Fråga till ”ensambarn” eller föräldrar till ”ensambarn”

Min mamma har en syster. De är inte vänner, har absolut inget gemensamt. Min moster har aldrig räknat in mig när jag var hos morföräldrarna på landet samtidigt som hon, hennes man och mina kusiner. Jag var aldrig vatten värd. Att fira jul tillsammans, allihop, fanns inte på kartan utan det var varannan jul. Hon har aldrig lyft ett finger för min skull. 

Ja, det finns de med bra relation till sina syskon och det finns de med en pissig relation. Det finns endabarn som är extrema ensamma och idealiserar syskonrelationen och det finns endabarn som skapat sig en egen extrafamilj genom nära vänner. 

Mina barn har inga kusiner alls, på någon sida, eftersom vi båda är endabarn (nåja, jag har ett betydligt yngre halvsyskon som växt upp i ett annat land, men vi har ingen syskonrelation på det viset). Däremot så har vi kusinbarn (eller kusinbarnbarn) i hyfsat jämn ålder som de ser som sina kusiner. Farmor och farfar finns inte heller utan det är farfars syskon med respektive som tagit den rollen. 

Min erfarenhet av ensambarn är att dom är själviska, dåliga på att visa hänsyn till andra, dåliga på att dela med sig och alltid ska få sin vilja fram eftersom dom inte har behövt dela med syskon. Blir griniga när dom inte får uppmärksamhet direkt när dom vill och svartsjuka när dom måste dela sin förälder med en ny partner. 

Jag är ett nu 50-årigt endabarn, uppvuxen med två extremt socialt isolerade föräldrar. Utan överdrifter umgicks de inte med någon överhuvudtaget. Inga resor, inga nöjen. Väldigt instängt.
Det som är tufft som endabarn är ofta att förstå jämnåriga, jag hade svårt att munhuggas, skämta, bråka på skoj. Inga jämnåriga relationer kommer gratis, man får skaffa sig dem själv. Jag kunde när jag var yngre skaffa mig för tighta vänskaper, men det blev bra med tiden.

Man är inte riktigt van att dela, men lär sig med tiden.

Som vuxen har jag valt att ha vänner, rikt socialt liv. Lyckligtvis kunde jag få tre barn, döttrar, och det är så otroligt roligt att se deras tighta systerrelation som vuxna idag!
Jag har aldrig haft problem med relationer egentligen som vuxen. Har högutbildat mig, haft kanonbra jobb, kärlek har fungerat fint och alltid långa relationer i livet. 

Det är på många vis tufft att vara endabarn till åldrande föräldrar, men man behöver inte fightas med syskon om att dela upp uppgifter, inte heller arv. Däremot har man inte riktigt någon att dela sin barndom med.

Det har blivit bra för mig! Men jag har för mina barn försökt att skapa det jag inte fick.

Undrar också. 

Satsa på barnets kusiner, att de får nära relation till varann 

Jag hade en syrra men önskade ofta att jag var ensambarn då hon var enormt krävande och tog all plats som fanns så jag fick alltid stå tillbaks, anpassa mig, vara förstående. Hon hade inget handikapp eller så, mor och far fick bara en chock över att plötsligt få en vild unge efter att ha haft mig som var ett väldigt enkelt barn, så de kunde inte hantera trots, attityd etc så det blev nån slags fri uppfostran. Idag har vi ingen kontakt.

Har inga barn men tänkte jag skulle bidra med min bästa väns erfarenheter då jag tycker hon förklarade objektivt och bra! Hennes son var ensam tills han var 7 år, sen kom lillasyster! Hon menade att det var väldigt svårt att få in det här med rättvisa, att dela med sig, att inte alltid få först och störst och exakt som man vill. För vem skulle han dela med?? Skulle nån förälder insistera på att ta mat, fika etc först bara för att?? Skulle de neka honom största bullen bara för att?? Ingen som protesterade när han ville vara en viss gubbe i ett tv-spel eller ha en speciell färg i ett brädspel. Såna här vanliga syskon-problem som de flesta av oss med syskon haft var väldigt svårt att introducera! Så dagis var a och o för honom! Det var lite problematiskt i början att han inte hade första tjing på alla leksaker, att han var tvungen att vänta in andra barn, att anpassa sig efter andras tankar och känslor och inte bara kunde ta för sig lite som han kände för.
Sen blev det lite samma problem med lillasyster då 7 år är en ganska stor åldersskillnad. Man leker inte direkt med samma saker och kivas om att allt ska vara millimeter-rättvisa på samma sätt som om man är mer jämnåriga!
Men jag tycker det gick bra för dem och idag är det två mycket trevliga individer!

