Flytta från hemort - ångest men också förväntan

Känner en dam vars dotter flyttade till london. Det är hennes enda barn och barnbarn. Hon ser fortfarande dem några gånger per år. Tror ej hon klagar alls.

Kul i början kanske. Men jag tror inte det är bra att dra upp rötterna. Inte för den psykiska hälsan och du har ju redan haft besvär med det. Men visst. Prova kan ni ju. Men ni kommer förmodligen bli lite smått ensamma, beroende på hur långt ni har till släkten då.

Absolut kan det vara bra ibland att börja om någonstans. Men problemen försvinner inte för det.

Vadå dra upp rötterna? Vi är inga växter. Man behöver absolut ej stanna i samma stad hela livet där bara för man råkade födas där. Man kan få vänner på nya platser. 

Jag tycker att en nystart låter jättebra! Om familj kan glädjas för er är de kanske en del av problemet?

Hur långt flyttar ni?

Det Kan bli bättre. Det Kan också göra så att man mår sämre. Ensamhetskänsla är väl många som får när de ska starta om och sedan upptäcker att det inte var så roligt efter några år.

Tycker bara att man bör vara extra försiktig när det är barn i bilden som då mister sina vänner osv. 

Nej vi är inga växter. Men rötter har man, om man inte flyttat runt miljont gånger under uppväxten. Jag tror det är bra för välmåendet att ha barndomsvänner. en känsla av att där, där är Hemma. Jag åker då och då till där jag är uppvuxen själv. En mil härifrån. Blir så lugn där. Alla mina vänner är likadana. 

Det förutsätter dock att man hade en bra uppväxt och mådde bra där. Annars fattar jag att man hellre flyr. 

Alla har inte relationer till sin familj/hemort som är positiva. Ibland mår man bättre på annan ort. Man kan testa och funkar det inte kan man också flytta tillbaka. 

Vi flyttar långt, men min man kommer från södra Sverige och vi har bott i norra Sverige i min hemort i ca 10 år. Vi kommer närmre hans föräldrar men blir en ny plats för oss. En del av att vi flyttar är inskränktheten i norra Sveriges inland, folk beter sig fortfarande som de gjorde på högstadiet och för oss som inte är kvar i den nivån passar inte riktigtin. Jag har inte många barndomsvänner kvar på orten då folk redan flyttat vid studier (vilket jag gjorde med, fast vände hem igen). 
Vi känner att ska vi prova flytta så är det nu, innan barnen börjar skolan, just för att det blir jobbigare att riva upp dem sen. Trivs vi inte så kan vi ju vända igen. 
Jo problem är det ju, att jag inte riktigt känner att vi får det stöd jag skulle önska och behöva. 

jag och min familj är i liknande situation ts. Vi trivs inte heller med kulturen på den lilla orten och känns inte som vi passar in. Bristande stöd/relation med min sida av familjen också, så vi planerar att flytta tillbaka till orten där vi blev ett par. En större stad. Släktingarna är inte glada men vi kan ju inte stanna bara för att de vill det.