Du som varit svartsjuk hur blev du fri från det?

Det finns absolut ingen hälsosam svartsjuka.  

Det du tar upp här är helt enkelt normala diskussioner inom en relation.  Man behöver inte ta svartsjuka som ingång till samtal om hur man vill att relationen ska fungera.  Kan man inte prata om sina känslor utan att blanda in svartsjuka så är det verkligen ett varningstecken. Detta 'r inte normalt

Tack så mkt för infon, vad ledsamt med din pappa han var så.
 
Jag är 100 på min killens pappa är patologiskt svartsjuk men inte våldsam. Pappan har varnat min kille skulle han vara våldsam mot mig hur han kommer reagera. 

Där är en skillnad mellan mitt stalker ex och han där stalker exet gjorde utspel mot mig höll mig mot min vilja. Min kille han går ifrån när han blir så. Han har den spärren.  Han vet han måste gå ifrån. 

För min kille vuxit upp i sådant hem, har han inga gränser där det ska vara gränser, kan jag tänka? normalt kolla min mobil mm bakom min rygg och när jag ser på, normalt öppna brev, normalt följa efter mig (som han erkänner han gjort), normalt komma in i ett rum jag stängt om mig för jag pratar med en vän i telefon, då går han inte ut, han stannar kvar, kollar sin egen mobil under tiden, till exempel. Skulle han göra samma förstår jag att dörren är stängd av en anledning. Förstår han vill prata i fred med den han pratar med. 

Jag har kommit till stadiet där jag undrar och hade velat få han utredd om han har en diagnos eller om jag inbillar mig han har det för hur kan han inte känna av han gör fel? 

På han är det som han förstår han gör fel i något av det (till exempel följa efter mig) men i allt det här andra tycker han vi ska köra med öppna kort, han ska få lov att kolla, men varför? Han säger då bara han tycker jag blivit hemlighetsfull eller han känner sig osäker eller han är rädd att mista mig och då måste han bara kolla. Han måste kolla. Han säger han vill inte jag ska få ångest över det men hur kan man inte? Det här väcker allt mitt förflutna till liv. 

Stalkingen var gjord så jag visste om jag sa något om vad som hände skulle jag bli sedd som den som hittat på eller fått paranoida tankar. Inte med allt. Som när exet gick in på mitt jobb eller väntade utanför mitt jobb efter det var slut såg andra arbetskollegor det här och blev rädda för min skull. Min familj har också reagerat. Det finns sparat material. 

Annars är det jobbigt att samla ihop bevis med stalking. Tyckte jag. 
Tog flera år av det och domstolsbeslut.
Fick lämna ut sådant som var tveksamheter kring men som jag vet var han som låg bakom.

Jag har gått igenom en psykiatrisk undersökning och jag var inte paranoid, hade ingen schizofreni. Jag fick ångest som resultat efter varit utsatt för stalkingen.
Hade jag fått bli lämnad ifred som jag lämnade honom ifred hade jag inte fått ångesten. 

Om det är ngn som blir utsatt för stalking var inte så snäll och naiv som jag var och bara ta emot det här (som jag gjorde till en början) utan fota allt, redogör allt, gå till Polisen, första du gör. Man vet inte hur det kan sluta. I mitt fall slutade det ändå bra. Jag blev aldrig fysiskt attackerad eller dödad. Han var sjuk i huvudet men inte så sjuk. Jag hade tur i oturen. Jag vidtog också åtgärder men jag levde också inte 100 % skyddat, det hade kunnat hända (hade han varit sjukare).

Jag har i ärlighetens namn också varit svartsjuk, jag känner igen känslan, men då var det befog för det men sen förstod jag att jag hade fel om det, jag förstod allt på killens sätt, då försvann svartsjukan.
Min svartsjuka rann inte över på alla möjliga kanter. 

Jag har tänkt tillbaka på hur det var och det var så att den kom i perioder till det att jag bearbetat allt klart, då var den borta och har inte kommit tillbaka. Jag följde aldrig efter m.m.

Det vi kopplar samman med min killes svartsjuka nu då är att han har mer stress och mår sämre idag. Han har en gammal och återkommande rädsla att jag ska lämna. Eller jag ska få någon idé i huvudet, inspirerad av andra, eller att andra ska säga till mig att lämna. Andra blir till ett hot eller något jag läser om blir ett hot. Han vill förhindra att den tanken blir planterad i mitt huvud och jag gör sanning av den. 

Han säger han ska jobba på sig själv och ta det här på allvar. När han pratar om det högt hör han själv hur dumt det låter men han säger när han är i det blir det så verkligt. 

Jag ska fortsätta sätta gränser men samtidigt vara öppen och lugn i mitt bemötande. Det vi vet ännu. Vi får se hur allt blir med tiden. 

Jag tycker det är underbart att ni alla skrivit här i tråden och vågat öppna er, hur lite eller hur mycket man ser på allt med samma ögon är egentligen inte det intressanta i min mening utan att man vågar prata om det och prata om det på så sätt så båda sidor får höras för då tror jag man är närmare en förståelse och en lösning på problemet. 

