Hur tänker du om andras hem?

Om andras hem kan jag tycka olika eftersom de är olika.

Hemsk inredning, stökigt, smutsigt och ovädrat unket hos vissa, trevligare och fräschare hos andra.

Men det ska mycket till för att man som utomstående faktiskt ska bry sig nämnvärt, särskilt som barn.

Du måste sluta noja om vad andra tycker, för dina barns skull.

Ofta speglar folks hem deras personligheter. Jag har aldrig blivit förvånad över hur det ser ut när jag kommit hem till någon. Den lite oorganiserade vännen har det lite stökigt, skräpigt och halvrenoverat, kompisen med kontrollbehov och prestationsångest har bara vita och beiga möbler, tavlor från möbelbutiken och kliniskt rent osv. 

Eftersom folks hem ser så olika ut har jag svårt att kunna se dem som ideal. Jag vill varken ha smutsigt eller pedantiskt städat. Jag vill varken ha loppiskaos eller vit/beige. Men att jag själv väljer att ha mitt hem annorlunda ordnat betyder inte att jag ser ner på mina släktingar och vänner. Deras hem speglar vilka de är och jag har ju valt att umgås med dem för att jag gillar dem. Och för det måste de inte vara likadana som jag själv. 

Jag tänker alltid att något måste ordnas för att jag ska kunna bjuda hem folk och att de då ska trivas här. 
Nu är det ny soffa som kanske gör att jag vågar.
Innan var det badrummet som måste renoveras.
Jag tänker att det måste vara perfekt.

Har inte dessa krav på andras hem utan ser dem som perfekta hur de än är. Kraven ligger på mig. 

Det beror väl på hur det ser ut hemma hos andra... Vissa har sterilt rent, då känner jag mig obekväm. Vissa har "normal" nivå eller lite stökigt, barnrum kan vara väldigt stökiga och då känns det ok plus att jag slipper skämmas över hur det ser ut hos mig. Sedan finns det de som verkligen har det riktigt skitigt och stökigt och ja, det känns verkligen inte fräscht och man undrar ju vad det är för slags människor som bor så. Udda figurer som inte sköter sina hem.

Åh TS, vad ledsen jag blir när jag hör att du utsatts för övergrepp som barn och hade en dysfunktionell uppväxt och inte fick rätt hjälp.  Ett svek från samhället.

Jag upplever att ditt problem snarare är känslomässigt än inredningsmässigt. Kanske du ska prata med en psykolog eller kurator?

Detta problem hindrar ju dig i din vardag.

Min erfarenhet är att de flesta människor har delar av sitt hem de skäms över, och att det definitivt finns rätt många som kämpar med tankar gällande hemmet och att bjuda in gäster.

Jag tycker du ska bejaka att dina barn tar hem vänner, och också öva på att själv bjuda in. För självklart kommer du bära med dig din uppväxt, men som vuxen är du fri att jobba med vissa saker, utifrån att det också i viss utsträckning handlar om att bygga sig ett nytt liv.

Med detta sagt tycker jag inte du ska inbilla dig att folk inte tänker om andra. Precis som hos dig snurrar tankarna om "småsaker" relaterat till det som är viktigt.

Som förälder, med dina erfarenheter är det både rimligt att ha svårt att bjuda in till din hem, men också att öppna upp. Det är väldigt mycket en fråga om att våga och faktiskt lita på att bara hänga hos någon annan och vara gäst väldigt ofta är trevligt och roligt.

Jag är i exakt samma sits nu. Jag vågar inte bjuda hem min kille trots att mina föräldrars nya hem är någorlunda fint, (jag har flyttat ut). Det är inte så att det har varit osanitärt utan allt har varit från ett och annat ställe så man kunde inte riktigt se någon harmoni i huset. Jag har själv panik över att han aldrig varit hemma hos mig och jag får mer eller mindre panikattack av tanken på att hans föräldrar ska ta sig dit. 

När jag är hos en god vän, där jag är välkommen som jag är, lägger jag sällan märke till detaljer - jag är hos min vän och det är vår kontakt som räknas. Större ändringar är jag då redan uppdaterad kring, så det är eller har redan varit ett samtalsämne mellan oss.

När jag är på besök hos en bekant eller bekants bekant, är jag lite nyfiken på funktionella och harmoniska detaljer och kan få idéer om att fråga om tanken eller historien kring inredningsdetaljer. Kliniskt rent och ordnat är då en besvikelse, för jag ser inget av livet i hemmet, så jag tappar intresset och ägnar mig åt föremålet för besöket.

Det har varit hem med pågående renovering - då kan man prata en massa om sådant!,  hem där vardagsrummet var akutstädat, och resten på huvudet; det har hänt att badrummet var familjerent och att städning pågick i köket. Tonåringar hemma i en del av hemmet, med ordning och reda i den varierade grad som tonåringars personligheter varierar. Allt detta hade ingenting att göra med trivseln, för umgänget var med vännen.

Människor fungerar väldigt olika. En del lägger inte alls energi på sina hem, för det är där de vill vara fria från måsten, och sköter det mesta av umgänget utanför hemmet. En del bjuder hem folk hela tiden och vill ha ett fungerande hem för att göra det möjligt. Men den person man känner utanför dennas hem behöver inte säga mycket alls om hemmet (haha, Oleanna ovan har en annan erfarenhet); än mindre när det handlar om ett par, där ju två drömmar skapar helheten.

