Kontrollerande beteende som bara blir värre
Mitt liv gör mig galen och är tvungen att skriva av mig , ledsen för långt men skulle kunna skriva flera kilometer. Aldrig skrivit förut.
Jag är gift sedan 25 år (ihop i 30) med den mannen som var min stora kärlek. Har varit så otroligt passionerat förälskad i den mannen och tyckte i många år att jag inte kunde se mig själv utan honom, även sedan jag insett att att vi har problem. Har alltid känt mig väldigt älskad fysiskt, vet att han åtrår mig och ger uttryck för det i sängen ( när han inte är sur o kör silent treatment).
Han har väldigt många fina egenskaper, familjeorienterad, pålitlig osv. Stöttar mig när min pappa var sjuk, katten gick bort osv. Försöker bättra sig o har efter 30 åt börjat dammsuga regelbundet.
Han har väldigt många fina egenskaper, familjeorienterad, pålitlig osv. Stöttar mig när min pappa var sjuk, katten gick bort osv. Försöker bättra sig o har efter 30 åt börjat dammsuga regelbundet.
Vårt stora problem är att han är väldigt svartsjuk och kontrollerande plus långsint och lättkränkt och detta har bara blivit värre.
Men kan också vara mjuk o fin så länge jag ?sköter mig?. Skulle aldrig gå igenom min mobil eller kalla mig för fula ord eller ge sig på mig fysiskt. Alltid noga med presenter till jul o födelsedag .
Efter ca 7-10 år insåg jag att han var väldigt svartsjuk, men på ett märkligt sätt. Hade nog visat sig tidigare, men jag förstod inte riktigt vad det var jag såg och upplevde då det i mina ögon inte var "vanlig" svartsjuka som man kan se någon rimlig orsak till. Han hade dessutom vid flertalet tillfällen sagt att han absolut inte var svartsjuk och jag trodde på hans ord. Själv var jag väldigt tydlig med i början att jag vill vara i en relation där man fortfarande ska kunna gå ut och träffa vänner även om man är gift och har barn och det höll han med om. Jag sa nog detta också eftersom jag ville försäkra mig om att vi såg på saker på samma sätt då han kommer från ett annat land med annan kultur.
I början upplevde jag honom som glad och social men ca 7 år in i förhållandet bytte han jobb . Efter det tycker jag allt blev sämre. Förut hade han oregelbundna tider så vi fick en paus från varandra men nu har vi samma tider. Stolt över sitt jobb även om han gnäller. Han är numera helt osocial och vill inte ha vänner eller något umgänge o vill ju inte att jag ska ha behov av det heller. För mig är det väldigt tungt även om jag inte är jättesocial så behöver man lite frisk luft och inspireration från andra.
Minsta antydan om att jag har en relation till någon stör honom. Om jag nämner en kvinnlig arbetskompis en gång för mycket kan jag få mycket skit. Han spottar ur sig att ?Du trivs ju på jobbet du!? ?åh vad bra kompisar ni är, lyssna på dem du istället ? osv på spydigt sätt. För mig är det obegripligt att han inte skulle vara glad om jag trivs på jobbet o har snälla arbetskamrater. Man vill väl det bästa för den man säger sig älska.
Minsta antydan om att jag har en relation till någon stör honom. Om jag nämner en kvinnlig arbetskompis en gång för mycket kan jag få mycket skit. Han spottar ur sig att ?Du trivs ju på jobbet du!? ?åh vad bra kompisar ni är, lyssna på dem du istället ? osv på spydigt sätt. För mig är det obegripligt att han inte skulle vara glad om jag trivs på jobbet o har snälla arbetskamrater. Man vill väl det bästa för den man säger sig älska.
Måste bita ihop o inte prata vanligt småprat som man annars gör, allt kan vändas emot mig.
Jag har väldigt länge haft ett hopp om att han skulle ändra sig med tiden och inse hur fel han har och hur illa han gör mig, men de senaste kanske 2 åren har jag insett att det aldrig kommer att hända. Han är väldigt kontrollerande och svartsjuk och detta har istället ökat över åren trots att jag anpassat mig mer och mer.
