Misstänker att frun har NPF. Hur ska jag agera?

Vad är det för problem din fru har?

Bland små grejer så är det den här rastlösheten, som att hon konstant behöver röra på sig. Kan vara orimligt grumpy och sedan plötsligt säga "jag måste ut", sen kommer hon tillbaka glad som en lärka efter löpningen.

Impulsiviteten märks också genom att hon har väldigt lätt att hitta nya, roliga passioner som hon nästan hänger sig åt utan att tänka på gamla, vanliga, tråkiga projekt.

Impulsiviteten märks dessutom genom att hon kan bli orimligt arg över småsaker.

Jag tycker hon har svårt att se andra, hon kan ibland inte uppfatta när våra barn verkar ledsna, så istället för att fråga hur det är kan hon gå på om att något inte är gjort (disken, plocka undan ryggsäck osv), vilket ofta leder till att de bryter ihop. Ber aldrig om ursäkt, hon gör aldrig fel.

Lägger väldigt mycket tid på att fokusera på sin egen vardag och att den ska gå ihop men kan ibland totalt bortse från att våra barn och deras aktiviteter också finns i vardagen. "Just det ja", kan man få höra när hon redan är iväg på aktiviteter och så får jag lösa logistiken. Även i andra sammanhang ska hon se till att det blir som hon vill, och andra får anpassa sig.

Hon hatar att stå i kö och vänta på folk, men är samtidigt alltid sen själv.

Hon klarar inte av hypotetiska frågor utan jag måste prata väldigt direkt med henne. Har svårt att hålla helt fokus när vi umgås utan fångas lätt upp av annat.

Hon skulle absolut inte klara av att sköta hela hushållet själv, med underhåll, räkningar, planering osv.

Jag har också fått höra i förtroende att hon faktiskt är lite svår att samarbeta med på jobbet. Det kom som en nyhet för mig, men jag har ju inte sett henne i arbetssituationer.

Allt jag har nämnt är ju tillspetsat nu och kanske inte supertydligt i verkligheten, det kan det väl knappast vara efter 20 år tillsammans, jag borde märkt något tidigare då. Men att nånting inte är helt vanligt tycker jag framgår.

Det var lite av sakerna jag har grunnat på. Men huvudfrågan är väl egentligen inte att ställa en diagnos på henne här och nu. Frågan är väl om jag nu har de här misstankarna, vad kan jag göra åt det? Ska man ta upp det med sin partner? Hur gör man i så fall det?

Och. Jag vill understryka en gång till: Jag älskar verkligen min fru och vill att vi ska ha det ännu bättre tillsammans. Jag har målat upp några av de saker som gör att jag misstänker npf, det finns många bra saker också. Tanken är mest att om det nu är en diagnos, är det bättre att vi båda vet om (och accepterar) den och jobbar utifrån det? Eller ska man göra på annat sätt?

Låter som hon är stressad bara

Adhd är inget man bara får, besvären ska ha märkts sedan man var barn. 

Mig trodde dom också att jag hade adhd. Var lättirriterad och glad omvarrabnat, trött och rastlös. Så pass att jag blev förbannad. Samtidigt orkade jag ingenting. De funderade på adhd, bipolär och borderline. Hade inget av det. Jag var utmattad. Nu mår jag bra,

Jag tycker att mycket av vad du beskriver om din fru lika gärna kan vara symtom på stress.

Ja, som ni säger så skulle det här kunna vara symptom på stress. Men när jag tänker efter så har det varit så här, åtminstone sedan vi fick barn så minst 13-14 år. Kan man verkligen ha stresssymptom så länge?

Men som sagt, min huvudfråga är inte att avgöra om hon har diagnos eller inte. Det kan inte jag avgöra, och det kan ju inte ni heller baserat på vad jag skriver.

Frågan är hur eller ens om man kan närma sig den här frågan. Har någon fått något sånt här mot sig i vuxen ålder? Hur reagerade ni?

Har två bekanta som har fått diagnos i vuxen ålder, båda beskrev det som en befrielse att äntligen få en förklaring och få verktyg. Dock vet jag inte om initiativet att undersöka kom från dem själva eller om det var någon närstående som påpekade detta.

Jag tycker också det låter som det kan vara stress, som kanske kom när barnen kom. Eller så har hon en diagnos som blev synlig då när pressen på henne ökade.

Det går ju inte att veta av det du beskriver.

Jag tycker nog du kan ta det med din fru lite allmänt, inte att säga att du googlat på ADHD och tror hon har det utan mer lyfta de svårigheter du märkt av som faktiskt påverkar henne och er negativt. Lite mer att du kan, lugnt, ta med henne att hon verkar stressad i grunden, om det är något hon själv tänkt på, om det är något ni kan förändra som skulle kunna underlätta. Om hon helt blåser av det skulle jag nog kunna säga att du tycker att det påverkar er alla och att du gärna skulle hjälpa med en förändring. 

Om jag vore den som fick det framfört så skulle jag nog mer känna att den jag levde med hade en omtanke om mig.