Du får länka till hur många psykologi sidor och terapeuter som helst. Faktum är att många kvinnor och för all del även män som lever i destruktiva förhållanden där svartsjukan anses som normal.  Eftersom den svartsjuka partnern får höra att svartsjukan är normal finns inget incitament till förändring. 

I dagens samhälle är det totalt otidsenligt att se sin partner som en ägodel. 

Hot mot relationen består att konkreta händelser eller svalnande känslor.  

Men jag förstår att kvinnor och män kan leva i destruktiva relationer där ohälsosam eller sjuklig svartsjuka bryter ner både relationen och individerna.

Att kalla det för normalt är fel.

Men för det så finns det normal svartsjuka i andra sammanhang.

Oavsett vilken tid vi lever i så har vi inte förändrats nämnvärt som biologiska varelser de senaste 200 000 åren. Vi har biologiska drifter som är svåra att undertrycka. Därför kommer de flesta känna svartsjuka om deras relation ställs inför konkreta eller potentiella hot.

Men det är viktigt att känslan är i partiet med hotet. 

Svartsjuka handlar väl om dåligt självförtroende/tillit för andra människor. Är nog bra att jobba på det då den egenskapen inte bara är jobbig för en själv, utan även ganska så oattraktivt för partnern. Mitt råd sök hjälp eller pränta in att ens partner är ihop med dig av en anledning och otrogna människor vill man ändå inte vara med

JO men så är det en rädsla, en ångest, inte ha kontroll. Det du gjort igår som då ses som fel kan du göra i nutid eller imorgon säger den sjuke. 

Jag förstår att jag har blivit mer eller mindre hjärntvättad från början av första exet till nu inne på min tredje att acceptera svartsjuka, buga inför den, bli rädd inför den. 

Min tredje kille, killen jag har nu, ifrågasatte kraftigt mitt förflutna fast mitt förflutna bestod inte av tillfälliga sexuella relationer utan få seriösa relationer men sen släppte det här trodde jag. 

Jag tyckte det var fel att killar får typ ligga runt och göra vad de vill men vi tjejer ska alltid passa oss , så jag växte upp, jag visste det, jag hade kompisar som tyckte det skulle vara jämställt och tyckte de var populära. De var inte populära. De blev utnyttjade av såna killar och deras rykte, inte killarnas, men tjejernas rykte var sabbat. Kan de kan vi var deras motto, men de förstod lixom inte, det kommer aldrig vara rättvist. Jag hade inga problem att hålla mig borta att inte bli som dom var då jag var i mig själv som jag var. 

Det har varit många turer då jag förstått på killen att han ville ha mig som ungefär en docka i en kartong där ingen rört mig innan, där jag inte haft ett liv innan, sen hur hans liv har varit, vad han har gjort och med vem, det var inget som skulle ifrågasättas. 

ja för han är det tillit. (jag tror han har bra självförtroende han ser bra ut och är en fin kille så utåt sett som han ser ut och som han är borde de ha stärkt honom men han säger det är bara mig han vill ha , han vill inte ha andra, han kommer inte klara det om jag lämnar, han kommer inte hitta nån som mig igen, på det sättet verkar han lita på mig då han litar sämre på andra tjejer skulle han bli singel igen. 

Uppmuntran hemifrån av hans pappan måste ha gjort av tryck, säkert mkt hur han vuxit upp, med det som kraft i vinden,  i kombination med att de har ngn onaturlig rädsla, ängslan att inte ha kontroll, att släppa in hot, gör tillsammans att det här blir nästan dubbelt så svårt för ärligt killarna i den omgivningen har inte fått lära sig att de inte får lov att vara svartsjuka - jag fattar det här nu - de har fått lära sig de har rätt att bli svartsjuka, de har uppmuntrats att vara svartsjuka med eller utan grund för det så har de rätten att spy av sig. Det här går inte att ta på men det är där. Ingen säger det är så men det är så. 

Hans pappa  har jag sagt är svartsjuk till sin partner och frågat min kille om han aldrig tänkt på deras relation först pappan är svartsjuk, varför pappan är svartsjuk? Nej han har aldrig tänkt på det. Jag har känt vibbarna från mitt svartsjuka ex (stalker under förhållandet och efter) i några saker som pappan sagt (till sin partner) . Pappan borde ha bra självförtroende . 

Det är nånting men jag vet inte vad som gör det här hos dom. Misstänksamheten är där det vet jag men vet inte varför. 

Tänker ställa en fråga här om det är nån mer än jag som känt det som att svartsjuka är mer uppmuntrat hos killar än hos tjejer? 

Det här kan bero på var och hur jag vuxit upp med vilka så jag säger inte att det är så men intressant om fler har den erfarenheten ?