Så fort jag vill träffa min mamma, syskon eller vänner så blir han sur eller arg. Det kan yttra sig på olika sätt från att vara tyst i flera veckor (svarar buttert och lågt på tilltal), vägra genomföra planerade resor, aktiviteter osv eller hota med att inte delta. Bli arg och komma med anklagelser som att jag hellre är med min mamma än med honom osv. Har jag skjutsat mamma till Rusta ( hon är nu äldre o kör ej bil längre) så tycker han att jag varit ute o roat mig. Så absurt. Då kan jag glömma att jag ska kunna göra något mer på många månader. Detta har ju gjort att jag anpassat mig för att orka med vardagen. Får göra sådana saker i smyg i den mån det alls går. Tär på mig.
Så fort jag vill träffa min mamma, syskon eller vänner så blir han sur eller arg. Det kan yttra sig på olika sätt från att vara tyst i flera veckor (svarar buttert och lågt på tilltal), vägra genomföra planerade resor, aktiviteter osv eller hota med att inte delta. Bli arg och komma med anklagelser som att jag hellre är med min mamma än med honom osv. Har jag skjutsat mamma till Rusta ( hon är nu äldre o kör ej bil längre) så tycker han att jag varit ute o roat mig. Så absurt. Då kan jag glömma att jag ska kunna göra något mer på många månader. Detta har ju gjort att jag anpassat mig för att orka med vardagen. Får göra sådana saker i smyg i den mån det alls går. Tär på mig.
När barnen var små så började han ofta gapa högt om jag ville "fråga" om det var ok att ex gå på bio eller museum med mamma och syrran ett par veckor längre fram. Då ville jag inte att barnen skulle ha bråk runt sig så då lät jag oftast bli att göra det jag ville, längtade efter och behövde. Men jag sa alltid till honom att hans beteende var fel o att på sikt kommer jag inte ta det och att han skulle söka hjälp.
Dessutom tolkade han saker som hade hänt väldigt märkligt och anklagade mig för saker som inte hänt. Om jag ville gå ut och käka med en väninna och ta 1-2 glas vin så skrek han att jag bara "vill ut o supa" (jag var 23 när vi träffades och var då ute och roade mig som alla andra, men får fortfarande detta kastat i ansiktet många år senare).
Han blir liksom bara värre. Vid familjedmiddagar så kan han resa sig upp o gå in när vi ätit färdigt om vi ex sitter ute. Då ska han gå in och se på tv och om jag sitter kvar då och pratar med min familj blir han väldigt förbannad ( senare när vi är själva) så jag måste resa mig genast och gå efter. Detta tycker jag är helt obegripligt men har hänt så mycket konstigt under åren. Naturligtvis försökt att prata med honom så mycket genom åren. Oftast har han då höjt rösten och skrikit åt mig att jag vill bråka och då har jag blivit tyst om barnen varit hemma.
Dessutom tolkade han saker som hade hänt väldigt märkligt och anklagade mig för saker som inte hänt. Om jag ville gå ut och käka med en väninna och ta 1-2 glas vin så skrek han att jag bara "vill ut o supa" (jag var 23 när vi träffades och var då ute och roade mig som alla andra, men får fortfarande detta kastat i ansiktet många år senare).
Han blir liksom bara värre. Vid familjedmiddagar så kan han resa sig upp o gå in när vi ätit färdigt om vi ex sitter ute. Då ska han gå in och se på tv och om jag sitter kvar då och pratar med min familj blir han väldigt förbannad ( senare när vi är själva) så jag måste resa mig genast och gå efter. Detta tycker jag är helt obegripligt men har hänt så mycket konstigt under åren. Naturligtvis försökt att prata med honom så mycket genom åren. Oftast har han då höjt rösten och skrikit åt mig att jag vill bråka och då har jag blivit tyst om barnen varit hemma.
