Är det rimligt att stanna för att man känner skuld gentemot sitt blivande ex?

Du skulle ju kunna dämpa hennes fall i alla fall, genom att dels vara generös i bodelningen (här är bostaden såklart viktigast), och dels säga att hon alltid kan höra av sig om hon behöver någon hjälp. Men om du stannar bara av ansvarskänsla och samvetskval, så tror jag att du kommer att ångra dig senare. 

Min morbror hamnade i detta, han lyckades göra en kvinna med barn och blev  tvungen att gifta sig med henne. Så var det på 1960-talet, men sedan dröjde det inte många år tills detta luckrades upp, och det blev möjligt att skilja sig utan fördömanden om synd om skam. Men min morbror gjorde aldrig det, han uttryckte sig ungefär som du (min mamma har berättat detta för mig senare, efter att dessa båda var bortgångna), att han tyckte att han måste ta sitt ansvar, för hon klarar sig inte själv, och först och främst så kunde han inte riskera att min kusin hamnade hos henne efter en skilsmässa. 

Min ingifta moster var en glad och rolig tjej, men hade med all sannolikhet fått diagnosen "lindrig utvecklingsstörning" om hon hade blivit utredd. För hennes horisonter var ytterst begränsade, hon hade inga intressen utom TV-tittande, äta choklad, dricka vin, åka till Mallorca och gå på grisfest. Tillsammans med väninnor som var ungefär som hon.

...medan min morbror var väldigt intellektuell och kulturell och hade helt andra intressen. Han fick både försörja familjen och sköta hushållet och även min kusin till större delen, för frun klarade inte av det heller eller iddes inte. Han hade sagt till min mamma strax innan han dog, då hon satt vid hans dödsbädd, att han hela sitt liv har ångrat den nattens misstag... Men DU TS verkar inte ens ha gjort någon med barn, så du har ALL rätt att gå och försöka träffa en mer lämplig kvinna! 

Jag har lämnat, men jag stannade länge och våndades över detta. Kom ut för honom i samband med det. Var så svårt för han är så underbar och var min bästa vän. 

Tänk att vara i garderoben men det var världens mysigaste mest bekväma garderob.

Förlorade inte bara min man utan även min bästa vän då det var samma person. 

Jag är småsint, trots min läggning är jag så avundsjuk på hans nya fru. Vill inte känna så, men jag gör det ändå.

Det är bara att rycka plåstret om man känner så. För varje dag som går efter att man insett att man vill lämna men ändå stannar kvar, blir skadan bara värre för er båda. 

Det är dessutom väldigt förnedrande både mot sig själv och partnern att stanna i en relation pga nån sorts medlidande. När jag kände för mitt ex som du gör nu hade jag samtalet direkt efter att jag själv bestämt mig vad som var rätt. Det eftersom jag respekterade honom och visste att en så fin och go kille som han kommer att träffa någon ny och att han förtjänar att vara tillsammans med rätt tjej för honom.

Ja, men vi har barn ihop. Så det är inte lika lätt att lämna. Jag har pratat om separation men min sambo tar mig alltid för mig för given.

Det är mig alla lutar sig emot hela tiden. Jag ska ansvara för och fixa allt. Han har inte utvecklats under alla dessa år. Om han har förväntningar på sig ser han det som manipulation. Han är ingen vuxen man. 

Men jag funderar aktivt på hur jag kan lösa detta inom ett par års tid.

Lämna för guds skull. Om du vill ha din sambos känslor i beaktning så kan ju tänka hur hemskt det skulle vara om det kommer fram om 5, 10, 15 år att du endast stannat kvar pga skuldkänslor. Då har du slösat flera år av din sambos liv, när hen hade kunnat leva med någon som faktiskt vill vara med hen. Det hade känts som att man blivit totalt grundlurad.