Kan jag någonsin säga emot?

"annan kultur" ja utomnordisk men europeisk fortfarande men ja det kan stämma. 

Jag ser det här dock mer som ett problem som rotar sig i deras uppväxt och inte kultur för jag har många vänner med samma "kultur" och föräldrar i mina föräldrars ålder som inte verkar ha liknande problem. Tvärtom använder mamma de som exempel för mig 

Hej!
Håller med de andra att det är en dysfunktionell situation du är i. 
Jag tror tyvärr din pappa är såpas medberoende att han inte vågar ta ditt parti. Hans taktik verkar vara att lägga locket på för att han nog vet att det är bra vapen när allt drar igång. 

Ett tips från mig är att du undersöker ifall det finns en våldsenhet i din kommun som jag skulle vilja rekommendera att du bokar tid hos innan du bryter kontakten. De kan hjälpa dig i denna övergångsfas från kontakt till icke-kontakt, vad som kan komma efteråt, med förståelse för din situation och hur du kan bygga upp ditt egna liv utan din familj. 

Det finns en stödgrupp på Facebook som jag skulle kunna länka till i ett privat meddelande, ifall du är intresserad. Det är bara att du skriver till mig. 

Sen finns det olika Youtube-kanaler som pratar om ämnet kring narcissism och psykopati. Rekomenderar gärna Klara Leger som jag tycker är pedagogisk och tydlig i detta ämne. Hon finns även på Instagram och TikTok. Om du går in på hennes Youtube-kanal och i sökrutan söker på mamma så får du upp en del videor som kanske kan vara dig till hjälp. 🙂

Var snäll mot dig själv. Du ska inte behöva ta att du är tortyr och cancer. Du ska inte behöva ta att allt är ditt fel. Din mamma verkar vara en mycket sjuk och egocentrerad människa och din pappa hjälper henne genom att stryka henne medhårs. 

Vill du ha såna människor i ditt liv? Är dessa två människor så viktiga för dig, att du kan acceptera att din mamma bryter ner dig?

Lämna. Om dina föräldrar undrar varför, så tycker jag att du ska skriva ett brev och förklara hur hennes beteende skadar dig. 

Om dina föräldrar vill ha dig i sina liv, så får det visas. 

Tack så mycket

Det stämmer, jag önskar inte det här för mig själv och inte heller för någon annan. Det är bara när jag ser mamma gråta för min skull och prata gråtandes om vad hon har gjort för mig blir jag ledsen. Jag ser redan att hon har haft det jobbigt och av diverse skäl har inte jobbat heltid på ett par år och det har påverkat hennes självförtroende och stablitet och mycket annat som jag har förståelse för. 

Jag vill göra rätt för mig och även om hon inte var min mamma och jag såg hennes situation i livet och allt hon har gått genom skulle jag vilja hjälpa henne som vän, men samtidigt kan jag inte stå ut med att alla mina försök att göra rätt för mig misstolkas. När jag säger till henne att det inte är värt att bråka och snacka om pengar tolkar hon det som att jag säger att hon är snål och när jag väljer att ta saker i min egen takt och tid som inte passar hennes blir hon ledsen och säger att jag inte bryr mig tillräckligt. 

Kan inte köpa hennes ursäkt att bara för att jag har varit i mitt rum under min uppväxt och pluggade så var jag inte intresserad av att vara en del av min familj. De stängde ut mig helt, jag pluggade för att göra de stolta nu får jag skäll för att jag pluggade för mycket? Jag förstår absolut inte hur det kan vara barnets väl att föräldrar inte spendera tid med de? Aldrig i mitt liv har jag sett tonåringar frivilling spendera tid med sin familj och det gjorde inte jag heller.

TS:

Jag hoppas verkligen att du läser alla hjälpsamma inlägg och tar till dig av dem.

Jag är dubbelt så gammal som du, men har fortfarande problem med särskilt min mamma. Jag går i terapi sen sex år tillbaka. Jag har haft sjuuukt mycket ångest i mitt liv p.g.a. mina föräldrar och har anpassat mig otroligt mycket. Nu när jag är 49 har jag mycket mer makt över mitt liv, men kan ändå få ångest och känna mig maktlös.

Och då är min historia egentligen nästan ingenting jämfört med din!

