Mer eller mindre blivit dumpad (Skrev en fråga i slutet som jag skulle bli jättetacksam om någon kan hjälpa mig klura på vad fan han menade med baby???)

Igår kom dagen som jag hoppades hoppades aldrig skulle komma (även fast magkänslan inte var bra, så inget kom som en chock) killen jag har dejtat i ungefär 4 månader skriver till mig, efter att han har "ignorerat" mig i 3-4 dagar (sms:et jag skrev var ingen fråga till honom, om ni förstår? Det var mer att bollen låg hos honom att antingen byta samtalsämne eller fortsätta med det vi prata om) 

Iallafall så skriver han till mig att han är sjukt attraherad av mig men har tyvärr inte blivit kär, vi borde gå skilda vägar och att han inte vill såra mig mer än vad han gör nu, genom att fortsätta träffas och det inte blir något. Han skiver också att han önskar att han kände annorlunda. Sms:et var jätte snällt och fint så det är inget med det.

Jag är extremt tacksam att han ens hörde av sig (vissa ignorerar bara för att ta den lätta vägen ut). Jag känner ändå att vi fick en bra avslut utan några frågetecken, så egentligen borde jag kunna skaka av mig det här...för jag kände mig inte kär i honom heller om jag är helt ärlig mot mig själv, jag försökte och hoppades på att det skulle komma, men jag kände inget pirr i magen när han kysste mig...Dock så var och är han en jättefin person och jag kände sån trygghet med honom, jag kunde vara mig själv fullt ut, han var omtänksam och helt fantastisk. 

Men allt har inte varit en dans på rosor, han har i vissa perioder (nu mot slutet, i någon månad) börjat tagit ett större avstånd. Vi bor i olika städer jag och han (dock bara 2 timmar med bil eller tåg) , så vi har inte kunnat träffas lika spontant,eller ofta som man kanske egentligen vill och behöver för att kunna utveckla en relation. Så i och med avståndet mellan oss hade vi i början dagliga sms kontakt, som utvecklades till telefonsamtal, ibland flera gånger om dagen. Men nu de senaste 1,5 månaderna har vi kanske pratat i telefon 3 gånger. Och det är stor skillnad från vad vi tidigare har gjort. Det har varit han som har tagit det här avståndet, inte vill eller "kan" prata, tar längre tid på sig att svara på sms, osv. 

Vi har träffats 4 gånger på 4 månader (uppehåll 2 veckor när jag var utomlands) 2 gånger på en månad, sen en gång innan jag åkte iväg på semester och sen en månad månad uppehåll (där vi knappt hade kontakt, pga han tog avstånd) Och sen den här månaden har vi träffats igen efter 1 månad.

Innan vi hade våran första dejt hade vi pratat i telefon i princip dagligen i 3 veckor.

Jag är inte hjärtekrossad för jag var aldrig kär, jag minns första dejten att jag blev så besviken på att jag inte kände något för honom, jag hade hoppats på pirr och fjärilar i magen. Men jag tänkte att dem känslorna kommer sen, det kan inte alltid vara fyrverkerier första gången man träffas. 

För att knyta ihop den här säcken och äntligen komma till varför jag ens skiver det här inlägget. Jag känner extrem saknad efter honom han blev min allra allra bästa vän (och enda vän) han blev hela min värld, min trygga punkt, han jag hade flera timmars samtal med, han jag kände mig så bekväm med. 

Men som sagt allt har inte varit perfekt. Han har aldrig fått mig och komma de två gångerna han har pullat mig, och vi har halvt haft sex (han var halvvägs i mig sen kom han). Värt och nämna kanske, han är 11 år äldre än vad jag är. Jag har aldrig haft ett förhållande innan honom, inte varit på en dejt innan honom, inte kysst någon innan honom. Han halvt tog min oskuld då förra helgen. 

Jag har dock både gett honom avsugningar och runkat av honom flertal gånger.

Förra helgen bjöd han hem mig till honom, efter lunch och lite skedning i soffan och prat, vill han tydligt att jag ska runka av honom (absolut inget jag har något problem med) jag runkar honom tills han frågar vart jag vill att han ska komma blah blah blah jag hamnar på knä på golvet och suger av honom, han för första gången kallar mig baby? Vilket han inte gjort tidigare varken generellt eller under sexuella aktiviteter. Det fick mig att tänka att han kanske börjar känna lite mer för mig, för varför skulle han annars säga baby?

Efter han är klar så visar han inget tecken på att ge mig njutning tillbaka på ett eller annat sätt. Kanske att jag borde ha sagt något om det var de jag ville? Iallafall inget hände då, utan vi fortsatte skeda i soffan och satte på en film istället, och jag tänkte inte allt för mycket på det. 

Snabbspolning framåt mot kvällen vi ligger i soffan och kollar på en till film, han låg ner och jag satt, efter ett tag ber han mig lägga mig bredvid honom (jag hoppas på sex, äntligen tar han min oskuld och ska göra allt det där han har pratat om på sms och telefon) Jag gnider min rumpa mot hans skrev för att väcka honom till liv i hopp om sex, han smeker mig och blah blah blah, snubben ber mig att ställa mig på alla fyra på soffan, medans han hämtar en kondom. 

