Kommer det bli bra igen mellan oss eller hoppas jag för mycket?
Jag och min bästa vän har känt varandra i typ 3 år. Vi har varit varandra väldigt nära. Vi blev som tvillingar. Vi gjorde typ nästan allt tillsammans. Vi träna ihop. Vi åt ihop och ja, vi blev som plåster på varann. Vi fick en fin kontakt.
Men i slutet på september, alltså för mer än en månad sedan så bråkade vi.
Och det var vår första bråk och det blev stort. Väldigt stort. Inget fysiskt bråk.
Och jag erkänner att jag är boven i det som hände.
Han sa att jag ska ta tag i mitt liv och att jag ska lämna honom ifred. Han behöver paus.
Jag insåg att jag inte mådde så jätte bra så jag började gå i terapi och jag började även gå på antidepressiva. Något som han uppmuntrade mig att göra.
Jag lämnade honom ifred. Vi kunde ses på gymmet ibland men det var inget mer än bara ett hej mellan oss.
Cirka två veckor efter ringer han och ville kolla läget. Jag berättar att jag går i terapi och tar antidepressiva. Han berättar att han också tar antidepressiva och att det kommer bli bra men att det tar tid.
Han berättar att han inte litar på mig efter vad jag gjorde och att han helt enkelt inte vet om det kommer bli bra igen mellan oss. Men han vill inte stänga ut mig helt säger han.
Jag berättar för honom att jag grunnar väldigt mycket och jag säger att jag behöver veta om det är ett avslut så jag kan gå vidare och inte sitta vänta på honom. Då säger han att jag ska se det som ett avslut. För min egna skull så jag kan må bra.
Jag blev ju naturligtvis ledsen men det var bara att gilla läget.
Dagarna gick och jag fortsatte att träffa honom på gymmet och det blev lite mer än hejande. Han kunde stanna och prata lite. Fråga hur jag mår. Vad jag tränar osv.
Jag frågade om vi kommer umgås igen. Och han svarar då inte riktigt än. Men när jag blir frisk och stark i mig själv.
Sen hade vi inte kontakt på typ en vecka. Och jag började gå andra tider på gymmet så vi sågs inte.
Och igår skickade han ett meddelande.
Han undrar hur det går med medicinen och terapin.
Jag svarar att det rullar på och undrar hur det går för honom. Och han säger
- Fan jag har aldrig mått så här bra. Önskar att världen visste att det finns lösningar. Jag känner mig positiv och hoppfull. Mer självsäker än nånsin. Jag typ längtar till jag tar världen med storm. Och det bästa av allt jag har mycket tålamod. Duktig du är som tar tag i din terapi och tar dina tabletter. Jag är så stolt över dig. Så fint att höra.
Vi fortsatte att skriva fram och tillbaka. Vi skickade en del hjärtan till varandra och vi hade en väldigt fin konversation.
Jag frågar honom om han ska träna ikväll och undrar även om han vill gå träna med mig nån gång?
Han svarar bara på första frågan och säger att han ska gå träna ikväll.
Jag undrar då om jag ska tolka hans ikke svar på den andra frågan som att han inte vill träna ihop med mig mer.
Då svarar han
- Jag får se när vi kan och när det klaffar.
Jag svarar inte på det men senare på kvällen önskar han mig godnatt och jag önskar han godnatt tillbaka.
Det känns lite som att jag får dubbla budskap.
Jag vet inte riktigt vad han vill och inte vill. Hans svar är lite otydliga ibland.
Kanske är han inte riktigt redo att umgås igen som förut?
