Hon förstår mig inte

Nu återkommer du till att hon ska ge dig orgasmer. Det är inte så ett samliv funkar. Jag ger ibland min man njutning utan att få samma tillbaka. Men skulle han säga att han vill ha 2-3 orgasmer i veckan av mig, skulle jag undra vad han höll på med.

Du vill bli sedd och bekräftad av din fru, sexuellt och på andra sätt. Du vill vara intim med henne, njuta tillsammans med henne. Det är fullt förståeligt. Din fru verkar inte ha samma behov, vilket är ett problem. Men ni verkar också ha andra problem i relationen. Dessa löser sig inte av att hon ger dig en orgasm då och då. Ändå är det främst det du fokuserar på, i inlägg efter inlägg. 

Romantiska middagar och att göra andra saker på tu man hand, är en bra idé. Men har man relativt små barn som har svårt att sova borta, blir man en smula begränsad. Detta måste du också inse. Ni kan inte leva som om ni vore barnlösa eller hade vuxna barn. Däremot kan du självklart förvänta dig mer engagemang från din fru, utifrån de förutsättningar ni har. Vill hon inte förändra något alls, är ni tyvärr inte kompatibla. 

Att runka av sin partner är väl iof inte så ansträngande, och inte alls som att suga. 

Känner man sig så äcklad av partnern att man inte ens vill röra vid partnern på ett sexuellt eller intimt sätt, ska man nog inte vara tillsammans.

Men om TS tror att någon eller några avrunkningar i veckan löser deras relationsproblem, är han ute och cyklar. De måste hitta tillbaka till varandra på andra plan. Båda måste anstränga sig eller så får de gå skilda vägar. 

Varför lämnar man inte om man blir äcklad av att röra på sin partner? Jag hade inte haft sex mot min vilja, men hade nog velat ge min man närhet och det sexuella jag kunnat göra?

Ifall man blir äcklad av det kanske man inte har några sexuella känslor för sin man utan vill bara leva som vänner? Fast jag hade blivit äcklad om det skedde genom en massa tjat. Det ska va på eget initiativ.

Självklart ska man aldrig göra något man inte vill. Ingen vill jämt för övrigt.

Problemet är om man sällan eller aldrig vill. Om den rätta sinnesstämningen så att säga inte infinner sig. Det kan man kanske inte hjälpa eller tvinga fram, men det kan vara värt att jobba på, om man vill att förhållandet ska hålla i längden. 

Sen kan man vilja olika mycket. Oralsex och samlag måste jag verkligen vara sugen på om det ska funka. Smeksex behöver jag inte vara lika sugen på, så länge jag inte är helt osugen. Då gör jag det givetvis inte. Vilket bara vore ett problem om jag ofta eller alltid kände så, dvs just det problemet TS och hans fru och många andra par har. 

Alltså av det du skrivit så tyder jag att du faktiskt försökt. Du har lyft ämnet och försökt. 

Livet är så mycket mer än det du beskriver. Man kan ha ett fantastiskt liv med någon annan eller som singel. Utan att leva i ett fängelse. 

Det låter som att du känner att du måste stanna för barnens skull. Men hur kommer dom se tillbaka på er relation? Kärlekslös och dom stannade kvar för att dom kände sig tvingade till det? 
När dina barn är vuxna, skulle du då säga till dom att det är precis detta liv du hoppas att dom får? 

Är det inte så, så börja fundera på att lämna på riktigt. För det finns ett helt liv där ute! Med kärlek, sex och spänning! 

Du mår inte bra. Du har troligen inte mått bra på flera år. 
Jag har vartit genom en liknande kris med min MAN med mycket fokus på hur jag mådde i relation till honom, vad han gjorde och inte, etc etc och mitt tips är - GÅ I EGEN TERAPI. Nu. Du har tappat dig själv någonstans på vägen. Din fru har nog också gjort det men hon verkar vara mindre reflekterande. Samtidigt upplever hon dig säkert som olycklig och needy. Utan att lägga i någon värdering i det: ingen människa går igång på någon som mår såhär. Inte ens du själv. 

Det finns två utfall som är lika troliga när du går i egen terapi: ni kommer närmare varandra (det kan vara en tuff väg dit) eller så glider ni isär. Men det är en sak du ska veta : när du återupptäckt dig själv, även om du tar beslutet att du behöver gå vidare på egen hand, så kommer det inte att kännas som ett lidande. Besluten kommer från vad som är rätt för ditt djupaste jag, inte utifrån det sårade bortatötta barnet. 

Jag försökte först som en del skriver att få min man att gå i familjeterapi. Det gjorde vi ett par gånger men jag märkte att det handlade om vad jag ville att HAN skulle ge mig. Det jag som vuxen egentligen kan ge mig själv.