Du måste ta hjälp av din terapeut NU. Det kommer sannolikt att ta flera år innan du byggt upp dig själv igen, så börja NU. Du kanske behöver traumaterapi också - ta hjälp av din pojkvän i detta. Be honom ta reda på vad för terapi som finns om inte du orkar.

Du måste sluta lyssna på dina föräldrar. Läs igenom dina inlägg igen, så ser du att du hela tiden skriver "då säger hon" och "då säger han". Det kvittar totalt vad de säger!

Bryt med dem - ta hjälp av din pojkvän, vänner, terapeut, alla du kommer på.

Börja ta antidepressiva? Så att detta slutar påverka dig lika mycket.

Bjud dem inte på bröllopet! Du och din pojkvän bestämmer helt vad ni har för bröllop. Om ni vill gifta er bara ni två, bjuda era vänner eller hur ni vill göra. Ni behöver inte följa mallen! Bjud inga energitjuvar!

Ja, det är klart att de reagerar. Låt dem reagera, går därifrån/avsluta samtalet! Deras känslor är deras ansvar. Alla år som jag tagit skulden på mig för att min mamma känt si eller så. Nu har jag lärt mig att det är hennes ansvar. Vänta inte med den insikten tills du är 49!

Jag har själv växt upp med att vara i mitten av mina föräldras bråk om att "bryta kontakten" med svärföräldrarna. Jag var barnet som fick höra så mycket skit om min farmor och farfar på grund av hur de bröt kontakten med oss. Att pappa är den i familjen som dessutom föreslår att jag inte ska komma hem längre eller bryta kontakten med de är inget nytt.

När jag var 18 och hamnade i nån bråk med föräldrarna så sa han "gå härifrån, jag vill inte se dig här (hemma)" och då började jag packa mina grejer för att gå till en kompis sedan sa han "om du lämnar nu vill jag aldrig mer se dig" och jag lämnade. För jag märkte att det finns inget att bygga upp här, jag är redan förlorad för de och oavsett om jag stannar eller inte kommer han, precis som sina farföräldrar samla på sig saker som gör att han, än idag, refererar till min barndom för att hålla mig borta. 

Aldrig trodde jag att föräldrar skulle vara så oförståeliga att säga att bara för att ett barn som bråkar och har det jobbigt i skolan och en jobbig tonår ska inte vara en del av familjen och bli familjens fiende för att denne inte är lugn och tyst och glad hela tiden. 

För i efterhand när jag försöker ta reda på vad det var som gjorde att de började se mig som deras problem inser jag att allt bygger på hur jag har betett mig från och med att jag blev mobbad till att jag blev tonåring.

Jag minns väldigt tidigt att när jag hade mitt första raseriutbrott pga mobbningen satt mamma och började gråta. Jag blev ledsen först och tänkte, gud mamma bryr sig om mig men hon grät pga allt jag hade sagt och gjort då. Inte en enda gång ville hon veta varför jag mådde som jag mådde, varför jag var så "dålig" eller "aggressiv" som jag var. De såg bara vad som påverkade dem. Och jag kan inte säga att jag inte är ledsen och att jag vill ha kontakten med de men jag måste erkänna att det är väldigt väldigt tungt att bara strunta i dem. 

Pappa får äntligen rätt om jag bryter kontakten för han har sen jag var 13 sagt att jag inte skulle komma med blommor på deras begravning för att jag är så "hotfull" och respektlös mot dem. Respekt i deras ögon visade sig vara ett barn som aldrig någonsin blir arg, ledsen, sur eller säger emot när denne blir mobbad. Jag antar att jag aldrig skulle få stämpeln för barnet som är respektlös om jag bara hade hållit käften om hur jag hade det i skolan. 

Då ska jag gissa två saker till. Jag kan ha fel ,,,

Er familj kommer från Balkan någonstans, kanske Bosnien eller Albanien, och detta handlar till del om att ditt uppror/bråkande under tonåren har skadat deras anseende som föräldrar och familj - i er kultur.

Som jag läser det har du hamnat i en kulturkrock mellan deras kultur hemifrån och den kultur du har lärt dig här i Sverige, som barn. 