Går inte att mötas o förstå varandra. Bönat o bett att han ska ta hjälp. Har gått till terapeut för sin ocd men inte gjort någon skillnad. Han vill inte bli av med sin ocd heller vad det verkar. Det får vi andra också anpassa oss till.
Denna kroniska konflikt har ofta varit en stor sorg och frustration för mig då det är mycket i livet som jag tycker är roligt och härligt. Skulle gärna gå ofta på konsert och teater till exempel då det ger mig energi. Om jag ska gå så ska ju han följa med och han uppskattar det oftast inte. Möter jag någon bekant som säger hej till mig så är den kvällen förstörd och han kan vara sur och tyst i veckor. Spelar ingen roll om det är en kvinnlig arbetskamrat, ändå sur.Därför är jag på helspänn så fort vi ska gå och handla mat ex. Får ju kritik för detta också, att jag inte är glad och avslappnad med honom, men är ju hela tiden på min vakt på omgivningen. Kan hända att personal på ICA frågar mig något och jag svarar och då är det klippt! Det var honom de frågade och jag ska inte svara åt honom.
Hans humör har bara blivit värre, numera är han otroligt lättkränkt och tycks leta efter saker att bli upprörd över. Han anser att jag och våra nu vuxna barn inte lyssnar på honom. Han kan ofta stå i köket och ha kranen rinnande plus köksfläkten på och tilltala mig som befinner mig i ett annat rum och dessutom bli upprörd över att jag inte hör! Så sinnesjukt så jag förstår inte alls. Gör samma sak mot barnen. Vi säger ju ifrån till honom men hjälper inte.
Han har väldigt stressigt på jobbigt och har även en del OCD som blivit värre (typ bacillskräck). Jag och barnen har pratat mycket de två sista åren då jag inte kunnat dölja problemen för dem längre (när han blir sur så kan man skära den dåliga stämningen med kniv. Tidigare har jag sagt att det beror på att han är trött eller på jobbet men nu har de sett o hört så mycket så de vet hur han är. Svartsjukan kom dock som en chock för dem. Har inte berättat något för någon om detta, men min mamma vet ju att vi har det dåligt nu då hon hört att vi bråkat och vet att han är extremt lättkränkt och inte vill delta längre vid familjemiddagar och liknande med henne. Barnen väldigt kloka och vi tror att han känner sig orättvist behandlad på jobbet men tar ut det hemma.
Under många år tyckte jag ändå att vi hade ett väldigt bra liv då vi gjorde väldigt mycket skoj med våra barn och även med min närmaste familj. Utflykter, resor, middagar mm. Hans familj bor inte i Sverige och jag har alltid upplevt att min familj tagit emot honom med öppna armar. Sedan är de långt i från perfekta men jag tycker att man lite grann får ta folk som de är. En av mina systrar ex har haft jobbigt med sig själv och ibland känts ointresserad av våra barn. Det har gjort mig lite ledsen men jag vet samtidigt att hon inte gör det av elakhet. Min man däremot blir otroligt förbannad och under åren börjat avsky min familj mer eller mindre och klagar alltid på dem. Min mamma alltid ställt upp fantastiskt för våra barn (han har haft ett sådant superlätt liv som småbarnspappa) men är ju en självständig kvinna som förr i världen dejtade osv och vet inte om det skrämmer honom på något sätt. Så märkligt för mig.
Hans humör har bara blivit värre, numera är han otroligt lättkränkt och tycks leta efter saker att bli upprörd över. Han anser att jag och våra nu vuxna barn inte lyssnar på honom. Han kan ofta stå i köket och ha kranen rinnande plus köksfläkten på och tilltala mig som befinner mig i ett annat rum och dessutom bli upprörd över att jag inte hör! Så sinnesjukt så jag förstår inte alls. Gör samma sak mot barnen. Vi säger ju ifrån till honom men hjälper inte.
