Berätta om era vanligaste äktenskapsproblem

Många lever som sambos utan att vara gifta.

Det var precis därför jag nämnde båda två :)

Vårat stora problem kan vara vardagliga konflikter. Både jag och min sambo är bestämda av oss. 
När vi väl kommer in i en diskussion kan han omöjligt ta in mitt perspektiv. Jag får släppa på det för att komma fram till något för annars börjar bråken. 
Senaste gången fick han smaka på sin egen medicin. Jag gav mig inte, han höjde rösten och då gallskrek jag på honom och kastade en tallrik i golvet. Och frågade om han ville ha det så?!
Han lämnade huset, kom tillbaka efter 10 minuter och bad om ursäkt. Sen dess har vi inte bråkat en enda gång. 

Så i mitt fall lönade det sig att bli psyko. 

Jag försökte visa honom att det inte är det att jag inte KAN bli upprörd. Jag väljer att inte bli det, och låter honom vinna för fridens skull. Men jag kan också gapa och höras mest. Jag bara väljer av respekt för varandra att lugna ner situationen. 

Nej men förutom lite temperament så lever vi så fint tillsammans. Han är bästa pappan och maken. Vi tar hand om vårat hus och har fantastiskt sex. 

Jag tror att vi bråkar och tjafsar om saker som de flesta andra gifta gör. Våra bråk eller tjafs handlar mest om uppfostran av barnen, ekonomi och vem som gör mest här hemma. Vem som gör mest småtjafsar vi om nästan varje dag men vi har sällan stora bråk. 

En fråga bara leder små tjafset till något över huvud taget mer än till in större spricka ?

Har du några tips om hur man får sin partner bort från TVn?

Har samma problem, se inlägg #28. Frun sätter sig där direkt efter middagen och blir kvar tills hon somnar i soffan, mer eller mindre varje dag.

Ganska plump kommentar av kollegan, även om det såklart kanske ligger nåt i det..

 Nej, tyvärr. Han har ingen depression tror jag. Han jobbar och sen kopplar han gärna av med att kolla fotboll och andra nöjesprogram.

Jag skulle aldrig kunna få iväg honom till en doktor. Han vill inte följa med och träna med mig eller laga mat tillsammans.

Om jag berättar vad jag gärna vill göra, längtar efter, känner och tycker så tolkar han det som att jag sätter krav på honom och är dominant. Men jag är verkligen inte dominant. Jag har redan anpassat mig mycket till hans livsstil. 

Nu när barnen börjar bli stora och kan börja tjäna ihop sina egna kläd- och nöjespengar, så kanske vi kan separera om typ högst två år tänker jag.

Verkligen trist!

Känner igen mig i mycket. Vill verkligen inte separera, men samtidigt har man bara ett liv. 

Tror tyvärr att TVn blir som ett beroende, man fastnar i ytterligare en serie om något och kan inte sluta titta. Har själv haft ett par perioder där jag inte tittat på TV i princip alls. Typ 2 år där jag sett enstaka filmer men aldrig bara slötittat. Skulle gärna komma tillbaka till det. Hade massor av tid för annat och ändå mer avstressad. 

Hittar du på mycket saker på egen hand eller fastnar du också vid TVn?
Tidigare gjorde jag mycket själv, men tyvärr har jag tappat energi och alldeles för ofta hamnar jag också i soffan på kvällen. Har bestämt mig att ta mig i kragen och ta tillbaka mitt liv, har bestämt att gå ut och äta ikväll med några kompisar. Hade varit jättekul om frun ville följa med men hon slappar hellre hemma.
Känner att jag behöver inspiration för att komma loss från soffan ytterligare. Nu är det träning några gånger i veckan, annars är det väldigt få saker jag gör på egen hand.

Jag brukar laga mat till familjen egäfter jobbet och ibland köra ungdomarna till sina aktiviteter. Träna också några gånger i vecka

Men jag vill att han och skulle bygga upp intressen eller något intresse tillsammans.

Jag trodde en del på oss när vi träffades. Han hade ivänner, tränade och hade ett annat jobb. Sen blev han arbetslös och fastnade tyvärr i det ett tag. Då trodde jag att han skulle plugga något och passa på att göra något vettigt, men han tänker visst inte så matnyttigt. Till slut fick han ett jobb ändå, men rätt underbetalt, så det känns som att hela familjen väl och ve hänger på mig nu.Han umgås inte heller med folk längre. Jag träffar mina väninnor ibland - men vi blir isolerade på grund v hans attityd. Han bryr sig inte, vill inte fixa nåt. Han tycker jag är ytlig och jag tycker han är en latmask.

Jag vill ha mer friluftsliv, fjällen och segling. Samt sy och träna i mitt liv. Om jag seperarerar om ett par år vill jag lära känna lite nya vänner. Klart jag vill ha en ny man och relation sen - men jag vill inte hamna fel igen. Jag vill ha det där med intressen och vänskap också. Att dela upplevelser tillsammans. Jag tror på att lära känna folk innan.

Jag har också försökt skapa lite gemensamma intressen. Jag är själv en person som  gärna säger ja till att pröva det mesta medan min fru är tvärtom och är instinktivt skeptisk till nya saker.

Lyckades övertyga henne om att vi ska börja jogga tillsammans. Köpte skor, anmälde oss till ett lopp utomlands för att ha en extra motivation etc. Men hon tröttnade direkt så jag får ta mig ut själv. Helt ok det också men det hade varit roligare att göra det tillsammans.

Jag gillar att vandra och bestiga berg, inga svåra klättringar utan mer av typen brant vandring upp till en topp. Har varit i alperna några gånger men efter ett par dagar slutar det med att jag går iväg själv medan frun går till spa-avdelningen på hotellet istället.

Om frun får välja semester blir det ett all-inclusive på kanarieöarna medan jag villl ha lite äventyr och utmaningar. Svårt att hitta en bra mellanväg. 

Har åkt på några kortare resor ihop med en kompis, men det är mer av typen åka till Prag över helgen och dricka öl. Supertrevligt, men jag saknar någon att göra de lite roligare resorna med. Framförallt sådana som är 1-2 veckor såsom besiga Mount Blanc, vandra till Everest base camp etc. Har en kvinnlig fd kollega som har liknande intressen. Tror att hon skulle haka på om jag frågade men vet att det kommer bli ett jäkla liv då, bara för att det är en kvinna.

Just nu är vi oense om hur man tar salami ur kupolförpackning. Det är väl vårt största problem just nu. 

Trygghet och olika syn på prioriteringar av barnfri tid och tid med vänner.. Och så har vi olika kommunikationsstilar vilket ofta göra att bråken blir värre än vad de egentligen behöver vara.