Jag har ingen aning om hur man navigerar en sådan kulturkrock på ett smidigt sätt så mitt råd, ur ett svenskt perspektiv, är och förblir att hålla människor som skadar dig på avstånd och inse att du som individ inte har ett ansvar för mammas och pappas välmående och anseende.

.
Ska ni mötas på en plats där ni båda får ut någonting positivt av det behöver dina föräldrar förändras åtminstone en aning.

Alternativet: att du fogar dig efter deras nycker och åsikter tar död på dig.

Tyvärr stämmer inte detta helt då ingens anseende har på något sätt påverkats, ingen vare sig grannar eller liknande har hört av sig och ingen verkar se mig så som mina föräldrar gör, detta är för den delen en av de sakerna de säger hela tiden "ingen vet vem du egentligen är", "du är bara ond mot oss", "du har valt oss som fiende",  "det är bara oss du vågar bara så här mot" för de har inte hört något dåligt om mig från någon eller hittat en enda person vare sig bland vänner eller släkten som har reagerat på mig. Däremot varje gång vi har behövt flytta (mest bott på andrahands ställen som ändå vräker en efter 1-2 år) så har de sagt att det är på grund av mig och hur jag har höjt rösten hemma. Under vilken som helst diskussion med de, utan att de ens har hört vad jag ahr att säga, har de sagt att jag måste vara tyst för de orkar inte längre flytta på grund av mig. "Om du inte blir tyst kommer polisen" och redan där och då fick jag dåligt samvete för att förstöra för dem. Detta skedde när jag knappt var 14.

Det stämmer dock att det är en kulturkrock för jag tycker absolut inte att det är rimligt att ställa samma krav på sina barn baserad på hur ens egna barndom och kultur såg ut för 40 år sedan. Har inte heller en enda vän som är i samma sits som jag är. 

Om det inte vore för att de alltid har gett mig dåligt samvete för allt jag säger, hur jag säger, vad jag gör och inte gör hade jag inte haft det så jobbigt att bryta mig loss. 

Jag tänker spontant att jag kommer må bättre av att inte träffa de men att acceptera att det är så kommer som chock för jag har alltid fått höra att det är jag som är sjuk och inte respekterar de och att ingen kommer vilja vara med mig och alla kommer lämna mig och det får mig att känna att det kanske stämmer och tänk om det blir som de säger, då är det väldigt pinsamt att komma tillbaka till dem. 

Jag har också tänkt på hur det ser ut om säg 10 år eller när man har barn, jag vet att de kommer behandla min barn annorlunda, det är en självklarhet.

Jag vet inte när pappa slutade se mig som en del av familjen och refererar till mig som om jag är en främlig "människor som du", "såna som du är" osv osv utöver alla svordomar. Så gjorde hans pappa med honom också, och farföräldrarna behandlade mig illa som hämnd på pappa, så absolut ingen förvåning om pappa skulle också gå samma väg med mina barn. Ignorera de och t.ex inte öppna dörren när de är på besök (som de gjorde med mig)

Det enda jag hoppas på är att de nån gång i livet ska komma fram till att den versionen av mig som de har i huvudet är bara deras för jag har inte en enda gång i mitt liv fått uppleva liknande saker i interaktion med andra. 

Tyvärr stämmer inte detta helt då ingens anseende har på något sätt påverkats, ingen vare sig grannar eller liknande har hört av sig och ingen verkar se mig så som mina föräldrar gör, detta är för den delen en av de sakerna de säger hela tiden "ingen vet vem du egentligen är", "du är bara ond mot oss", "du har valt oss som fiende",  "det är bara oss du vågar bara så här mot" för de har inte hört något dåligt om mig från någon eller hittat en enda person vare sig bland vänner eller släkten som har reagerat på mig. Däremot varje gång vi har behövt flytta (mest bott på andrahands ställen som ändå vräker en efter 1-2 år) så har de sagt att det är på grund av mig och hur jag har höjt rösten hemma. Under vilken som helst diskussion med de, utan att de ens har hört vad jag ahr att säga, har de sagt att jag måste vara tyst för de orkar inte längre flytta på grund av mig. "Om du inte blir tyst kommer polisen" och redan där och då fick jag dåligt samvete för att förstöra för dem. Detta skedde när jag knappt var 14.

