Stänga av känslor

Där handlar det mer om att lära dig öppna dig för rätt person. Alla som vill höra ens sorger är inte ute efter att trösta och bli kär  utan för att kunna skaffa sig själv fördelar och utnyttja sorgen. 
Rätt person bryr sig inte om.din bakgrund och har inget behov av att dra ur dig hemligheter.  

Efter ett tag ja eftersom det inte längre finns saker som kan mata känslorna. Då dör känslorna ut och ersätts med sunt förnuft.  Jag har ett par såna personer i mitt liv som istället blev viktiga vänner och jag kan inte ens förstå idag  hur det kunnat finnas känslor där för att livet visat med årens gång att det verkligen var helt fel matchning. 

Du råkar inte ha något tips för hur man får liv i känslorna igen efter att de "stängt ner"? Jag vill så gärna komma över den där kylan som känns som att jag blir som en robot nästan, vill kunna återuppväcka känslorna för en person. När jag var yngre förstörde det en relation som i grunden var bra och bara för en småsak dessutom.

För min del handlar det om att lära sig sätta gränser mot sig själv och mot andra. Extra viktigt om man är en person som ska älta i det oändliga och övertänker. Att ständigt tänka på en person man brutit upp med och börja tänka positiva saker är ju tyvärr många gånger ett sätt att inte ta in verkligheten och nånstans destruktivt.  Inget fel att tänka på fina minnen osv men man måste också kunna se att slut betyder att något dåligt har hänt och att man måste nå acceptans där genom att sätta gränser.
Hur fin människan än kan ha varit får man aldrig börja glorifiera dom i efterhand. Har du blivit sårad tex får du aldrig nånstans börja bortförklara det utan lär dig att det här var jävligt dåligt gjort och här sätter jag en gräns i kommande relation. 

Som grund så tycker jag att du har rätt ts. I vilken takt man träffar varandras familj styr inte hur seriös man är. Jag träffade min mans mamma för första gången efter 1,5 år och då så som du beskriver, han skulle hämta en grej hos henne sambo när vi var inne i stan och vi skakade hand och sa hej typ. 

"På riktigt" träffade jag henne först efter nästan 3 år och jag var då gravid med vårt första barn. Min man träffade mina föräldrar efter några månader. 

De olika tidpunkterna för när vi träffades har absolut ingenting att göra med hur seriösa vi är. Mer att jag träffade mina föräldrar oftare än vad han träffade sin mamma och vi varit en sådan familj med svängdörrar där man tar med nya personer in i gemenskapen väldigt snabbt (typ att vänner jag skaffat efter jag flyttat hemifrån plötsligt är en vanlig gäst på mina föräldrars söndagsmiddag) medan min man inte alls varit på samma sätt med sina vänner mot sina föräldrar. 

MEN. Jag tycker du ska tänka utifrån din pappas perspektiv och se bortanför både dina egna och din pojkväns känslor kring detta. Kan det vara så att din pappa skulle känna en glädje av att få träffa din pojkvän? I så fall så tycker jag att du ska ta med honom och presentera honom för din pappas skull. Om din pappa är likgiltig inför det eller skulle tycka det var jobbigt så absolut inte. 

Hmm... svårt .. kanske du behöver fundera på om nedstängning är ett sätt att slippa bli sårad just för att du kanske blivit så väldigt dåligt behandlad  att detta blivit ett surviavalmode.  Och i så fall behöver du träna på att ta känslan istället för att stänga av.  Ta diskussionen. Ta känslan. Ta in det som sker istället för att gå därifrån.  Alla kan göra misstag och ibland behöver man påminna sig själv om det att ingen är felfri. Givetvis ska du ha sunda gränser och du behöver kanske lära dig VAD en sund gräns faktiskt är. Och allt som sker innanför den gränsen faktiskt är saker du måste lära dig att hantera. 

Väldigt kloka råd, tack så mycket för att du tog dig tiden  Jag ska läsa det här några gånger till och fundera. Just nu tror jag att min hjärna har gått in i katastroftänk och hamnat i känslokyla för att slippa bli sårad, som en försvarsmekanism.

DIskussionen behöver jag ha med killen i fråga, lägga fram mina önskemål/gränser, ska bara tänka på hur jag ska lägga upp det. Problemet är att han har blivit dålig på att höra av sig och det var samma med förra killen jag träffade, det var fruktansvärt för mig att bli utsatt för den tystnaden så jag kan inte ha det så igen. Det kanske inte ser så stort ut, bara att be honom höra av sig, men det måste fram på rätt sätt så han förstår att det är viktigt utan att jag framstår som världens mentala vrak.

Tack igen :)

Tack för svar!Tack!

Precis samma här, och jag vet inte vad som händer nu, jag behandlar fortfarande sorgen.
Jag är ganska apatisk för tillfället och har inte direkt lust med något. Men orkar man genomlida ett nederlag till? Är det värt risken?

Det är svårt att stänga av känslor, antar att de som kan det helt enkelt tänker på annat när tankar de inte vill ha dyker upp.

Sluta röra vid den andra personen, när man rör vid någon/blir berörd  på ett vänligt sätt produceras hormonet oxytocin, det är ett hormon som ger en känslomässig bindning.

Det brukar ta ca 3 månader innan de värsta känslorna är över när man är i kris.

Om man inte alls mår bättre efter 3 månader får man nog tänka att man är deprimerad och behöver samtalsstöd eller annan hjälp.