Anklagad för att vara sur

Varför bad du inte honom bara att sakta ner?

Jag tror det var mer vad du sa - att ni skulle gå två skilda promenader - än hur du lät. För det är ju inte så trevligt att höra att någon inte vill gå på promenad med en. 

Nästa gång kanske du kan säga: kan du vara snäll och sakta ner, jag är förkyld och orkar inte gå i din takt. Jag tycker det är så mysigt när vi tar en promenad tillsammans. 

Tycker han att du låter sur även om ni har det roligt tillsammans?

För att hans mål var att gå och få upp tempot lite, så jag sa som jag gjorde för att ge honom möjligheten att få göra det.

Men det här är inte enda gången. Minsta förändring i rösten efter en spänd situation och han anklagar mig för att vara sur.

Inte när vi har det roligt tillsammans, men det händer i "neutrala" situationer. Oftast skulle jag dock säga att det kommer som en eftersläng efter en diskussion av någon art.

Vad händer om du berättar för honom vid ett tillfälle när ni båda är på bra humör hur jobbigt det här är för dig?

Samma problem här! Får jämt höra att jag är sur och måste prata med en silkeslen röst hela tiden för att stämningen inte ska paja. nästan som att gulla med en bebis. Fruktansvärt jobbigt och oattraktivt. 

Då blir han sur för att jag förstör stämningen.

Jag får ganska ofta höra att jag säger till barnen på ett surt sätt. Jag har pratat med dem och frågat om de uppfattat mig som sur och de nekar alltid. Till skillnad från många andra mammor, använder jag magstödet när jag pratar eller ropar och då blir rösten djupare och mörkare. Jag vill inte förstöra rösten genom att börja prata gällt heller.

Jag förstår vad du menar. Jag har också stämt av med vår äldsta och får samma svar som du. Jag har en tanke i mitt fall. Kanske stämmer den även i ditt? Vårt förhållande har kantats av mycket tjafs genom åren där han har varit slapp och lat och jag har klagat. Detta klagande har varit upprepande och Kan absolut ses som kritik eller tjat. Jag misstänker, om jag ska rannsaka mig själv, att min man går i försvarsställning för han tror att jag har dåligt humör pga något han gjort eller något som kan orsaka fler konflikter. Hans respons blir då att säga till mig att jag låter sur, i hopp om att jag ska ändra tonläget till ett han känner sig mer bekväm med. Men vad vet jag.

Han anklagar dig för att vara sur för att han själv ska få sura när han inte får som han vill...that's it.

Mitt ex använde det där som härskarteknik. "Jaha, blev du sur nu?? Ingen idé att diskutera med dig när du är sur!" så fort han hamnade på efterkälken i en diskussion. Kunde ju liksom handla om precis vad som helst, han klarade helt enkelt inte av att någon hade en annan åsikt!

Om ni inte kan prata om det på ett konstruktivt sätt så föreslår jag att boka in ett samtal på familjerådgivningen. 

"Även om jag inte är sur så blir jag det när du kallar mig sur, så vad tror du att det hjälper att du säger det?"

Det är för att du är starkare än honom mentalt. Så detta blir hans ända sätt att försöka "ta ner" dig. Ni matchar inte mentalt styrekmässigt. Du kanske skulle passa bättre med:
A, en man som är på samma nivå som du
B, din egen man om han lärde sig syna sig själv och se hur han bidrar till stämningen, dvs nån som kan kommunicera.

Om ett par är olika starka som personer är det viktigt att där finns kommunikation. Att anklaga den andra för något, i ditt fall anklagar din partner dig för att vara sur, är inte att kommunicera. Det är passiv aggressiv kommunikation. Den feges sätt.

Det låter som du försöker kommunicera medan din man inte gör det. Det är extremt energikrävande att vara i sådana relationer. Och när du väl försöker prata slingrar han sig och säger att du drar ner stämningen, du sitter i en rävsax. Men du behöver ända ta snacket. I längden kommer detta annars förgöra er relation långsamt, tro mig, talar från egen erfarenhet.

Tillägg, kommunikation är alltid viktigt, oavsett om man matchar varandra mentalt eller ej.

Sätt ner foten. Bäst att skriva ett meddelande elelr brev, så han itne kan reagera på tonen.

Säg som det är. 

typ "Det har börjat tynga mig att du ofta säger att jag "låter sur", även när jag själv inte uppfattat min ton som sur. Jag har tänkt mycket på detta och vet inte riktigt vad vi ska göra åt saken? Jag kan absolut försöka tänka på mitt röstläge, men min röst är ju vad den är. Det jag skulle uppskatta från din sida vore om du kunde hitta något annat att säga än "nu låter du sur" eller "varför låter du sur", särskilt eftersom du ibland använder detta som argument till att helt avsluta dialogen. Kan du t.ex. prova på att säga "Nu känner jag att jag reagerar lite på ditt röstläge. Är det någonting du vill prata om, eller är allt ok?" Det skulle lämna dörren öppen för en mogen dialog - även i de fall då jag kanske är upprörd över något (vilket alla människor såklart är ibland). Låter detta som en ok plan?"

Om han fortsätter så blir nästa meddelande. "Som jag redan försökt förklara för dig, så uppskattar jag itne att du stänger ner kommunikationen mellan oss genom att påstå att jag "låter sur". Det känns lite som en form av härskarteknik. Du skulle säkerligen också bli frustrerad om jag sa "Nu låter du butter" så fort du har en annan åsikt än jag. Så nu ber jag dig igen och för sista gången - kan vi hitta ett mer moget kommunikationsmönster? Jag kommer nämligen inte acceptera att bli anklagad för att "låta sur" någotmera. Jag kommer från och med nu säga "Välj A eller B." Och så får du välja! A = vi tar en mogen diskussion om saken, utan att anklaga varandras röstläge eller känslomässiga tillstånd. Vi ger varandra utrymme att berätta vad vi känner, och validerar varandras känslor. B = jag kommer bemöta barbslighet med barnslighet, alltså, om du anklagar mig för att vara sur så kommer du varje gång få svaret "vadå, tänker du sura över mitt tonläge nu? Vadå, är du tre år gammal eller?". Varje gång. Till slut kommer vårt förhållande ha ätits upp av detta barnsliga beteende. Jag hoppas du kommer säga A....  

Stå på dig. 

Om han har bestämt sig och ingenting spelar någon roll så är det väl bara att skita i jättebebisen? Han respekterar ju inte dig ett dugg. 

Jag låter faktiskt sur när jag försöker tala högt. Det här är särskilt ett problem eftersom min man har nedsatt hörsel och jag måste tala med högre volym för att han ska ha en chans att höra. Tack och lov tar min man det bra och vet om att det bara är som jag låter och inte en reflektion av min sinnesstämning. Men det är klart att det påverkar. Jag försöker att ha viktigare konversationer när det verkligen är tyst runt omkring.

TS, hur har det gått?