Hur ska jag hantera sonens anklagelser?

Du och din son behöver samtalsterapi, var för sig och tillsammans. Både för att prata om det som hänt, hur det påverkat er båda genom åren men också för att hitta en väg framåt. Detta borde ha skett för länge sedan eftersom du helt uppenbart inte hanterat dina känslor runt allt det som skedde med ditt ex.

Sonen gick i terapi under ganska lång tid och jag har också gått i terapi men som jag nämnde i trådstarten så behöver jag behandling inriktad på PTSD.

Jag mår på många sätt bättre idag men vissa delar är svårare att komma åt. Jag fick prova EMDR för några år sedan som hjälpte mycket men det var bara en kort behandling så vi blev inte klara. 

Jag har föreslagit att sonen och jag ska gå i terapi men han vill inte. Det kanske inte är läge nu men möjligen i framtiden. 

Han låter som en normal tonåring, som lindar dig runt sitt finger då han kan.

Har du frågat din son vad han vill göra med sitt liv?
Peppa honom att jobba mot sina mål.

Vill han ha en god inkomst, måste han börja någonstans med jobb/utbildning.
Han vill väl egentligen inte bo hos dig...
Kan du genom att ni pratar om drömmar och mål utifrån ett positivt förhållningssätt, få honom att bli mer taggad på att skapa sig ett eget liv, en bättre framtid? 

Jag tycker verkligen att ni ska gå i terapi tillsammans som krav för att han ska få fortsätta bo hemma. Där får han lära sig att det inte är ok att manipulera och skita i att ta ansvar och bara skylla på dig. Samtidigt som ni kan bearbeta utbrotten tillsamman. <3

Ja, han vet vad han vill jobba med och har konkreta planer för att komma dit. Inser att min trådstart ger intrycket av att han är någon form av hemmasittare men så är det inte. Han gick ut med ganska många A och kommer att söka till universitetet till våren. 

Jag har alltid varit engagerad i hans studier och drömmar om framtiden och peppar honom mycket. Ibland vet jag inte om det är bra. Jag har tagit ett steg tillbaka och finns här när han behöver råd och ett bollplank. 

Jag har varit ganska självutplånande som mamma, mycket på grund av skulden över hur livet blev och att jag har mått dåligt i perioder. Jag tror att det är därför han inte tänker på hur det han gör och säger påverkar mig. 

Jag skulle gärna göra det men han vill inte. Vi kanske kan göra det längre fram. 

Han har dåligt samvete över hur han betedde sig idag. Jag frågade om han verkligen han känner som han sa men han menar att det är sådant han slänger ur sig när han är arg, 

Jag tror det bästa för sonen vore att ha ett extrajobb och plugga. Det är för mycket fokus på vår relation nu. Han behöver ha ett eget liv. 

Hej!
Jag har också såna typer av symtom från ett tidigare destruktivt förhållande, utan fysiskt våld, så jag har full förståelse för det du beskriver. Det kan vara jobbigt för omgivningen att hantera och det är inte ett försvar men i alla fall en förklaring och en igenkänning i hur det kan vara.

Så jag förstår att det är extra jobbigt för dig, som säkert delvis också beror på att du inte har fått tillräckligt med rätt hjälp för bearbetning av din PTSD, (vilket jag tycker mer känns som C-PTSD), som gör att detta hänger kvar som släpande fotbojor. Och det skapar en enorm stress och obalans samtidigt som du ska försöka hålla ihop dig själv och ha ett fungerande vardagsliv. Din kapacitet att orka är väldigt begränsad eftersom ett sånt förhållande gör en utmattad såväl även dess lämna och bearbetnings-process. Det är inte lätt.

I det behöver man extra stöd av sin omgivning och så även i dessa svåra emotionella stunder för att få känna att man inte är och gör fel. En förståelse för att det inte är personligt riktat. Så det är inte konstigt att bägaren rinner över när du känner detta oengagemang från din son som förmodligen p.g.a. sitt mående, sitt spelande, avsaknad på rutiner och sin livssituation kanske också är i obalans utav denna tidigare situation och så blir det en ond cirkel då han i sin tur också triggas. 

Trots det, så är det verkligen INTE okej att han lägger skulden på dig med att säga att det är ditt fel att han mår som han gör, varför han inte gör vissa saker, anledningen till att han vill dö osv. 

Det jag funderar kring är om detta oansvar och beskyllande på dig bara olyckligt handlar om att han inte klarar att hantera situationer som han inte har kontroll över, d.v.s. sina känslor? I det kan i så fall spelberoendet ha en inverkan eftersom man i det stänger in sina känslor för att sen explodera när man inte längre spelar. Eller / och om han redan har svårt att hantera vissa rutiner och därmed skulle behöva extra hjälp, schema, osv för att bli påmind och dela upp mängden måsten för att göra det behjälpligt för sig själv, som innefattar vissa diagnoser. Eller om det skulle handla om en oförmåga att han själv inte vet att han är ansvarig för sig själv och sitt mående?

Oavsett vad, så är er situation ohållbar!

Jag har tips på en stödgrupp som du skulle kunna gå med i för att ventilera mer om denna situation för att se om någon i den gruppen har tips på var du kan vända dig med stöd tills att du får behandling. Du får gärna skiva ett meddelande ifall du är intresserad.

Gällande honom så tror jag du behöver ställa ultimatum på vad det är som gäller, att hans spelande är ohållbart eftersom det drabbar dig och att han får se sig om efter en egen bostad om han inte vill kämpa för att ta tag i sin situation, inkluderande terapi. För att i det skedet se om det finns en vilja till förändring från hans sida. Vilket jag hoppas att det gör!

Tack snälla du för fina och kloka ord! Det var precis vad jag behövde en sådan här dag.

Du har många bra poänger. Sonen behöver struktur och jag kan stötta honom i det. Jag önskar verkligen att han ville börja i terapi igen för han behöver också hjälp och just nu skulle det vara bättre om den kom utifrån.

Jag kände inte till C-PTSD men jag läste på nu och det är mycket som stämmer. 

Tack igen för att du hjälpte mig att reda ut tankarna! 

Åh, jag blir jätteglad om jag kunde vara till någon form av hjälp och stöd! 😊🌼

Undrar lite vidare kring vilka motstånden kan vara till att han inte vill börja med terapi? Kan det vara att han känner sig mer bekväm med att t,ex, prata med män än med kvinnor eller vise versa? För då kanske det är något att värna kring för att få honom att ta ett steg framåt.

Sen funderar jag kring om han själv anser att han har ett spelberoende? När man är mitt i det och inte har fått tillräckligt med verkningar av dess baksidor så anser man inte det. Alla utomstående blir bara störningsmoment vilket gör att man isolerar sig. Menar inte att du skulle göra något fel i att säga det, men att viljan bara kan komma fram när han själv inser faktum när vissa ultimatum ställs. Och då kanske vissa ultimatum kan behöva ställas för att liksom väcka honom och förstå att det är allvar. 🙂