Pojkvän som behandlar mig illa - vad göra när det tar slut

Hej, detta kommer bli en ganska lång historia men jag ska försöka hålla det kort. 

Anledningen till varför jag ens skriver är nog bara att få ur mig alla mina upplevelser och tankar kring min pojkvän, eller som han numera är ex. Kanske hjälper det någon att läsa, kanske hjälper det mig. Vad vet jag. 

Here we go: 

För ca ett år sen träffade jag min pojkvän (41 år), det gick ganska snabbt och vi började ses mycket redan från början. Allt var bra, tills jag tog upp små bekymmer jag hade, som att han ofta var väldigt sen när vi skulle ses, aldrig frågade nånting om mig och hur min dag varit tex, att han väldigt ofta pratade om sina tjejkompisar och hur kära han var i dom, han var ofta en ?hjälte? i alla historier han drog framförallt när det gällde med tjejer. Vi hamnade i en konflikt vilket resulterade i att han helt tvärt slutade prata med mig (vi hade då träffats i ca 5-6 mån), jag blev jätteförvirrad och ledsen över detta beteende, hur man bara kan sluta prata med någon för man hamnar i en (för han) obekväm diskussion. Efter ett tag fick jag nog och hämtade bara mina saker. Jag skrev ett brev om hur jag kände och lämnade det med hans saker. Redan dagen när jag hämtade det så var han så ledsen över hur det blivit och att han inte fattat att det ens var slut. 

Vi började prata igen och det lät som han verkligen tog åt sig av mitt brev och vi pratade om det. 

Allt har varit bra, helst över sommaren och på hans semester - trodde jag. Så fort jag försöker ta upp ett problem blir jag kallad för diverse saker (blev bla kallad för psykopat när jag sa att jag blev extremt obekväm av att han skulle umgås med en tjejkompis som varit liiite för på för att bara vilja vara en kompis), han vred den situationen så det i slutänden var jag som bad om ursäkt. Jag blev jätteledsen över allt han sagt, att jag var kontrollerande och bara skulle bestämma. Han la bara på men efter ca 1 timme hör han av sig och frågar om vi ska umgås, som om inget har hänt. 

Nästa diskussion vi hamnar i är att han har så svårt att hantera förändringar, om vi tex sagt att vi ska ses men det inte blir så av någon anledning, då ställer han in precis allt vi tänkt göra resten av veckan. Och blir tyst. 

Han säger att jag ?fuckar? upp hans huvud när jag inte gör som vi bestämt, att jag aldrig lyssnar och tar hänsyn till hans känslor. Han har aldrig mött en tjej som ska prata såhär mycket om saker och att jag bara vill starta bråk hela tiden. Han tycker det är bättre att man blir tyst och ignorerar varann tills han är på gott humör igen. 

Å jag står å är jätteledsen. Han har ofta sagt att om jag är ledsen, arg eller vilken känsla som helst - så är det mitt problem. Varför ska han bry sig. 

Droppen var när han sa att han inte haft en enda dag i sommar som var bra eller rolig med mig. Allt var dåligt. Enligt honom var jag så negativ och sjuk hela tiden (jag har dåligt immunförsvar och blir sjuk lätt men valde ändå att umgås med honom men orkade inte göra precis allt som han ville göra) och det var såklart mitt fel med. Enligt honom var jag så svartsjuk så jag var tvungen att vara med honom, han fick aldrig vara själv. Medans från mitt håll var det mer - oh nu måste vi umgås så han inte blir sur eller slutar prata med mig. 

Senaste tiden har han vräkt ur sig så hemska saker om mig, det har inte funnits något stopp. Ofta när jag vill ta upp något problem så blir reaktionen så, jag har frågat flera ggr varför han är med mig när allt enligt honom är fel och dåligt. Jag har väldigt ofta ifrågasatt mig själv och verkligheten då han målat upp sån himla konstig bild. Det känns som han slevat runt i min hjärna. 

Nu har vi iaf gjort slut men han skriver lite då och då och då kommer alla känslor tillbaka - då börjar jag tänka på han igen och jag blir ledsen och arg. I lördags fyllde jag år men istället för att gratta mig ville han veta när jag skulle ha mina saker, men jag kan inte få allt för det är smutsig tvätt han måste ta hand om också. Svarar att jag kan ta den smutsiga tvätten och tvätta det själv, bara jag får mina saker. Men nu har han varit okontaktbar i flera dagar igen och jag står här förtvivlad. 

Jag blir så ledsen på mig själv som lyckats träffa en person som jag verkligen trodde var bra och fin men i slutänden visade sig vara en? narcissist? Jag vet att man inte ska sätta stämplar på folk men han passar då in där. 

Jag vill bara ha mina saker och gå vidare, det är så jobbigt att åka i denna karusell, helst när han bara dyker upp då och då. 

Jag har en nyckel till honom (han ej till mig), går det bara att gå in där å ta mina saker? Ska jag säga till före? Jag tänker isåfall gå in när han jobbar och inte är hemma. Jag är osäker på om han ger mig allt när han säger att han ska skjutsa allt till mig. 

Jag vet som sagt inte vad jag egentligen ville med texten mer än att få ur mig allt och få hjälp vad ni skulle göra om det gällde era saker tex.