Jag vill flytta min partner vägrar

Ja det är nog så att det är en typisk manlig/kvinnlig grej.
I början när vi stötte på problem i förhållandet så kramade jag om henne och lugnade ner henne men nu känner att det är något nytt drama hela tiden.
Jag går och spänner mig hela tiden och väntar på nästa utbrott.
Som exempel så ringde hon förra hösten till mig när jag var på jobbet och grät i telefonen för att grannfamiljen sågade ner en häck som står inne på deras tomt.
Dom är inte ens nära tomtgränsen.
Detta gjorde att vi fick mer insyn från långt håll och hon är övertygad att dom gjorde det endast för att jävlas med oss då dom vet att vi inte vill ha insyn.
Vi vill vara lite privata i vårt hem.

Jo det är väll så att jag är för snäll.
Jag har nog en ängels tålamod då dessa knasigheter pågått iallafall i fyra av dom åtta år vi nu bott här i huset.
I min värld så lyssnar man på sin partner då familjen är ett team.
Om en av oss inte mår bra och vill flytta så är det ens förbannade plikt att lyssna på den andra.
Om jag ska plåga mig kvar här i fem-sex år till så kommer det bara gå åt ett håll...
Käpprätt åt skogen.

Ja det är nog så att det är en typisk manlig/kvinnlig grej.
I början när vi stötte på problem i förhållandet så kramade jag om henne och lugnade ner henne men nu känner att det är något nytt drama hela tiden.
Jag går och spänner mig hela tiden och väntar på nästa utbrott.
Som exempel så ringde hon förra hösten till mig när jag var på jobbet och grät i telefonen för att grannfamiljen sågade ner en häck som står inne på deras tomt.
Dom är inte ens nära tomtgränsen.
Detta gjorde att vi fick mer insyn från långt håll och hon är övertygad att dom gjorde det endast för att jävlas med oss då dom vet att vi inte vill ha insyn.
Vi vill vara lite privata i vårt hem.

Kan tillägga att hon sätter sig på tvären för att hon tycker vi har nära till skolan för vår dotter som snart börjar första klass och så är hon orolig att hon själv inte ska finna något jobb om vi flyttar iväg en bit.
Idag har hon en säsongsanställning och har även jobbat extra på diverse ställen.
Själv jobbar jag i ett sånt yrke där det alltid finns jobb oavsett plats i landet.
Jag börjar må psykiskt dåligt av hela situationen med sura miner och gnällande hela tiden.
Undviker att vistas tillsammans med min tjej i trädgården så mycket som möjligt just nu för att slippa hennes utbrott och slag i dörrar då alla enligt henne är "idioter"

Jo det är väll så att jag är för snäll.
Jag har nog en ängels tålamod då dessa knasigheter pågått iallafall i fyra av dom åtta år vi nu bott här i huset.
I min värld så lyssnar man på sin partner då familjen är ett team.
Om en av oss inte mår bra och vill flytta så är det ens förbannade plikt att lyssna på den andra.
Om jag ska plåga mig kvar här i fem-sex år till så kommer det bara gå åt ett håll...
Käpprätt åt skogen.

Jag och min flickvän bor tillsammans med vår dotter i ett hus på landet i ett villaområde.
Min tjej har under en längre tid stört sig på allt från våra nyfikna grannar som tittar när vi är i trädgården till att folk kör som idioter utanför på 30 vägen i samhället.
Efter att en längre tid ha lyssnat på hennes klagosång så sa jag till sist att nu fan orkar jag inte längre.
Jag vill att vi flyttar.
Jag vill att vi köper ett hus ännu mer lantligt där vi kan vara helt för oss själva.
Jag erbjuder alltså att JAG ensam tar ett lån ( hon har ingen stadig inkomst så jag står själv på lånet)
Och att jag kan säga upp mig och byta jobb längre fram om det skulle behövas för att lösa situationen men hon sätter sig på tvären. Vad ska jag göra?

Försöker citera och svara på varje fråga men funkar inte.
Trycker på dom tre punkterna bredvid tumme upp och ner...
Någon som vet?

Försöker citera och svara på varje fråga men funkar inte.
Trycker på dom tre punkterna bredvid tumme upp och ner...
Någon som vet?

Hon har sagt till mig sedan vi träffades att hon är högkänslig.
Hon går ofta och vilar mitt på dagen om dottern haft besök av livliga kompisar eller när hon kommer hem från jobbet.
Hon säger att det blir jobbigt med för mycket intryck.
Dilemmat jag har är väl att oavsett om vi flyttar vidare tillsammans eller om vi går skilda vägar så blir det jag som är svinet som inte tänker på våran dotter.
"Tänk på våran dotter" är svaret jag får varje gång jag tar upp detta om hon ens lyssnar.
Hon kommer inte kunna bo kvar ensam i huset om jag flyttar själv.

Ska försöka få med henne på ett besök hos familjerådgivningen nu efter semestern.
Tror det är min enda möjlighet att lägga alla kort på bordet och kunna tala till punkt utan att bli avbruten eller att hon springer iväg.
Ibland när jag berättar att jag mår dåligt och har ont i bröstet av allt drama ( Min pappa fick hjärtinfarkt när han var runt 45 år så jag ligger i riskzonen) så säger hon : "va det har du inte sagt tidigare...att du har ont i bröstet"
Okej!!?? Jag berättar det minst en gång i månaden, ibland oftare men hon tar bara in det hon vill höra i sina öron, allt annat rinner av som vatten på en gås.