Det kan bli tvärtom också, att endabarn inte lär sig att stå på sig, för att de inte har det där naturliga syskonkivet hemma. D.v.s. de tar inte först och den största kakbiten (eller vad det nu gäller), utan de accepterar att andra tar alla kakbitar och att det inte får någon alls. För de vet inte hur de ska göra för att kräva sin rätt, eller vågar inte bråka med andra barn. DET är inte bra heller. Så var det för mig för mig när jag var barn. 

Då kan det vara så att man behöver vara med sitt endabarn i sandlådan t.ex., och när något annat barn tar barnets spade (whatever), så säger man till sitt barn att det kan gå och ta tillbaka spaden. Föser på där. 

Min dotter är endabarn, lyckligt gift, framgångsrik och har barn. Hon har alltid haft vänner, vi har umgåtts mycket med kusiner och andra barnfamiljer, hon har gått på dagis, aktiviteter etc. Vi har en nära kontakt idag.

Hennes pappa är också endabarn, men har inte gått på dagis, har haft föräldrar med mycket begränsat socialt liv etc. Han är introvert, hör inte av sig til vänner och har lite olater som att ta för mycket mat så att andra får mindre etc.
Uppfostran gör stor skillnad. 

Det förutsätter ju dock att det är ett bra dagis, med bra barn och förstående och engagerade fröknar. Annars börjar ensambarnets utanförskap i hörnen redan där...

Introvert/extrovert har ingenting med vare sig uppfostran eller endabarn vs syskon att göra. Inte heller eventuellt socialt umgänge som föräldrarna har.

Naturligtvis spelar det roll om man har syskon, eller inte, men mycket av skitsnacket mot endabarn är djupt orättvist.

För som enda barnet är man mer utsatt om föräldrarna inte förmår. Och i viss utsträckning kan man bli oerhört ensam OM alla runt omkring har mängder av syskon. Och att vara "annorlunda" får konsekvenser.

För min del tycker jag det är tämligen uppenbart att ALLA relationer barn (och vuxna) har påverkar. Endabarn har kanske inte övat på jag delar, du väljer först, men de kastar sig inte heller över saker i rädsla att bli utan.

jag känner folk som är ensambarn och de är mycket starka i sig själva, vet vad de vill och är faktiskt mycket bra på att bygga sociala nätverk, det jag har märkt nån gång så där är att de inte per automatik tar samma hänsyn där man sett att de som hft syskon gör det men de rättar snabbt till det. de har långa fasta relationer. jg skulle säga de har mer fördelar än nackdelar

Jag har också ett barn och kommer inte få fler. Jag har tänkt på det där. Jag upplever dock inte att mitt barn varken är ensamt eller har svårt med relationer. Jag har varit noga med att vårt hem alltid är öppet för kompisar, vi har hittat på saker, bjudit in, tackat ja till andra, skapat relationer med kompisarnas föräldrar osv. Sett till att träffa kusiner och våra övriga släktingar så ofta vi kan osv. Den enda relationen man har är ju inte syskon även om jag vet att den kan vara väldigt viktig, har själv en syster. Men man kan inte hänga upp sig på det om det inte blir syskon. Har man bara ett barn har man både tid och energi att lägga på barnets aktiviteter och kanske måste man anstränga sig lite extra för att skapa andra relationer för barnets skull. Tycker inte heller mitt barn varken  är egoistiskt eller har svårt att turas om eller dela med sig, tvärtom. Inte heller att stå på sig när det behövs. Det lär man sig ju även i vänskapsrelationer och i hur man uppfostras. Tycker det oftare är barn med flera syskon som har svårt med det där, det är inget som löser sig självt alltid utan kräver förälderns uppfostran och guidning och inte alltid föräldern klarar eller orkar det. Min egen mamma har inga syskon och jag ser att hennes liv blev väldigt bra ändå, hon har flera nära vänner som följts åt i livet, hon träffade min pappa och blev en del av hans familj och de fick två barn, hon har mycket kontakt med sina kusiner och andra släktingar så allt hänger verkligen inte på syskon. 

Jaa det är ju samma dilemma! Eller ska en förälder som sagt tjafsa om största kakbiten bara för att lära barnen att stå på sig?