Eller är det bara för jag är tjej som jag uppfattat det så? så kan det ju oxå vara ? Inte som att jag testat på att vara kille för en dag

ryktet när jag växte upp som tjej var viktigt, tjejer fick dåligt rykte, killar som gjorde samma fick det inte. Varför? 

Den killen jag aldrig blev ihop med under skoltiden hade så mkt makt att ingen annan våga komma nära mig

En annan tjej blev ihop med en som han. Från början hade hon varit rädd för han sa hon men så var han snäll mot henne . Hon hade varit för feg för att säga nej till att bli ihop. Hon berätta det här för mig men jag tänkte nej det kan jag inte, jag är inte kär i han . jag såg hela mitt liv utstakat . Jag blev för rädd för den här killen då han förlora tålamodet med mig och visade sig svartsjuka öppet skulle jag bara våga fråga något till någon annan kille på skolan. Den här killen som ville ha mig var populär på sitt sätt och hade makt på sitt sätt, det kan inte ha varit dålig självförtroende bakom

Männen och killarna i min familj var inte som så att de uppmuntrade det här beteendet från andra män eller killar vad jag kunde märka av. 

Jag har problem med min kille för när vi ska på allvar ta oss genom det här, vad det är, vart klämmer skon, förstår jag att han har haft koll på mig så länge under vilka tider som helst han velat utan att jag 1. förstått det 2. aldrig fått frågan om det är okej. och han har sett detta som hans fulla rättighet . Det han säger han inte gillar är att jag blir rädd och jag blir mer sluten. När han ser jag är ledsen, jag fått ångest för det här, blir han ledsen. Det jag är rädd för är jag vet inte hur hans sjuka svartsjuka tankemönster går när jag gör ngt oskyldigt. 

Jag har tagit upp gammalt som jag trott har väckt hans svartsjuka i nuet men det säger han har inte varit det som triggat det här. Han säger han har förstått när han sagt till mig, en gång, om ngt att jag förstått och ändrat på mig. 

Han säger att far det här över honom igen, behovet att kolla mig, ska han följa punkterna han fått för att inte falla dit igen.
Han har skött det än så länge (gått kort tid) . 

Om det är uppmuntrat vet jag inte. Jag har fått för mig att det är lite tabu för både män och kvinnor med svartsjuka och räknas väl till de ?dåliga känslorna?. För vad det handlar om är att ta ifrån en annan människa friheten, och glädjen. Att försöka äga någon annan är inte manligt i mina ögon. En riktig man är någon man kan känna sig trygg hos. Inte nån räddhake som kräver bevis på var man har varit, vad man har gjort och så vidare. Det behövs verkligen riktiga manliga förebilder för alla vilsna killar som inte har nån trygg fadersgestalt. För det handlar bara om rädsla i grunden. 

Ja då har jag råkat vara i de omgivningarna, där det setts som "manligt". Det måste vara så, går i arv, uppmuntras.
Misstänksamhet som leder till mer misstänksamhet.

Han säger med egna ord pappan vill ha kontroll över familjen. Jag kan förstå det kan inte alltid ha varit lätt för pappan han heller . Jag kan t ycka om pappan oxå han har bra sidor men det här är ju ett problem när det blossar upp så.

Jag fick fnatt en dag när (denna gång en kvinnlig familjemedlem på hans sida) påpeka för mig att de inte längre kunde följa mig (tracking på mobilen). jag visste inte om jag hade en sådan på mobilen (present från killen). Den skulle vara på tyckte hon. För henne fel den var av. Vet inte vad det är med dom och det här controlfreakbehovet gör det tryggt för dom men för oss som blir trackade och påhoppade är det inte lika tryggt för. Oxå kameror inomhus. Jag gillar inte känslan av det.

Killen sa en gång till mig att jag var som jag inte kunde slappna av, nej men konstigt, där är kameror överallt, nån annan har makten med mobilen kunna sätta av och på dom när de vill. Killen ville ha kameror hemma hos oss och när jag kom på det här och hur det fick mig att må tog jag bort rubbet. 

Jag förstår inte hur det kan vara så svårt att förstå att den man kontrollerar den man bevakar när lusten faller sig på att göra det känner det olustigt. 

Nej svartsjuka inkluderar ju även välgrundade misstankar. Svartsjuka är en oro att mista sin partner. Befogad eller obefogad. 

Befogad oro för att mista sin partner har inget med svartsjuka att göra då det utgör ett reellt hot mot relationen.  

Svartsjuka däremot är obefogad oro för att mista sin partner, som i sig utgör ett hot mot relationen.  

Svartsjuka är ett större hot mot relationen än mycket annat.

Från siten svartsjuka.se:

Svartsjuka uppstår när man känner att en värdefull relation hotas av en rival, antingen inbillade eller verkliga.

Själva definitionen av svartsjuka är att den är obefogad, är det befogad misstänksamhet är det att betrakta som problem med tilliten, personen är med andra ord inte att lita på.

Det spelar ingen roll vad som skrivs på svartsjuka.se