Jag minns tiden när barnen var små och att det då blev en del kalasbesök - med hem i varierade grad av ordning. Ingen gäst brydde sig, man hade fullt upp med de små ändå.

När barnen började bjuda hem kompisar, blev största skillnaden bordsskicket, inte Feng Shui. 

Barnen själva hade aldrig kommentarer om sina kompisars hem och vi föräldrar skvallrade inte om just detta (eller så var jag inte medveten om sådant skvaller).

Kom ihåg att ditt hem är ditt. Om du kan öppna din själ för vissa, kan du öppna ditt hem också, men det är fortfarande bara ditt hem.

TS, jag tror att även här gäller guldregeln att andra människor har bättre saker för sig än att sätta betyg på detaljer av ditt hem. Du kan mantra det som ytterligare hjälp när du försöker hantera din oro.

Jag växte upp likadant som TS men för mig blev det helt olika vad gäller hemmet. Jag har inget öga alls för det där med inredning och städar gör jag mest för att man ska göra det och för att min partner vill att det ska göras. Hon fixar det där med heminredning (vi är båda kvinnor) men hon är inte heller så noga med sånt. Uppdaterad i heminredning, tja, vi åker väl till ikea om vi behöver något typ.

Hemma hos andra funderar jag inte så mycket på hur deras hem är inredda, det är väl om de har någon särskild inredningsdetaj som är intressant.

Jag bryr mig inte om hur det ser ut så länge det inte ligger drivor av skräp.

Om någon går runt och försöker hitta fel på andras hem så är det de som har problemet.

Jag gillade det någon skrev tidigare,
familjerent, det borde betyda inte smutsigt men inte heller pedantiskt.
TS försök att bara bjuda barnens kompisars föräldrar på fika.
Säg att du just bakat lite och det vore ju kul för då hinner även barnen smaka.

Kliniskt rena hem är ofta lika charmiga som operationssalar, däremot kan avskalade miljöer kännas lugna och befriande. Det måste finnas rena ytor, allt får inte vara belamrat, hellre några få vackra konstföremål än en massa billiga prylar överallt.                                                                                                                                             Det första intrycket när man kommer till ett nytt hem är hallen. Jag har sett många jättefula och skräpiga, skor överallt, kläder hängandes i krokar runt om och skåp, lådor och kartonger högt och lågt. Min hall har bokhyllor, konst på väggarna, vackra och dyra lampor, en tamburmajor men inga sko- eller klädhyllor; kläder hängs in i klädkammaren och där finns plats för skor också.                                                                                                                                                                                             Böcker är viktigt, de ger hemmet liv och visar intresseinriktning. Så det där med ordning, någon tyckte att det var en befrielse att slänga skjortorna på golvet. Ja, vi är alla olika, det skulle aldrig kunna inträffa i mitt hem. En "sakral befrielse" beskrevs det som, en lika stor lycka är stapeln med nystrukna blusar, färgsorterade. Jag har ingen korg med stryktvätt, allt strykes på en gång efter tvätt, det måste i alla fall göras och att skjuta upp det är självbedrägeri.                                                                                                                                                             Vad får inte finnas i mitt hem: Döda växter, smutsig disk, allt diskas direkt efter måltider, Carpe diem-tavlor,  inramade vykort, värmeljus i mängd, badrum uppvisande alla produkter, dessa ska placeras i skåp, alla behöver inte veta vilka märken jag använder. Fräscha gästhanddukar är en självklarhet, likaså att man inte går in med ytterskor. Hos mig hasar man heller inte runt i strumplästen, folk ska ha inneskor med sig. Jag vill inte se deras strumpor.

Om inredningen kan jag tänker saker som "Det är fint" eller "Det är fult" eller om någon som köper nytt och/eller renoverar oftast "Oi, den där personen trivs väl inte med något som är mer än 5 år gammal", men jag skulle inte påverka hur jag tänker om själva personen.

Gällande renlighet/ordning skulle jag nog ha mer negativa tankar om personen om det var extremt skitig, men annars inte. Jag föredrar faktiskt kompisar som INTE har det perfekt städat hemma, där det är lite stökigt och dammigt, för då känner jag mig inte tvungen att städa innan de kommer till mig heller. Blir mycket mer avslappnande samvaro då.

Du har inte tre barn med massa kompisar som ränner ut och in och ett gäng husdjur va? :) 

Jag har samma problem då jag är uppväxt i ett hem där allt skulle vara perfekt. Fick inte ta hem kompisar någonsin och har jobbat med att inte föra över det på mina barn. Nu är de små och har inte hem kompisar ännu men jag kommer tvinga mig själv att inte låta mina barn tro att bara perfekt är okej. 

Så snälla, tänk på att det kommer påverka dom även om du biter ihop. Det är starkt att du gör det men de märker av din stress och ångest ändå. 

inget hem är perfekt och är det det så ligger det en sönderstressad person någonstans och försöker att bara överleva livet. 

Jag reagerar bara om det är snuskigt eller en samlare som varit i farten. Om det inte är katastrof så skulle jag nog inte dömma. 

Jag brukar se det mysiga i allas stilar, kanske inte min stil men jag ser det positiva i allt, själva inredningen bryr jag mig inte om men däremot om typ toaletten är skitig och om det står dagars av disk så kan jag känna att det är ofräscht