Jag får ta allt ansvar för dotter

Låter ju tyvärr som han är helt ointresserad av barnet och dig. Var han lika drivande i att skaffa barn som dig och när ändrade han sig i frågan om att vara föräldraledig för jag antar att du inte skaffade barn med honom i vetskap om att han inte ville vara föräldraledig?

Jag börjar mer o mer känna att något är fel. Självklart trodde jag han skulle vara engagerad när jag bestämde mig för att skaffa barn med honom. Annars hade jag ju inte gjort det.. jag minns att jag t.o.m. sa till mig mamama att han kommer vara en så engagerad pappa. Men redan under graviditeten vsr han inte så intresserad. Han brydde sig inte om att köpa saker , känna på sparkar mm. Men det kanske är vanligt att det är så. I vilket fall så börjar jag fundera allvarligt på om han har npgpt fel i anknytningen, o det är ju jätte synd ist. O jag tycker även att det är npgpt som är fel till hans föröldrar med. Alla har det olika men han är inte intresserad av att träffa sina föräldrar alls trots att de bor 1 mil ifrån. Inte sina syskon heller. Dvs han pratar knappt med dom o innan vi skaffade barn träffades de 2 gånger per år.  
 jag har en jätte nära relation med min familj, vi hittar på massa saker trots vi barn är vuxna. Jag menar att självklart är alla olika, men något måste det väl vara i grunden om man inte ens pratat med sina syskon o knappt träffat föräldrar?
i vilket fall var jag o barnet iväg hos mina föräldrar över helgen. Något  han uppmanade oss att göra. Jag erbjöd honom att följa med men det ville han inte. Vi hade så mysigt. Var ute o åt, var på bondgård, promenerade mm. Trots vädret satt han framför tvn hela helgen. Han hade nu inte träffat vårt barn på 5 dagar. trots Detta säger han att om en timme ska han kolla fotboll såfort vi kommer hem. Jag grejer lite o ber han ha barnet. då sätter han de framför tvn.. jag tycker detta är orimligt. Känner han inget? De dagar jag jobbar avstår jag från att träna för jag vill vara med barnet. Hur kan man då inte efter 5 dagar bara vilja umgås? Läsa en bok, mysa, visa lite intresse? Är detta normalt? 

Jag tycker inte det låter normalt. Han verkar öht inte ha några känslor för andra människor, inte för sitt barn heller.

Du kan förstås försöka få med honom på familjeterapi men jag misstänker att han inte är intresserad. Vad var det som drog dig till honom in the first place? Vad får dig att vilja stanna?

Som du beskriver honom tycker jag det bästa vore att ni separerade och att du ansöker om enskild vårdnad. Vill du verkligen att din dotter ska växa upp med en sådan likgiltig, ja känslokall far?

Varför skaffade du barn med honom ? Du måste väl ändå ha sett hans prestationsnivå och barnintresse innan detta

Det är svårt för vissa pappor att hitta rätt, första åren är tungrodda. Men du har hittat dig en riktig fjant som inte ens försöker. Får jag gissa så är han smalfet också? Tafatt och ohändig?

Välj partner med omsorg, är väl en grundregel många missar

Först och fråmst:
det är inte ditt fel att det har blivit så här. Det är inte ditt fel att han eventuellt mår dåligt eller bara är en egotrippad slashas Du har inget ansvar att typ tilldela ansvarsområden eller projektleda familjelivet. Du kan heller inte lastas för eller behöva sota för någon form av "dåligt partnerval" som det hintas om i tråden.

Du kan heller inte tvinga honom att steppa upp eller söka hjälp. Allt det här ligger på honom, han måste inse att man inte kan "checka ut" flera gånger i veckan när man har skaffat barn. Är man vuxen och mogen nog att bo själv, fatta beslut om att skaffa barn och klarar av att sköta ett jobb så klarar man också av att inse vad ett barn behöver.
Så: föreslå parterapi och att han går i enskild terapi, du kan som sagt inte tvinga honom men förklara tydligt vad konsekvensen blir om han inte tar tag i sig själv. 

Tack jG behövde göra det där,  om dåligt partners val. för jag trodde verkligen att han skulle bli en toppen pappa. Annars hade jag inte valt att skaffa barn med honom. O det är det som känns lite sorgligt för jag trodde verkligen att han skulle prioritera oss o det är därför det känns som han ändrats så. 

jag vill inte separera utan att kämpa för det. jag vill inte ha barnet varannan vecka även om det känns som jag hade fått ha barnet hela tiden öndå men just nu är jag verkligen bara ledsen o behöver skriva av mig. Det gör ont när jag vill vara med barnet hela tiden o ser att han inte vill. jag har fått avstå resor mm med kompisar för att han inte hade klarat av att vara hemma själv. medans han väljer bort oss på helger o vill inget hellre än att vi åker iväg så väljer jag att kolla tv jämte barnet som sover för jag vill vara nära. Jag vill inte missa en sekund. men det är jag som har heeeela ansvaret Hemma med. Mina kvällar går ut på att tömma sopor, vika tvätt, ta diskmaskn, plocka iordning alla skor som är på hela golvet medans han kollar tv trots jag gjort det när vi vart iväg flera timmar innan. Jag må vara pedantisk men att se att soporna behöver tömmas kan han med se. När det gäller våran träsgprd tror han det räcker att klippa gräs, inte ta allt ogräs. det får jag med göra. jag vet inte om jag borde gå till kuratorn o prata på BVC??

Ja, någon borde du verkligen prata med.

Varför utgår du från att han skulle få vårdnaden varannan vecka? Han struntar ju helt i sitt barn, skulle du verkligen våga släppa barnet ensamt med honom en vecka? Skulle han ens vilja det själv? Du ska naturligtvis begära enskild vårdnad.

Han kanske har någon slags depression, men söker han inte hjälp vore det bättre för både dig och dottern att ni separerade från honom. Han är ju helt oduglig både som partner och som far.

Lite som "Core" är inne på. Kvinnan har ofta ett känslomässigt försprång då det är hon som burit och fött barnet.
Ovan  på det så är de flesta småbarnsföräldrar så i nuet att det är lätt att tappa perspektiv.
Så stressa inte med det. Men på sikt kan det vara läge med familjeterapi om det inte blir bättre.
Det viktiga är ju i alla fall att du får avlastning i vardagen. Sedan så får ni jobba med anknytning på sikt.