Någon som är i samma sits?

Du är såklart inte ensam om detta, det är tyvärr väldigt vanligt. Jag har nyligen lämnat relationen på grund av detta. Ex sambo säger att han först nu insåg hur elak han var mot mig, trodde att det var en normal kommunikationsstil.

Jag har blivit det och det var så psykiskt nedbrytande att jag inte tog mig ur det själv. Andra kan säga "bara lämna" men det är inte så lätt. Det eskalerade och blev värre med åren och han var duktig på att få mig att känna mig värdelös och att jag till slut kände att jag förtjänar inte bättre. Därför stannade jag för länge. Men efter ett tag fanns jag 2 bra vänner som stod upp för mig och jag tog mig ur. Jag lever inte med den mannen längre tack och lov. Om du vill skriva till mig, hoppas på att kunna hjälpa, stötta eller bara kunna finnas där om du behöver. 

Tack för att du svarar och så bra för dig att du lyckades ta dig ur det. Har ni barn och hur gamla var de när du lämnade? Som du skriver så är det inte bara att lämna när man har barn och kanske inte ekonomin heller. Sen är det dagar som han kan vara snäll och trevlig och man börjar få upp hoppet att det kanske blir bättre och då försvinner de där tankarna på att lämna, för att sedan komma tillbaka igen när han blir som vanligt igen. Och det är så lätt att bortse och glömma  saker som uttrycks verbalt till skillnad från om det hade handlat om fysisk misshandel. 

Skulle du kunna beskriva några situationer och saker han kunde säga och göra emot dig? 

För min del handlar det om subtila kommentarer och passiv aggressivitet. Att han kan gå ifrån när jag pratar mitt i ett samtal för att han inte vill eller orkar lyssna. Kan vara elak nästan föraktfull, ifrågasättande bara för att, pratar knappt med mig om det inte är viktigt, anklagar mig för olika saker som typ att jag vill ha makt, att jag tror att världen kretsar kring mig, lat, psykiskt sjuk mm.

Jag vantrivs hemma och tar alla extrapass på jobbet jag kan just nu för att slippa alla kommentarer som leder till att jag säger ifrån och som i sin tur leder till tjafs. På helgerna brukar jag och barnen åka hem till mina föräldrar. Han är bara så himla elak! Sur och nedtryckande. Bland släkt och bland kompisar är han snäll och trevlig det är bara mot mig han är såhär så ingen skulle kunna tro det här om honom. 

Och du stannar för att?

Skulle kunna skriva så mycket mer detaljerat om saker han sagt och gjort, det jag skrev till dig innan var bara en liten bråkdel 

skrev tråden för att få kontakt med de som varit eller är i samma sits vilket framgår av trådstarten och det misstänker jag att du inte är? 

Har varit det i min, numera fd, relation. Det började så klart inte på en gång utan kom smygande, både orden och det fysiska. När jag tog steget och lämnade hade vi varit tillsammans i över 20 år. Det som fick mig att lyckas lämna var en orosanmälan. 

Jag har varit inne på att lämna många gånger men på något sätt har ändå hoppet funnits där. I höstas sa jag för första gången rätt ut att jag är trött på de nedvärderande orden, att jag inte orkade mer. Det blev bättre ett litet tag (som så ofta annars) men sedan ohållbart igen. Sedan kom anmälan och jag hade inget annat val egentligen. Första tiden ville jag tillbaka men sedan hittade jag styrkan i att slippa orden. 

Det har varit tufft. Det har varit mycket bitterhet över att jag inte kom tillbaka denna gång. Mycket ord, både fula och finare. Men jag står fast. Jag mår bättre och bättre för varje dag. 

Hade en sådan relation för många år sedan. Som tur var valde jag att lämna ganska snabbt - det var det bästa beslutet jag fattat. Ingen ska någonsin behandla mig så igen.

Det tar i snitt 10 försök att lämna innan man lyckas. Nånstans finns alltid hoppet där att han ska förstå hur illa han gör en och eventuella barn. Logiskt vet man att det inte är rätt att stanna men man behöver också styrkan och stödet för att lyckas lämna.

Hej! 🙂 Jag har varit i samma situation, utan något fysiskt våld.

Det är otroligt hur EN enda person kan bryta ner en fullständigt genom dessa små små subtila signaler, som för omgivningen är helt oskyldiga. Det är därför ingen förstår när man pratar om det. Det luriga är också att detta beblandas med personens charm och fina sidor. Det gör att man kan gå väldigt långt i sin acceptans mot dåligt beteende, för att man accepterar vad som helst bara man får känna personens charm igen som slår ut all ångest. 

Lämna, det är inget annat bättre att göra.
Vill du lida av det stanna där.

Saknar du erfarenhet? Eller har du bara glömt bort hur det kändes för dig i din första stund av lämnande? 😕

Jag tycker din kommentar är väldigt dömande eftersom många som befinner sig däri inte vill något annat än att kunna lämna.

Men för många kan just det lämnandet kännas mer smärtsamt än att faktiskt vara kvar. Därför som många ÄR kvar för länge för att misshandeln är det enda man känner till och för att man vet hur man ska göra för att vågskålen ska vara jämn. Utan det är man helt utrotad på sig själv.

Precis som den person kan känna som brukat droger. Det är en avgiftningsprocess och den måste man ta väldigt långsamt. Det kan kännas närmast omöjligt att veta om man någonsin kommer att klara det eftersom man ju också har jäklig abstinens. 

Därför behöver man som utsatt få hjälp i etapper för att kunna lämna. 
T,ex, det TS gjort nu med att göra detta inlägg för att höra sig för om andras erfarenheter. 🌺 Ett jättebra initiativ för det tyder ju på att det någonstans finns en vilja, bara att det behövs lite mer tid att fysiskt kunna mobilisera denna vilja.