(jag har sovit över hos honom en gång tidigare, men då blev det inget sex, han säger att när han tänker för mycket så tappar han erektionen, fullt förståligt! Och jag frågade honom vid det tillfället när jag fick veta, om det var något jag kunde göra för att få honom mer bekväm)

Han hämtar kondomen, och börjar dra på den, han tappar dock ståndet och börjar pulla mig istället, där igen kommer smeknamnet baby från hans läppar, kommer inte exakt ihåg vad han sa men tror det var något i stilen ?vad fin du är baby? eller ?vad fint du stöna baby?. Han pullar mig ganska hårt, men det ger inte så mycket effekt. Jag kanske borde ha sagt istället vad jag skulle tycka vara skönast men valde att var tyst istället. Han blir såklart trött i armen av att hålla på och frågar mig typ ?hur mår vi baby? tror att han sa baby där med, han försökte väl veta om jag hade kommit eller inte, det hade jag inte gjort.

Han säger lite andfådd att han behöver ta en paus. Vi sitter i soffan och han ser lite typ nedstämd ut och jag trodde det berodde på att han tappade erektionen och kanske skämdes lite för det. Jag ville såklart inte få honom att känna så, så jag flyttar mig närmare honom och försöker visa uppskattning genom kyssar. 

Vi snabbspolar igen, vi vakna upp dagen efter och har lite morgon-mys, han pillar mig igen, jag känner hur han blir hård och ja vill väl helt enkelt lämna den staden för en gång skull inte som oskuld längre, här igen ber han mig ställa mig på alla fyra (väldigt oromantiskt som första knull) han börjar trycka sig in, det är lite kämpigt och jag ber honom att ta det lite försiktigt, han är kanske halvvägs in i mig när han kommer och drar ut igen lika fort som han kom in. Jag är lite besviken men tänker aja första gången kan inte alltid vara perfekt. 

Efter det lämnar han sängen och säger att han börjar sätta igång kaffet. Något hände där. Atmosfären förändrades. Vi sätter oss i soffan, jag var inne i vardagsrummet först och hade redan satt mig och börjat sippa på mitt kaffe. Han kommer in och sätter sig på andra sidan soffan, dvs lämnar tydligt stort avstånd mellan oss. Jag känner tydligt i luften att något inte är rätt, jag kände det från att han ställde sig up i sängen efter han hade kommit. Ni vet frasen ?you could cut the tension with a knife? det var tjockt I luften, det var tyst, men inte en behaglig tystnad. 

Jag undrar ju självklart vad fan det är som har hänt, jag känner sån ångest och kyla från honom. Jag sitter där kollar på tvn medans han sitter på andra sidan av soffan och håller på med sin mobil (vi har tidigare när vi träffas haft fokus på varandra, och inte hållit på med mobilen och scrollat) . Jag tycker inte alls det här känns bra så jag förflyttar mig närmare honom och lägger huvudet i hans knä, och där igen, fortsätter han med mobilen, och obehagliga känslan växer.

Jag tittar upp mot honom och frågar väl honom om han är okej och han svarar att han är väldigt trött och blev det också av att han kom. Där frågar han mig om inte jag blev det också, jag tänkte säga att nej för jag kom aldrig, men höll tillbaka för att inte såra honom, så jag sa bara att nej jag blev inte trött.

Samtalet är minimalt, vi säger inte många ord till varandra. Han tar tydligt avstånd från mig igen genom att säga att han blir varm och behöver sätta sig närmare balkongen, jag vill inte verka klängig så jag förflyttar mig inte närmare igen. Känslan jag har när jag sitter där kl 9,30 på morgonen är att jag känner mig ivägen, han vill inte ha mig här. Mitt tåg hem skulle inte gå förens sen eftermiddag. Jag känner mig riktigt dum när jag sitter där, jag känner mig avvisad. En sak jag la också märke på var att han hade inte kysst mig alls, inget, inte ens en liten puss på hela dagen. 

Det blir bättre sen mot lunch, vi pratar mer men det är något i luften. Vi spenderar hela dagen typ ute på balkongen i varsin fåtölj som sitter ifrån varandra. 

Han kör mig sen till tågstationen och tidigare gånger har han suttit med mig och väntat tills mitt tåg har kommit, men den här gången stället han ner mig weekend bag vid bänken jag satte mig på och sa att han tänkte åka hem (jag blev lite chokad då eftersom jag trodde att han skulle vänt med mig som han gjort tidigare) jag ställer mig upp igen och vi kramas och det blir två små sketna pussar innan han vänder på klacken och börjar gå. Magkänslan hem är inge bra. Kontakten efteråt är minimal, och sen kom ignorationen i några dagar tills igår när han avslutade med mig. Varför kallade han mig ens baby vid slutet? Varför bad han mig åka till honom, ville han säkerställa att han inte känner något?  Vad hände efter han kom? Varför förändrades allt efter det? 

Jag är inte kär, och var aldrig det. Men jag fick sån anknytning till honom ändå, jag gjorde honom till hela min värld. Tänkte på honom konstant, hade konversationer med honom i mitt huvud när vi inte ens pratade med varandra. Han är jättefin på så många sätt, och jag vet att det här var för det bästa men det känns ändå jobbigt. 

Tack om någon har orkat läsa ända hit, det finns egentligen så mycket mer jag vill skriva och berätta för att kunna ge er läsare en sån klar bild som möjligt, men vill inte göra den här texten för lång. Jag skulle gärna uppskatta om någon vill diskutera med mig om varför smeknamnet baby kom från ingenstans i slutet om han verkligen då viste att han inte känner något?