Får inte träffa dottern

Släpp den där bitterheten. Det låter på dig som att hon utnyttjar dig och barn tänker inte på samma sätt som vuxna i de där fallen. Självklart vill hon göra roliga saker med dig. Så där är väldigt många barn, även om de bor med sina föräldrar.

Tror du också varit ledsen om ditt barn inte vill träffa dig eller vara hos dig utan att du vet varför. 

https://www.1177.se/Kronoberg/liv--halsa/psykisk-halsa/nar-nagot-hander-i-familjen/for-viktiga-vuxna-runt-barnet2/nar-nagon-nara-barnet-har-psykisk-ohalsa-eller-psykisk-sjukdom/

Tipsa dottern om vart hon kan vända sig för att prata med någon om sin oro över mamma, titta på 1177 i din region 

Det var väl inte poängen heller? Det är en sak att vara ledsen, en annan att ta på offerkoftan att man bara duger till det roliga. Och du "vet" ju redan varför hon inte vill umgås. Hon är ju hjärntvättad av mamman och oroar sig för hennes mående.

Eller så bestämmer du bara rakt av att du och dottern ses utan din flickvän. Lämpa inte över det på en 12-åring att bestämma, hon kommer välja det som hon tror gör dig glad. Var vuxen i detta. 

Kan det vara mamman som stoppar henne i slutändan? 

Om det är hon själv som ringer dig och vill träffas och sedan alltid ställer in?

Du kan också vara närvarande och prata mycket med henne i telefon. Det är ju inte samma sak men då ?känner? ni ändå varandra.

Jag tror inte man ska spekulera i att mamman gör si eller så, det leder inte någonstans. Utan jag tror på att du TS ska se till att ha kontakt med dottern, var närvarande i hennes liv om så bara i telefonsamtal. Visa intresse för hennes liv, vad hon tänker. Som jag beskrev mina döttrar så har dom hamnat längre ifrån sin pappa just för att han saknar intresse, tiden man spenderar ihop fysiskt men framförallt mentalt spelar stor roll. 

Ena dottern har sagt att det har börjat kännas obekvämt att vara med pappan för att dom inte har några beröringspunkter längre. Han lever sitt liv och ställer inga frågor eller har intresse av dialog. Du låter angelägen om att hon ska finnas i ditt liv och där kommer du att vinna i längden, hon vet att hon är önskad av dig. Livet är långt och det kommer nya faser i hennes liv där hon kommer att uppskatta din närvaro. Bara fortsätt att finnas där, ge inte upp.

Ja, är detta jag är rädd för. 
Fått många kommentarer här att det är jag som ska vara den vuxna osv. Men folk vet ju inte hur hennes mamma är. Dottern är världens mest empatiska och snällaste människa. Därtill har hennes mamma sina psykiska problem, tror att dottern tyvärr tar efter och även tycker synd om henne.

Jag pratar i telefon med henne så ofta jag kan. Vill dock inte ringa och "ligga på" i onödan, om inte hon är så engagerad. Svårt balansgång.

Tack för fina inputs och fina ord!

Jag gör precis ALLT jag kan; försöker prata med henne så mycket jag kan. Jag engagerar mig i allt hon gör. Frågar om skolan, kompisar, ridningen, allt. 

Tyvärr kommer jag längre och längre ifrån henne, vi ses väldigt sällan!! Och det är ju så sjukt svårt när man inte vet varför, vad man gjort för fel.
Jag kämpar, men är sjukt tufft!!

Nu har det gått ett tag. Blir varken bättre eller sämre. Jag gör allt för att våran relation ska bli bättre, men verkar inte funka alls. 

Dottern har nu fått en diagnos; ADD med inlärningssvårigheter. Vilket gör att hon har det tufft i skolan. Jag försöker och vill hjälpa henne så gott jag kan, men blir svårt när vi inte ses tyvärr. 

Senaste veckan har vi planerat att ses två gånger. Första gången förra veckan då min syster med hennes 1åring var på besök. Då ville dottern träffa dom hos oss. Självklart sa jag. När syrran sen inte ville komma pga sjukdom så ville min dotter inte heller komma längre. 

Samma sak igår. Vi planerade att hänga ute sen åka hem till oss och äta. Hennes idé med häng, min med middag. Då skulle hennes kompis också följa med. Sen kunde inte hennes kompis, och då ville dottern inte komma hem heller. Blir ett slag i magen varje gång, jag ser ju fram emot att få träffa henne så in i!!! Har försökt prata med henne också att man kan inte göra så; säga att man vill ses sen avboka 30 min innan varje gång. 

Hur ska jag gå vidare?! 

Känner med dig, låter som en jättetuff situation. 

En konkret sak, säg inte att hon inte får avboka tätt inpå. Om hon inte mår bra så bör du inte lägga någonsom helst press på henne. Minsta lilla kan bli för mycket. Det är jättesvårt att låta bli och det är det även för oss föräldrar som bor tillsammans med barn som ofta ändrar sig i sista sekund pga psykisk ohälsa. Som förälder behöver man tyvärr ofta slå knut på sig själv och vakta sin tunga oerhört noga.

Kan du skjutsa henne till ställen för att underlätta hennes vardag och på så sätt få till korta möten. Skjutsa till ridningen, till skolan, till någon affär mm? Och fall inte för frestelsen att föreslå att ni ska göra nåt mer när ni ses.