Gråtattacker- begynnande depression?
Idag vaknade jag och gråt det första jag gjorde. På senare tid kan jag känna mig normal och till och med glad bara för att plötsligt börja gråta.
Det sker alltså inte bland folk utan när jag är ensam men jag får kämpa med att hålla gråten tillbaka när jag ute,
Jag har haft flera tuffa år på grund av yttre omständigheter men kämpat på. Jag är ensamstående med ett barn och tyvärr har pappan gjort allt för att förstöra både mitt och barnets liv, som hämnd för att jag lämnade honom. Han är psykiskt sjuk och det finns inga gränser för hur mycket han kan jävlas med både inom och utanför lagens gränser.
Under alla år när han stämde mig på vårdnad och umgänge - jag har ensam vårdnad och han har inget umgänge eftersom tingsrätten har insett att han är direkt skadlig som förälder - så har jag tänkt att det är över när mitt barn fyller 18.
Jag har haft det som mitt enda hopp men jag var naiv för nu har han vänt det mot barnet i stället och försöker skrämma och trakassera barnet, vilket han också har dömts för,
Det är så mycket värre än när han jävlades med mig. Jag älskar mitt barn över allt annat och som alla föräldrar vill jag skydda barnet från allt.
Det är som om jag bara föll ihop, som om allt hopp är ute och jag orkar bara inte mer.
Jag har alltid varit en stark person som kämpat på för barnets skull. Jag har intalat mig att allt kommet att bli bra men jag har kommit till en punkt när jag inte kan tro på det längre.
Jag är rädd att jag börjar bli deprimerad på riktigt. Det känns så meningslöst för jag tycker ändå om mitt liv. Jag har mitt fina barn, intressen, vänner och ett jobb jag tycker om. Jag har allt det men hela tiden detta svarta moln som hänger över mig.
Jag vet inte hur jag ska orka mer, var jag ska finna kraft. Jag har ingen son lyfter mig och får mig på fötter när jag känner så här. Jag har ju mitt barn men det är inte barnets ansvar att lyfta sin förälder.
Ibland känns det som om jag bara vill somna in men jag vill ju leva för mitt barn . Jag vill våga tro på att allt ska bli bra men så länge pappan lever kommer detta att fortsätta för det har pågått under barnets hela liv. 18 år av detta.
Vet inte hur jag ska fortsätta, bara gråter. Förlåt för osammanhängande inlägg. Jag är bara så trött.