Mamma sa upp kontakten med mig för 3 år sedan

Tack för din förståelse och för dina väldigt fina ord! Det värmer. 

Nej jag håller med dig, snäll är hon inte. Trots att jag har läst en bok nu (inlägget lite här ovanför) och verkar ha funnit en förklaring till hennes beteende och kanske hjälpt henne förstå också, så kan jag bara inte släta över allt. Jag behöver se till mig själv och mitt eget värde. I mina ögon är det ändå ofattbart att bete sig som hon har gjort. Men boken hjälpte mig förstå vilket kan läka såren lite. 

Jag hoppas bara att vi åtminstone kan prata då och då framöver. Men jag kommer förmodligen aldrig våga / kunna släppa henne allt för nära. 

 

Rent krasst så ligger ansvaret på den som vill ha en relation. Det är ju så det blir i verkligheten även om man tycker att hon gör fel.

Hemskt och oacceptabelt beteende av din mamma det tycker jag verkligen men det spelar ju ingen roll, nu är ni båda vuxna. Och oavsett vad andra tycker så kanske hon inte vill förändra sig och ta något ansvar. Och då kan ingen tvinga henne.

Jag menade mest det där som svar på inlägget, att jag skulle fortsätta försöka. 

Nu har jag ju dock pratat med mamma i en timme igår och berättat om en möjlig förklaring till hennes beteende. Hon ska läsa boken själv. Så läget är förhoppningsvis annorlunda nu. Men, såren kommer ändå alltid finnas kvar.

Och ja, jag är vuxen. Men föräldrar är ändå föräldrar. Bara för barnen är vuxna slutar man väl inte bry sig? Ljuger? Manipulerar? Nja, inte ok.

Och jag har ju skrivit i tråden att jag har försökt ta kontakt, så jag vet inte varför man fortsätter säga att jag skulle fortsätta trots jag var blockerad. Det blir en aning svårt då. Hon är ju tydligt manipulerande. Säger en sak men menar en annan. 

Det är därför jag inte litar på henne nu ändå. Trots att hon blockerade upp mig och skickade hjärtan igår. Hon har inte varit ärlig innan. Men, förklaring kan jag ha hittat. Hon verkade lättad och sa att hon förstod sig själv mer, varför hon inte låter någon komma nära. Så jag Hoppas att det blir ändring nu. Men jag Litar inte på det.

Efter 6 år har min svärmor fortfarande inte en enda gång varit med våra barn utan oss föräldrars närvaro. Vi ses 1 gång i kvartalet och då för att hon ska kunna ta bild och skriva på instagram till sina vänner hur mycket hon älskar att vara mormor. Kontakten med hennes dotter är liknande. Hon ställer aldrig upp, frågar aldrig något. Pratar bara om sig själv och sina problem de få gånger man faktiskt ses. Hon lever i sin egen narcissiska värld. Jag har således en del andra handsförståelse i hur det kan vara med en förälder som skjuter bort en. Förstår att det är väldigt tufft för dig. Ibland skaffar folk tyvärr barn av fel anledning tror jag, och kan inte riktigt hantera att vara förälder. Både jag och min fru har båda varit djupt besvikna på min svärmor, ibland har man nästan velat straffa henne på något sätt. Men i slutändan mår man (vi) bäst över att förlåta dem för deras tillkortakommanden. Lite de där med att hoppas på en förändring i någon är upplagd för att man ska bli besviken gång på gång på gång

Jo en del slutar bry sig eller brydde sig aldrig. Som sagt det är inte att jag tycker att det är OK eller bra men det är ju ändå upp till personen själv om den vill ta något ansvar.
Och du behöver givetvis inte heller försöka något om du inte vill eller anser det är ditt ansvar.

Jag tycker att du sätter dig själv i en sårbar situation nu. Du kan få ditt hjärta totalkrossat.

Jag vet. Men jag ville göra ett litet försök till. Hon ville läsa boken och kanske get det henne förståelse. 

Men, hon kan lika gärna ljuga igen. Jag är medveten om det. 

Jag är väl förberedd på det. Tråkigt nog. Men jag hoppas, hoppas att hon iallafall kan höra av sig en gång i månaden eller i halvåret, framöver. Om hon då skulle förstå sig själv bättre. 

 

Hon har hört av sig igen redan. Skrev ett långt sms imorse, med mycket fina ord. 

Det verkar vara så att jag fann förklaringen om hennes beteende i boken jag läste, som gjorde att hon också förstod både sig själv och mig. 

Men, jag kommer ändå få ta det väldigt försiktigt. Jag är inte van vid den här omtanken hon ger nu. Trodde i princip inte att hon har kapabel till att bry sig så. Vara en mamma på riktigt. Det känns hemskt att säga. Men det tyder väl på att det är längesedan det ens hände sist, om någonsin. Annars hade jag väl kommit ihåg det och inte känt står det är ovant och helt främmande för mig. 

Men det känns bra. 

Men hon har ju baktalat dig och ljugit. Har hon sagt något om det? 

Ja, hon sa att det var helt fel. Jag tror hon gjorde så för att slippa förklara, sedan förstod hon väl inte själv ens. Förväntar mig att hon berättar detta för sin bror sen. Men jag ska också säga det. Orkar bara inte just nu.

Blev glad för hennes meddelande men jag reagerar på hur jag kände. Förvånad, ovant.Jag har aldrig fått sådana vänliga meddelanden någonsin. Så frågan är hur länge hon tolkat mig fel och därmed sett ner på mig. Säkert jättelänge. 

Hon behöver ju verkligen visa att hon bryr sig nu. Men det var bra att hon hörde av sig redan imorse. Det blev jag förvånad över. Trodde det skulle dröja länge. Om någonsin.