Omöjligt att argumentera med min man

Men sluta försök övertyga varandra om något som är en individuell åsikt!

Säg bara: jag gillar den inte, det får bli en ny. Punkt.

om han startar argumentation. Håll upp handen. Säg att det är så du tycker och om han är av annan uppfattning så får ni ha två olika jackor till sonen. Då köper du en egen.

Gå inte in i argument, Avsluta dem. Använd korta fraser. Utveckla inte dina argumentation stå fast vid samma svar. 

Blir han taskig och säger att du är rörig så säger du kort : det var inte snällt sagt. Fortsätter han och säger: men du ÄR rörig. Så säg återigen: vad ledsen jag blir av din ton. Så går du.

Jag har alltid sagt att kvinnor och män talar "olika" språk. 

Ja, i egenhet av att vara man så hade jag nog satt citationstecknen runt ordet "språk", snarare än "olika".

Vilken jobbig relation att leva i...

Ett tips du kan testa är att i början av konversationen berätta hur slutet kommer att se ut. Du tar på så sätt kontrollen och hjälper din man att fokusera på det som är relevant. Börjar han låsa sig på detaljer så påminner du honom om vad målsättningen är.

Typ, vi behöver prata och jag hoppas att vi ska kunna reda ut om vi ska köpa en ny jacka till sonen eller ej. 

Anklagar han dig för att ha "rörliga mål" så ta en paus, 5-10 sekunder av tystnad, och säg sedan neutralt: Det är din uppfattning, min målsättning är att vi ska bestämma om sonen behöver en ny jacka.

(Det här är en metod jag oftast använder med primadonnorna på jobb och inte i kärleksrelationer. Men det är en otroligt effektiv och konstruktiv metod.)

Låter lite korkat eller autistiskt att fastna vid exakt vad som sagts så att man går miste om helheten och poängen. Förstår din frustration och har inget bättre råd än att tänka mer på hur du formulerar första åsikten/frågan. Du kan säga att ärmen är för kort och skippa motiveringen. Man får anpassa sättet att prata efter lyssnaren om det blir fel gång på gång

Jag föreslår att du pratar med honom om problemet vid ett separat tillfälle. Läs på om jag-budskapet så att det inte blir en attack mot honom utan mer "jag upplever att vi hammar i onödiga diskussioner om småsaker där vi fastnar på en detalj i formulering istället för att prata om det som egentligen menades"

Kan tillägga att min man haft sådana tendenser med att han förut låste sig väldigt mycket på mina ordval istället för att ens försöka förstå vad jag faktiskt menade. Och när jag förtydligade mig så kom "men det är inte vad du sa, du sa x det kan bara tolkas som x inte som y".

Men efter att jag pratade med honom om problemet för flera år sedan så har det nog aldrig hänt. Kan tillägga att han är advokat och jag tror att det för honom handlade lite om en yrkesskada. Och att han fick fokus på att vinna dialogen när det egentligen bara var ett samtal.

Exakt samma diskussioner har vi haft. Det finns bara en tolkning av ord eller uttryck och det är den som gäller. Det går inte heller att ta in att någon kan uttryckt sig fel. Det man säger är det som gäller, punkt.

Min man är inte advokat. Däremot fruktansvärt intelligent, alltså på nivån "sopa banan med medelmedlem i Mensa-intelligent". Tyvärr gör det att flexibiliteten och förmågan att se andras perspektiv är mycket begränsat. Har jag sagt att det är kallt, när det egentligen är kyligt, kan han inte ta in att jag sa fel. Man säger vad man menar. Och det är det enda som gäller.

Du är förstås den enda som kan svara på om det mesta i hans personlighet är så bra så att det överskuggar just detta problem.

Men själv tänker jag att det där draget skulle visa sig i många sammanhang och vara ett problem som gör det svårt för mig att gilla den personen. Jag skulle uppfatta personen som en riktig besserwisser och utan självinsikt och empati. Är han likadan mot barnen och för den delen andra ni umgås med?  

Jag tänker att om man i grunden vill någon väl så försöker man förstå denne och göra förändringar som den andra önskar (även om man kanske inte kan förstå dem). Om han nu är smart så borde han ju kunna förstå det! 

Men är allt annat bra i er relation tror jag på lösningen, som andra även skriver, att undvika att hamna i dessa diskussioner. Fokusera på slutresultatet och gå inte överhuvudtaget in i försvar eller förklaringar (han verkar även lite "grälsjuk" känns det som).

Ett alternativ är ju att gå till en parterapeut ett par gånger. Inte för att ni har jättestora problem utan för att förhindra att de blir stora. Dels kan man få hjälp med hur man ska hantera dessa situationer. Dels så kan det vara bra för honom att höra från någon utomstående att de allra flesta fungerar som du gör. Om han inte har en vilja att lösa detta tror jag att ni kommer få större problem framåt.  
 

Högt iq men 0 eq. Hade aldrig orkat leva med en sån människa.

Läs på om narcissister. De har ofta din mans sätt att argumentera. Eller han har narcissistens sätt.

Känner igen min man i det hela. Men ändå inte.
Om jag ber om hjälp för att köpa t ex en soffa, så måste jag först göra all research, lägga upp ett par alternativ och låta honom välja. 
Om jag säger jag har svårt att hitta en jag gillar och vill ha hjälp. Då pekar han på en soffa och säger den ska vi ha. Om jag inte är på så blir han sur över att jag inte uppskattar hans hjälp. Inget utrymme för surr om fördelar och nackdelar. 
Även han har högt IQ, och som jag misstänker på spektrumet.

Det är jobbigt och man måste verkligen tänka sig för hur man lägger upp samtal för att inte hamna i fel i resonemang.
 

Precis så. Och det blir värre och värre med åren också. Nu är han över 50 och långt värre än vad han var innan 40 till exempel.

En form av härskarteknik, oftast gör man det omedvetet. Jag var lite mer så när jag var ung vuxen, men frun lärde sig att säga sin åsikt sen lämna diskussionen 😂

Otroligt frustrerande , men då var jag helt plötsligt tvungen att lyssna på mig själv, och kom så småningom till insikt. Sen är det nog ett drag jag har inbyggt, men när man medvetandegjort det är det lättare att be om ursäkt och ha konstruktiva diskussioner 

Det hon har lärt sig, ja hör och häpna det fanns brister där också, var att inte vara lika dramatisk i sina konstateranden. Alltså ibland uppfattade jag det som att hon riktade något mot mig som ett ifrågasättande, när det hon menar är ett krasst konstaterande. Det skapade onödi friktion när jag gick i försvarsställning och påbörjade argumentation helt i onödan.

Det jag däremot kan konstatera krasst, är att tvåsamhet är ingen rak väg och båda måste vara villiga till förståelse och förändring om det ska fungera i det långa loppet.