Han har väldigt stressigt på jobbigt och har även en del OCD som blivit värre (typ bacillskräck). Jag och barnen har pratat mycket de två sista åren då jag inte kunnat dölja problemen för dem längre (när han blir sur så kan man skära den dåliga stämningen med kniv. Tidigare har jag sagt att det beror på att han är trött eller på jobbet men nu har de sett o hört så mycket så de vet hur han är. Svartsjukan kom dock som en chock för dem. Har inte berättat något för någon om detta, men min mamma vet ju att vi har det dåligt nu då hon hört att vi bråkat och vet att han är extremt lättkränkt och inte vill delta längre vid familjemiddagar och liknande med henne. Barnen väldigt kloka och vi tror att han känner sig orättvist behandlad på jobbet men tar ut det hemma.
Under många år tyckte jag ändå att vi hade ett väldigt bra liv då vi gjorde väldigt mycket skoj med våra barn och även med min närmaste familj. Utflykter, resor, middagar mm. Hans familj bor inte i Sverige och jag har alltid upplevt att min familj tagit emot honom med öppna armar. Sedan är de långt i från perfekta men jag tycker att man lite grann får ta folk som de är. En av mina systrar ex har haft jobbigt med sig själv och ibland känts ointresserad av våra barn. Det har gjort mig lite ledsen men jag vet samtidigt att hon inte gör det av elakhet. Min man däremot blir otroligt förbannad och under åren börjat avsky min familj mer eller mindre och klagar alltid på dem. Min mamma alltid ställt upp fantastiskt för våra barn (han har haft ett sådant superlätt liv som småbarnspappa) men är ju en självständig kvinna som förr i världen dejtade osv och vet inte om det skrämmer honom på något sätt. Så märkligt för mig.
Eftersom jag haft så otroligt starka känslor för honom har jag fått finna mig i situationen och hoppades länge att han skulle ändra sig men har istället blivit värre.
För två år sedan när det hände två incidenter då han betedde sig väldigt illa gav jag ett löfte till mig själv att jag måste få ändring till stånd. Började anteckna allt som hände o liksom prata med mig själv inombords. Dessutom har jag haft lite hjälp av att min sexlust avtagit lite pga klimakteriet. Sorgligt o knasigt att tänka på att den sexuella dragningskraften egentligen är det som hållit ihop oss och förstås kärleken till barnen och att vi båda väldigt gärna vill ha familj. Undrar om jag projicerat de positiva egenskaperna på honom i ett tidigare skede. Tyckte ju inte alls han var så här stollig för många år sedan. Hur kan en person ändra sig så ( även om lite fanns där från början)?
Har försökt vara ännu mer tydlig de två senaste åren och krävt att han söker hjälp men han vänder bara på det. Han har ingen självinsikt och det är bara mig det är fel på. Ibland så kan han säga att han är dum men jag ?ska inte göra honom arg?. Sjukt jag vet. Inser ju mer jag läser att han har narcissistiska drag o lite passiv aggressivitet.
Han märker att mina känslor är annorlunda o att jag inte anstränger mig för att hamna på god fot med honom igen. Nu känns det som det kvittar, fasaden har rämnat. Min familj vet att vi har svårt men inte att han är kontrollerande o svartsjuk ( men kanske misstänker).
Han har om något blivit ännu mer kontrollerande. Var på en tjänsteresa ( alltid jobbigt då jag vet att det blir bråk) jag åt middag med mina arbetskamrater efteråt och var öppen med det. Var tillbaks på hotellet tidigt men orsakade otroliga bråk o påminde mig om varför jag legat lågt med allt jag vill göra under åren. Om jag är tvungen att åka på tjänsteresa ljuger jag oftast o säger att jag åker själv. Är också nästan aldrig med på middag och liknande men ibland är man ju tvungen. Nu gjorde jag det också för att han skulle få en chans att visa att han försöker att bättra sig men det nappade han inte på. Flera veckor senare tog han upp det om och om igen. Jag fick ta upp intranätet och visa alla som jobbar på min enhet och avdelning ( 1 man men det räckte och han var långt ifrån Brad Pitt).
