Vilket stöd har ni fått från er partner när ni varit utbrända/utmattade?

Min man får som en slags osynlig spark i röven om jag är sjuk  Då är han...helt underbar. Annars är han sjukt lat. Men jag orkar inte bråka med honom.om detta, så jag fejkar att jag är sjuk, räcker med fejkhuvudvärk eller fejk jag har inte sovit så kickar det här omhändertagande "du är min prinsessa" beteendet in. Han är rätt lättlurad.  

Det är TS som klagar på sitt liv, då är det väl hon som får förändra det. Självklart ska båda ta lika mkt ansvar, jag säger inget annat. Men nu har han inte gjort det, och då är det ju TS ansvar att förändra sitt liv. 

Hon kan inte förändra honom, bara sig själv. 

Man behöver inte leva med en man som inte tar ansvar. Det har man ett eget ansvar att undvika. 

Vad hjälper det TS att konstatera att han skiter i sitt ansvar och att det är hans fel att hon är utmattad? Blir hon friskare för det?

Är det verkligen någon annans fel att en person gör allt både hemma och på arbetet, utan att reflektera över det, utan att säga ifrån? Har man inget eget ansvar? 

Det var att jag kraschade in i väggen själv. Då fick jag en rejäl tankeställare och jag blev "mänsklig" efter det efter att ha försökt leva som en robot i en snabbt snurrande ekorrhjul.

Först och främst så upplever jag inte att ts klagar utan hon tog upp ett problem och ställde en fråga. Det här är ju ett diskussionsforum om familjeliv så helt rimligt. Det kan hjälpa mycket att få råd av andra i hur man ska hantera en situation så det kan absolut hjälpa ts att skriva här.

För det andra så har hon tagit ansvar för sin hälsa som uppsökt läkare och blivit sjukskriven. Och ts kanske har sagt ifrån till mannen, det vet ju inte du eller hur? 

Ts kan ju alltid låta hemmet förfalla och strunta i att hjälpa barnen till skolan och packa gympakläder och handla och laga mat men det drabbar ju mest barnen som blir lidande och det skulle man ju som förälder inte göra mot sina barn. 

Tänker att för mig handlar det om att jag inte har energin för separation. Att ta tag i husförsäljning osv. Har en oro för ekonomin och alla utgifter det innebär att separera. Allt man behöver köpa till en ny bostad. Det mesta vi har i vår gemensamma bostad äger sambon sedan innan och övriga saker är för stora för en ny bostad. T ex kommer inte vårat gigantiska köksbord på plats eller den stora soffan. Han äger all elektronik såsom tv, dator osv. Han äger våran säng, byårer etc. Jag behöver köpa allt. Sängar, soffa, köksbord och stolar, klädförvaring osv. Det är stora utgifter som jag inte har råd med för tillfället.

Vet att sambon inte skulle vara minsta behjälplig med att separera då han inte vill det, så allt ansvar skulle ligga på mig.

Självklart är det ett jätteprojekt att skiljas nu när du är sjuk osv. 

Men detta hände inte igår, detta är en konsekvens av hur ni valt att leva ett liv, både gällande ekonomi och ansvarsfördelning och det har ju pågått under många år. 

Hoppas andra kvinnor läser och tänker efter ordentligt innan de skaffar familj, så att de kommer att ha råd att både sjukskrivs sig och skilja sig. 

Hoppas du får mannen att steppa upp. Men sjukskriv dig, det blir dyrare att vänta tills du kollapsar helt. 

Kanske inte skall klaga då jag ändå kan lura min man att göra saker hemma. Men just det här att jag vet att han kan (Vilket jag får direkt kvitto på om jag fejkar att jag är sjuk) får mig att känna mig som att jag är ordinarie och han vikarierande. 

Nej. Jag är kvinna. Som sett till att min man och jag levt ett jämställt liv från början. Där vi delar på föräldraledighet, vabb, deltidsarbete osv. 

så att vi inte riskerar att hamna där TS är. Vi tar ansvar! 

Jag tänker att du kanske behöver vara mer ödmjuk inför att alla inte har samma förutsättningar. Att man hamnar med t ex en mansbebis eller liknande eller är en person som har svårt att säga nej, sätta gränser för sig själv osv kommer ju någonstans ifrån. Jag tänker att vi alla bär med oss olika erfarenheter från barndom, uppväxt och social inlärning som vi sedan använder som verktyg framledes. 
Jag har vuxit upp med en mamma som skött hela familjen. Jag vet inte hur man lever jämställt. Aldrig gjort det. Vet inte hur det går till. Jag skulle skämmas och känna mig snål om jag t ex föreslog procentuell uppdelning efter inkomster. För jag är uppfostrad att man aldrig ska be om pengar t ex. Jag skulle endast be om pengar från min sambo och förvänta mig att han skulle betala mer om jag tömt alla mina besparingar och konton t ex. Så länge jag själv har pengar tycker jag inte att någon annan ska betala mer än mig t ex. För att jag är uppfostrad sådan.

Jag är uppfostrad att vi alla gör vårt bästa utifrån vår förmåga. Dvs så tänker jag även att min sambo gör det. Min grundidé är att alla är snälla, hjälpsamma och att man inte bara tänker på sig själv.

Jag har även en familj där alla utom jag har svårigheter i form av olika diagnoser där jag också känner ett visst ansvar att sköta struktur, rutiner, omsorg osv då sambon har svårt med det. 

Jag vet att vissa t ex lämnar så fort det inte passar i en relation. För mig är en relation ett åtagande också. Jag skulle aldrig vilja dra in man efter man i mina barns liv. Min sambo jag har nu är bonuspappa till mitt barn och har varit det större delen av hans uppväxt och jag skulle aldrig utsätta mitt barn för att träffa ytterligare en partner. Därför skulle jag leva ensam tills hen flyttar hemifrån om vi separerar. Jag vet barn som haft 5-6 olika "bonusfädrer" under sin uppväxt och jag tycker inte det är ok. Jag är uppfostrad att alltid sätta mig själv åt sidan. Har inga intressen, rår aldrig om mig själv osv. Har aldrig sett min mamma göra det heller, någonsin. Och där tar min verktygslåda slut. 

Jag vet inte hur man är jämställd. Jag vet inte hur man ställer såna krav, vad som är rimligt t ex. Jag vet inte vad man kan förvänta sig av sin partner. Det är så mina förutsättningar ser ut. Dina kanske ser annorlunda ut.

Varför lägger du ansvaret på ts att få mannen att steppa upp? Borde inte hennes man ta det egna ansvaret att göra det, du som gnäller om att man måste ta eget ansvar? Eller är det bara kvinnor som det gäller enligt dig kanske? 
Du är dubbelmoralens man och jag förstod redan tidigt att du hade en agenda att trycka ner kvinnor i ditt sätt att skriva. 

Dina råd till ts är inte ett dugg välvilliga utan ett fult sätt att trycka ner henne på genom att skuldbelägga henne för att hon hamnat i utmattning. Jag hoppas du ser igenom det ts. Du har varken någon skuld i att du hamnade där du är. 

Nej du är inte kvinna. 

Fast han gör ju inte det. Ska TS då bara vänta på att han gör det, och i så fall hur länge då? Flera år?

Jag är kvinna och tycker att man ska dels på ansvaret för hem och familj. 

Men du får gärna berätta vad TS ska göra.