30 år äldre man, satsa eller ej?

Haha. Ja vad fan ska man säga?

Oavsett ålder på de du träffar är ditt resonemang inte friskt, du pratar om att han måste bli singel, ingenting om dig.

Nej du är en kvinna män ska hålla sig borta från, en feminin variant av toxicitet, usch

Ja ni kan lika gärna satsa.

Att fortsätta hålla era båda respektive bakom ljuset och lura dem på sin dyrbara tid, i synnerhet den äldre, är inte OK.

Hur är bakgrunden till det som hände? Var det oväntat, var det en av er som var drivande? Hur har det känts och varit under månaderna innan? 

Ja lite oväntat, vi märkte nog bara en dag att vi inte ville gå hem från jobbet, dröjde oss kvar för att vi ville prata mer med varandra. Han har nog tagit mest initiativ, frågat om jag vill luncha ihop på stan, gett komplimanger och sådant. Men ändå ganska oskyldiga saker. Det är de senaste månaderna som det här fysiska och attraktionen eskalerat, med att man vill vara nära. Sambon och jag startade vår relation lite knackigt och det har kanske bidragit lite till att vi aldrig fått de där starka känslorna för varandra. Han velade mycket i början och skrev med andra kvinnor trots att vi sa att vi var ett par, osv. 

Jag berättade för sambon igår kväll och han tog det ganska bra, han undrade givetvis hur jag ville göra nu och jag sa att jag måste fundera, vad vill du? Han sa att han inte heller visste. Antingen går vi i parterapi och även enskilt är nog bra, eller så gör vi slut så får vi leva ensamma ett tag, kanske märker vi att vi inte vill vara ifrån varann eller så blir det slut på riktigt.? Blir så ledsen av denna soppan. Hade velat föreslå att jag skaffar egen lägenhet så vi kan leva särbos oavsett, bara för att reda ut alla tankar. 

Tack för väldigt bra svar, det är exakt de här tankarna jag går och grubblar över. I tanken är det enkelt, eller åtminstone hyfsat enkelt, men i praktiken kanske det blir väldigt många psykologiska hinder i och med att bryta upp familjen, som hade grumlat allt. Till saken hör att han gjort detta en gång förut, alltså gått igenom en skilsmässa, och det var tydligen ingen dans på rosor den gången med vänner som bytte sida och sådant. Så det är klart att det väger in också, orkar han ens detta? 

Han och jag själva tillsammans tvivlar jag inte på, men släktmiddag och julaftnar och allt annat? Hur hade det blivit? Med exet som hade hatat oss, vilket jag till fullo förstår. 

Kanske ska vi bara bida vår tid och vänta tills den här förälskelsen lägger sig, kanske det ebbar ut av sig själv? Men jag är då fortfarande inte säker på att jag och sambon är ett kort att spela vidare på, när jag tydligen kan bli kär i andra?

Om nni inte har barn, du och din sambo, så skulle jag nog tänkt att det var dags för separation om du träffat någon som du nu känner starkt för. Särskilt om du aldrig riktigt känt så starkt för sambon. Kan ju vara värt att försöka se så krasst som möjligt på det som händer, är det spänning? Förbjudet? Smickrande? Är det två personligheter som klickar väldigt bra eller är det någon annan slags attraktion? Är det en drivkraft för att du ska ta dig över tröskeln att lämna ett förhållande du ändå tröttnat på? Bara för att göra ett så medvetet val som möjligt. Om du känner mer för den här mannen än du känt i tidigare förhållanden så skulle jag i alla fall ha satsat på det. 

Nej vi har inga barn ihop, men vi har ju annat ihop, alla gemensamma vänner, båt osv. Så svårt att svara på vad det är som lockar så med den andra men det är nog att jag trivs så bra med honom och i hans sällskap, han är behaglig att umgås med, och vi kan prata om allt på ett väldigt enkelt sätt, något som jag och min sambo inte kan, inte om djupa saker. Sedan är det ju attraktionen så klart också men det kan ju ebba ut, men han kan tända mig som ingen annan då han är helt fantastisk på att kyssas, det tycker inte min sambo om heller utan är ganska ?ego? i sängen. 

Har nu pratat med min sambo och vi har båda konstaterat att vi glidit ifrån varann, att vi har det ?bekvämt ihop och har ju gemensamma intressen?, men räcker det verkligen? Att man bara trivs och är bra vänner? Det vi saknar när vi är ifrån varann är mest sällskapet kom vi fram till. Jag frågade om han är lycklig med mig och han sa ?Ja, alltså, jo men det tror jag väl. Du då?? Och jag svarade att jag inte vet. Men vi verkar ju båda ha hyfsat samma syn på vårt förhållande, det är ju skönt i alla fall.