Överreagerar jag?

Vi pratade mer igår. Hon sa att hon behöver anstränga sig när vi är med andra men hon vill vara sig själv när hon är med mig. Tycker det är omvänt. Man borde väl anstränga sig mer för varandra. Vad tycker ni? 

Vi har barn ihop och vi har haft många underbara stunder förut. Sen har hon en utmattning som jag bidragit till. Nu är det väl egentligen mycket hennes eget fel också då hon använt impulsiva kortsiktiga lösningar när barnen var små istället för att läsa på och använda sig av mer långsiktiga metoder. Så nattningar och nätter blev väldigt tuffa för henne när hon var föräldraledig.

Jag ställde inte upp på nätterna för jag kände att det inte fungerade med mitt arbete. Det var också svårt för mig att ta ut mycket föräldraledighet då jag var den enda av oss som hade inkomst. Det gick liksom inte runt ekonomiskt. Tror det kostade 100 000 kr i förlorad arbetsinkomst under de månaderna. Och så var det en massa extra kostnader på det. Pengar som jag fick ta från sparkontot och aktier. 

Hon säger att hon inte spanar eller flirtar med andra utan bara att det är så som person. Och det stämmer nog. Men hon beter sig precis som någon som spanar eller flirtar vilket får en del män att tro det. Och jag vet inte heller om hon egentligen spanar eller flirtar med någon för hon är ju så mot de flesta. Inklusive främmande personer hon möter när hon är ute och promenerar, handlar, tränar eller vad som helst.

Men för mig blir det en kontrast när hon väldigt sällan är så mot mig numera. På något sätt har det brutit ned mig när jag ser hur hon skiner upp med leenden och blickar mot andra och det har gjort mig känslig. Speciellt när jag ser att hon och någon man som hon inte känner eller knappt känner tittar intensivt på varandra och ler. Det kan vara en okänd pappa på en lekplats eller liknande.  

Hon vill prata men inte om negativa saker. Så eventuella problem, som att jag inte tycker om hur jag särbehandlas, kan jag inte prata om utan att samtalet spårar ur. Samma sak med uppfostran. Hon går oftast efter vad som känns rätt för henne och tar inte till sig av vad som rekommenderas. Och det går inte att nå fram till henne. Jag tycker exempelvis att barnen ska somna på egen hand så vi föräldrar slipper natta i 2-3 timmar. Hon vill att vi ska natta barnen för sig och hon somnar gärna med barnen. Det är jättesvårt att på egen hand förändra nattningsrutinerna så jag är fast. 

När jag ställer några krav så säger hon att hon är utmattad och inte orkar. 

Hon vill prata men inte om negativa saker. Så eventuella problem, som att jag inte tycker om hur jag särbehandlas, kan jag inte prata om utan att samtalet spårar ur. Samma sak med uppfostran. Hon går oftast efter vad som känns rätt för henne och tar inte till sig av vad som rekommenderas. Och det går inte att nå fram till henne. Jag tycker exempelvis att barnen ska somna på egen hand så vi föräldrar slipper natta i 2-3 timmar. Hon vill att vi ska natta barnen för sig och hon somnar gärna med barnen. Det är jättesvårt att på egen hand förändra nattningsrutinerna så jag är fast. 

När jag ställer några krav så säger hon att hon är utmattad och inte orkar. 

Ok .. min fru är suuuuperdålig på att ge mig nån form av bekräftelse i vår relation, jag vet det, hon vet det men ibland rinner det över för mig och vi pratar om det, hon bedyrar sin kärlek och jag tror henne men jag vill bara få HÖRA det med NÅN gång ibland... vi pratar om det, som vuxna, vi får det bättre i relation tills hon "zonar ut" igen.. 

Men din fru...? Anstränga sig bland andra men vara sig själv med dig? Och det innebär att INTE vara med dig? Oj..

Inte låta dig uttrycka dig genom att avbrytadig? Oj..
"Konstigt" att prata om relationen?? ojoj..
Kalla dig fjantig?? OJOJ! Men va i hel...

Hon låter tyvärr som en sån där kvinna som tycker att män som vill prata känslor är fjantar och dom skall börja bete sig MÄN! 
Men dessa MÄN skall SÅ KLART bete sig perfekt mot kvinnan i alla lägen = göra allt precis så som kvinnan vill ha det..

Tyvärr men det låter som om hon inte vill vara i en relation med dig längre. 
Låter med som om har dig kvar som trygghet, kanske bara ekonomiskt eller för det är enklare så för henne just nu bara.

Nja, hon bedyrar aldrig sin kärlek till mig. Hon blir mest upprörd och sedan elak när vi pratar. Samtal tenderar att försämra hur det är mellan oss. Det blir ingen förlåtelse och att vi kommer överens. Hon vill bara ha distans. Sen måste jag lämna henne ifred i ett par dagar. Då kanske hon är på lite bättre humör. Går det några veckor utan att vi pratar om något negativt så kanske det resulterar i en spontan kram eller puss. Annars pussas och kramas vi bara när vi lägger oss och när vi lämnar hemmet eller kommer hem.

Om jag frågar henne: känner du något för mig? Vilket jag gjort fyra gånger de senaste tre åren så kan hon svara: ja. Men inget mer. 

Du mår dåligt av denna relation. Du vet vad su behövee göra för att få ett bättre liv.