Har tyckt att han var mannen i mitt liv under många år trots att detta hängt som en skugga över mig. Tidigare kunde jag inte tänka på uppbrott utan att bli förtvivlad. Nu känns det som enda utvägen men känns samtidigt oerhört tungt.
Jag vill bara vara själv så jag kan leva ett normalt liv med normala saker som skänker glädje i vardagen. Fika, bio, museibesök, konserter, utflykter mm
Varför tycker jag det är så svårt att göra slag i saken? Känner sådant ansvar för hans mående. Tror inte han fattar vilken skada hans beteende haft o har på mig. Han kan liksom inte bättre.
Allt har också ändå alltid handlat om honom, hans jobb, hans sömn och mående. Gjort allt för att underlätta hans vardag. Vad vi än pratar om handlar allt på ena eller andra sättet om honom och att folk på olika sätt trampat på honom. Blivit oerhört lättkränkt med åren.
Om jag kunde trycka på en knapp o lösa allt med hus o ny bostad skulle jag göra det. Vi har kommit in i ett dysfunktionellt mönster som känns helt omöjligt att bryta. Så svårt att sätta hårt mot hårt då jag vet att det följs av lååånga perioder av tigande. De sista åren har jag känt mig så fruktansvärt understimulerad så jag vill skrika. Vi har dock gjort några resor o jag har försökt få honom att återknyta kontakten med en syster som bor utomlands. Det uppskattade han och tjatade om vilken fin familj det var jämfört med min då. Fick mig att bli både galen och ledsen. Öppnade inte upp någon mer förståelse för att jag vill ha frihet att träffa min familj.
Även om han skulle ändra sin personlighet helt o släppa kontrollbehov o svartsjuka har jag svårt då jag tänker att mina känslor svalnat betydligt.
Har så svårt att förstå att jag tillåter det . Hände det någon annan så skulle jag förstås råda dem att lämna. Detta gnager mig dag och natt. Gick 2 gg till en terapeut och då forsade allt ut mig helt osammanhängande. Gick inte tillbaka då jag inte var redo att lämna och min man blev väldigt upprörd o orolig då han hörde detta. Sagt många gånger att vi måste gå gemensamt till terapeut men han vägrar. Det är ju för att han vet att han behandlar mig fel.
Har lagt fram lista med punkter på psykisk misshandel framför honom och sagt att jag kan pricka in 8 av 10. Han blir bara enormt upprörd och tar inte till sig något. Någon gång kan jag tro att jag nått fram. Säger själv att han är dum osv men vid nästa bråk exakt samma.
Eftersom han saknar självinsikt måste jag ju fått dessa ( icke nya) idéer från någon arbetskamrat, podd (!) eller terapeut 🙄. Det spottar han ur sig när han är arg. Jag påpekar då att vi hade exakt samma problem minst 10 år bakåt i tiden, inget jag ? kommit på ? nu. Har mejl jag skickat till honom från 2014 eftersom det inte gick att prata med honom och sorgligt att se exakt samma skit nästan när det gäller kontroll o svartsjuka.
Vet inte om någon stött på någon liknande personlighet? En del narcissistiska drag men inte enbart. Kan vara mjuk o snäll men upplever att mycket är bara ord.
Funderar mycket på varför jag inte ser till att få en ändring. Inser att jag har väldigt stark pliktkänsla. In i absurdum. Får till ex lite samvetskval när jag ska ta en ledig dag på jobbet trots att ingen annan belastas nämnvärt.
Många gånger tyckt att det är så otroligt ledsamt att hans dåliga beteende ska sabba något som kunde vara så bra. Så ofattbart för mig. Kommit in i ett dysfunktionellt mönster som vi inte kommer loss ifrån. Samma visa hela tiden.
Mitt liv blir ju så väldigt fattigt och begränsat och jag känner ju inget hopp längre att förändring kan ske. Förstår ju att det är bara jag som kan göra något åt detta men tar gärna emot lite hjälp runt detta.