Fatta ditt beslut när du själv byggt upp det liv du vill ha, jobb, vänner, hobbys, vad som än gör dig mening. Ditt äktenskap är det du projicerar din inre tomhet på. 
När du är kåt på ditt eget liv, då vet du vad som är rätt. 

Mitt tips är att skilja dig. Det finns kvinnor som tycker om sex utan kompromisser.

Idag hade vi ett långt och jättebra samtal, inga taggarna utåt och diskussioner som hamnar någon annanstans. Förklarade för henne hur jag uppfattade hennes signaler senast jag försökte ta upp allt som rör sig i mitt huvud. Det är så lätt att missförstå, misstolka och lägga sitt eget pussel i huvudet. Vi pratade om allt på ett befriande sätt, våran vardag, intimiteten, att vi är olika och tolkar signalerna olika. Kan säga att det var flera år sen vi hade ett sånt fint samtal. Bara försöka förstå varandra, tror att vi någonstans också gör det. Tror båda förstår att vi måste lägga krut på våran relation, att vi inte kan ta varandra för givet. Att vi måste kommunicera mer på ett djupare plan. Jag vet inte vart vi är på väg men jag tror och hopas  att det vi pratade om idag kan leda oss någonstans, ett litet ljus tändes, ett hopp om att det inte alls är kört. Jag kommer föreslå parterapi, hon är inte alls emot det. Det gäller bara att ta sig för att boka, för det är lite läskigt..

Gissar att midjemåttet och helikopterplattan har med saken att göra.

Det är bättre att du rakar huvudet än att du håller på och försöker kamma över flinten.

Jag är i samma sits. Kvinna dock. min man tycker allt är bra. Men jag saknar något. kan inte sätta fingret på vad. Men känner mig inte nöjd. min Man är snäll, fin, omtänksam och verkar fortfarande vara kär i mig. Men jag känner inget längre. 
Det gör mig vilsen och ledsen. vill att det ska kännas bra men i hemlighet drömmer jag om ett liv på egen hand. men är rädd att slänga bort allt vi har. familjen, gemensamma livet osv.
vågar inte ta steget. 

har inga svar. Men du är inte ensam. 

Han Visar det varje dag. Kramas, tar på mig, säger att jag är snygg, att han älskar mig osv. Och jag känner inget tillbaka. Känner mig som en hemsk människa. 

däremot längtar jag efter närhet. Men inte från honom. Det är som att familjelivet tagit död på min attraktion till honom helt. Börjar tvivla på att jag kan hitta tillbaka till känslorna. 

Så egentligen kan man väl säga att jag är i din frus sits. Men min man har inte alls gått i tankarna att separera. Han har däremot sagt att han ibland känner att jag inte älskar honom längre. Det var dock länge sen nu och just nu verkar han nöjd med förhållandet vilket förvånar mig. Vi har dock sex oftare. 2 gånger i veckan Ungefär. Jag ställer upp för husfridens skull. Hade jag inte gjort det hade han nog inte varit nöjd med situationen. 

Har upplevt samma men det är jag som vill mer och min man som glider undan. Haft oräkneliga kriser över detta genom åren. Vi har varit ihop i över 20 år och har barn ihop.

Nu när barnet börjar bli större känns det som vi hittat tillbaka till varandra. Tänkte till och med gifta oss 😁

Men vi har gått på föräldrakurser och TRE vändor hos en fantastisk kvinna på familjerådgivningen (fördelat på 10 år) och vi har blivit så mycket bättre på att förstå varandra, hur olika vi är i grunden som gör att vi lätt misstolkar varandra och helt enkelt inte förstår.

Vi har blivit mycket bättre på att prata.
Min man är extremt konflikträdd med, men det har han verkligen jobbat med.

På något vis nu efter vi fyllt 40 har jag börjat se på oss med nya ögon. Vi har något väldigt fint, vi är ett bra team och våra olikheter gör att vi faktiskt kompletterar och utmanar varandra på positiva sätt.

Sexet kunde fortfarande vara bättre, men att någon tittar på en med kärlek och förståelse är ändå värt mer. Och jag vill se vårt barn växa upp och skapa ett bra liv för oss tillsammans!

Så ja mitt tips är alltså, gå till familjerådgivningen. Men också kan det vara så att du inte ser skogen för alla träd? Du låser dig fast i sexbiten, men är er relation dålig i övrigt? Vad skulle du sakna om det försvann?
Skulle det vara värt att förlora för att jaga casual sex hela dagarna? För det finns ju ingen garanti att nästa flickvän är ett sexmonster...