Det stämmer dock att det är en kulturkrock för jag tycker absolut inte att det är rimligt att ställa samma krav på sina barn baserad på hur ens egna barndom och kultur såg ut för 40 år sedan. Har inte heller en enda vän som är i samma sits som jag är. 

Om det inte vore för att de alltid har gett mig dåligt samvete för allt jag säger, hur jag säger, vad jag gör och inte gör hade jag inte haft det så jobbigt att bryta mig loss. 

Jag tänker spontant att jag kommer må bättre av att inte träffa de men att acceptera att det är så kommer som chock för jag har alltid fått höra att det är jag som är sjuk och inte respekterar de och att ingen kommer vilja vara med mig och alla kommer lämna mig och det får mig att känna att det kanske stämmer och tänk om det blir som de säger, då är det väldigt pinsamt att komma tillbaka till dem. 

Jag har också tänkt på hur det ser ut om säg 10 år eller när man har barn, jag vet att de kommer behandla min barn annorlunda, det är en självklarhet.

Jag vet inte när pappa slutade se mig som en del av familjen och refererar till mig som om jag är en främlig "människor som du", "såna som du är" osv osv utöver alla svordomar. Så gjorde hans pappa med honom också, och farföräldrarna behandlade mig illa som hämnd på pappa, så absolut ingen förvåning om pappa skulle också gå samma väg med mina barn. Ignorera de och t.ex inte öppna dörren när de är på besök (som de gjorde med mig)

Det enda jag hoppas på är att de nån gång i livet ska komma fram till att den versionen av mig som de har i huvudet är bara deras för jag har inte en enda gång i mitt liv fått uppleva liknande saker i interaktion med andra. 

Tänk framåt!

Den dag du får barn vill du inte att de ska behöva höra din föräldrar kritisera och förtrycka varken dig eller din man. Eller dina barn.

Cut your losses och tänk på det liv du vill leva. Du har inga skyldigheter mot dina föräldrar och behöver inte ha dåligt samvete. Det är de som är skyldiga dig mtp hur de har behandlat dig, inte du som är skyldig dem. De kommer aldrig att betala sin skuld till dig eller ens erkänna att den finns.

Om de klippte av kontakten med farfar och farmor så betyder det inte att du inte får göra samma sak. De hade sina skäl, du har dina skäl.

Ursäkta, men märker du att du inte alls svarat på mitt inlägg med tips och råd, utan återigen bara skriver vad de sagt och gjort?

Kan du snälla bemöta mitt inlägg. Jag har mycket erfarenhet av detta och försöker hjälpa dig.

Har du ingen relation till de överhuvudtaget eller började ni ta upp det igen efter att du gick i terapi? Har de också tagit tag i deras saker och förstått att de också ska söka hjälp?

Du har rätt i att jag inte kan kontrollera deras känslor, har ett samtal med en terapeut idag faktiskt coh hoppas att det blir bättre snart. Jag vet att jag ska ta tag i mitt liv och bryta loss 

Jag har aldrig brutit relationen p.g.a. dåligt samvete. Jag tog avstånd från min pappa när jag var 13 och förstod först i vuxen ålder varför (obs, inga brottsliga handlingar inblandade). Så jag har alltid haft dåligt samvete och fogat mig samtidigt som jag varit arg inombords och haft mycket ångest.

För sex år sen insåg jag att det bara är mig själv jag kan förändra. Då hade jag haft säkert hundratals samtal med min mamma under loppet av 20 år, det var som att banka huvudet i en vägg och få skallskador av det. Min mamma har ingen självinsikt alls, en enda gång gick hon i terapi och då sade hon tydligen typ "min dotter beter sig så konstigt", varpå terapeuten sade till henne att hon måste prata med mig...  Fast vi har ju pratat hundratals gånger som sagt.

Problemet med min pappa har alltid varit en elefant i rummet, och nu som 49-åring funderar jag på att skriva ett brev och förklara min syn på allt. Har tvekat länge eftersom de är 85 år och jag inte vill sabba deras sista år, men vet inte hur jag annars ska göra. De vill ändå träffa sitt barnbarn (min son) och han vill träffa dem...

Fantastiskt att du träffade terapeuten igår, nu kan det bara bli bättre! Tänk bara på att det inte blir bra direkt och att terapeuten inte har svar på allt eller en magisk lösning. Det är du som måste göra jobbet och det tar tid. Men det går!