behövs skyddad identitet. Fysiskt våld mot ens egna barn verkar också vara ett skäl till att säga upp kontakten. I mitt fall handlade det om ett mordförsök. 

Det är väldigt svårt att förstå för personer som har normala föräldrar. Precis som beskrivs ovan så tror många att det går att lösa om man bara pratar ut med sin förälder.  

Barn är tyvärr lojala även med usla föräldrar och det är ofta en väldigt lång process innan man bryter med en förälder. 

Jag bröt med min far till och från för att orka. Jag hade bokstavligen gått under om jag inte hade fått de andrummen. Så här i efterhand inser jag att jag borde ha brutit helt.

Det var brutal psykisk misshandel under hela uppväxten som ledde till år av terapi och ett självmordsförsök innan jag insåg att jag måste frigöra mig från hans grepp. 

Föräldrar som beklagar sig över att barnen har brutit har inte förstått problemet. Ett sådant beslut från ens barn borde leda till intensiv självrannsakan och inte självömkan och anklagelser. 

Fast den typen av föräldrar kommer aldrig förstå. Det gjorde inte min far heller, jag fick aldrig något förlåt eller någon upprättelse. 

Jag tycker att man ska passa sig för att kalla det för trend. Det skuldbelägger barnet. 

Att bryta med sina föräldrar är aldrig en lätt sak och något man tänkt igenom noga. Man har försökt gång på gång utan resultat. Tillsist har bägaren runnit över. 

Jag har brutit med mina föräldrar. De ljuger mig rätt upp i ansiktet vad som har hänt och inte hänt. De är manipulativa och elaka. De har sina favoriter bland oss barn. 

Jag känner själsro efter det beslutet. 

Att säga att något är en trend blir ju att förminska grunden till det som förmodligen skett. Som om det är en kul tillfällig grej likt svanktattueringar eller fillers i läpparna. 
Att göra slut med sin förälder är i regel ganska svårt och knappast något trendigt. Däremot kan såklart andras upplevelser, om de luftas, ge en styrka att göra det själv.

Jag tycker det är trendigt. Har läst rubriker på aftonbladet tex "Då är det dags att bryta med föräldern". Sådana rubriker tror jag aldrig fanns förr. Jag tycker inte att man bryter med ens förälder MEN.man kan minska kontakten mycket om man mår psykiskt dåligt av det.  Undantagsfall är ju om du blivit utsatt för sexuella övergrepp eller är rädd för en förälder.

Jag är 30år har 3barn och föräldrar i 60års åldern.

Bara för en kvällstidning skriver något sär det inte eller blir en trend.
Expressen skrev 1970 den klassiska rubriken "Greve sköt neger med jaktgevär".
Det blev ingen trend det heller, även om en del skulle gilla tanken.

Ordet trendigt har jag aldrig sett som något negativt, det är nog ett sådant ord som folk lägger sina egna olika tolkningar i om positivt eller negativt. Det är ju bara bra om det är trendigt, tänker jag, om det är rätt sak att göra för de här vuxna barnen. 

Mja inte för mig. Där är det tvärtom.

Min mamma som gjort, dock säger hon att hon vill ha kontakt och sedan drar hon blocken och hälsar inte när man stöter på henne. Tog flera år att komma över den sorgen. Nu känns hon som en bekant tyvärr. Känner inte igen henne varken utseendemässigt eller beteendemässigt. 

Men hon har blockerat alla, vänner och familj. Sen klagar hon på byn till de hon möter (som hon försöker bli vän med) att hon är så ensam. Hrmpf. 

Skulle hon försöka få kontakt med mig, skulle jag vägra. Hon har sabbat det totalt för all framtid. Tyvärr.

Kunde lika gärna varit jag som skrivit det där. Min mamma har betett sig likadant. Dock är det Hon som sagt upp kontakten med mig (som alla andra hon känner som inte gjort/sagt det hon vill). Så hon har inte ens försökt.

Det där med stigmatiseringen känner jag verkligen igen. Varenda en som jag har pratat med har ifrågasatt det. Tills de själva märkt hur hon varit. Men det har varit likadant varje gång. Jag har ju heller inte velat prata öppet om detta med alla runt mig som frågat, det gör det ännu svårare. Tycker det känns taskigt att prata om sådana saker, om en annan människa. Samtidigt vet jag att jag inte ska skämmas för hennes beteende. På allt tycker jag få verkar förstå hur jobbigt det är. Vissa ställer frågan rätt ut. Frågar om jag har umgåtts med henne, pratat med henne, osv. Berättar saker om henne. Det river upp sår men det verkar de ju inte tänka på. 

 

Så nej lätt, det är det verkligen inte. 

Prata är väl det enda INGEN gör nu för tiden!? 

Prata har jag personligen gjort med mina föräldrar och det tror jag de flesta gjort innan de bryter. Mina föräldrar är sådana som sopar under mattan, vägrar att prata om det, ljuger och m att det aldrig hänt osv Jag är även föreslagit att få till psykolog där vi kan prata, de vill inte. Nu är det försent, jag har tröttnat på deras falska spel. 

Jag har förstått vilken underbar far jag hade. Mamma skvatt galen, syrran skvatt galen och jag med. 3 borderlinehäxor kunde han (oftast) kompromissa mellan, prioritera. Han satte aldrig sig själv först. 

Jag xäxte upp med en syn på män som är väldigt falsk (generellt) där män är stabila, snälla och löser allt. Kvinnor kan ingenting, vi behöver inte kunna någonting, bara konkurrera om mäns uppmärksamhet där den som beter sig sämst vinner.