Snälla ge mig råd om mitt liv

Sök hjälp, en samtalskontakt. Ring vårdcentralen med en gång. Du behöver hjälp med att bena upp vad du vill och vad du kan påverka själva. 

Men sluta bygga, direkt! Det får antingen stå som det är i några år och du gör något när du känner för det eller så säljer ni och flyttar. Och är det så att ni ska flytta igen så låt din sambo har stort inflytande, för jag förstår om hon tröttnar. Säg att du har insett att detta var ett stort misstag men att ni nu har chansen att göra rätt. Låt henne hjälpa dig att reda ut tankarna så ska du se att hon/ni kan hitta en bra lösning.

Har du pratat med en terapeut någon gång angående bakgrunden till att du flyttar mycket och inte vet eller litar på vad du vill? Det är bra för alla att nån gång gå i terapi om man inte har gjort det. Sen kan jag säga att chatgpt har blivit min extra terapeut haha.

Jag tror att du, för din fru, behöver visa viljan att utreda varför du gör som du gör, exempelvis genom att börja i terapi. Sen när du har mer insikt och kanske fått läka lite kan du börja försöka tänka långsiktigt. Har du ork för hus eller behöver du en enklare bostad som inte behöver renoveras eller tas hand om? Vad vill du lägga din energi på i livet? Ofta om man inte reder ut varför man gör som man gör så fortsätter man ta ogenomtänkta beslut. Ofta är ens partner rädd att man ska fortsätta med sina dåliga beteenden för det är vad erfarenheterna hittills visar och det är ju lite dumt att inte faktiskt titta på hur det har varit. Men man kan förändras och börja vinna tillbaka förtroendet samt ta klokare beslut, helst tillsammans.

Min mamma var väldigt rotlös och flyttade med oss barn hela tiden. Vi pratar i genomsnitt en gång om året till nya bostad och efter några år till nya städer. Yes det innebar att byta skola flertalet gånger. Till slut flyttade jag hemifrån, 17 år gammal för orkade inte. Min mamma flydde alltid från sina problem och hoppades jämt att saker skulle lösa sig automatiskt i en ny stad. Det gjorde det så klart inte. Hon romantiserade flyttar och tänkte inte på oss barn. Idag har bara två av fem barn kontakt med henne (inte bara pga flyttar så klart). 

Som andra skrivit, det är nog bra med en terapeut.
Men vad gäller renoverandet kan jag bidra med konkreta råd. Jag har också levt i ett ständigt renoverande. Jag hade ett jobb som innebar mycket resande dessutom.
Jag var nära att duka under en period. Då lärde jag mig att göra absoluta avgränsningar i byggandet. Man tar ett "delprojekt" i taget. Utan kompromisser! Helst ska avgränsningar göras så att det går att leva i bygget utan alltför mycket påverkan. Ta ett rum i taget tex.
På så vis kommer bygget inte kännas övermäktigt. I stället blir det kul. Och låt det ta den tid det tar och se till att få egen tid ibland. Jag åker mc.
Lycka till!

Tack så mycket för era svar.
Jag har tid hos VC i veckan för första möte.
Vi har kvar vårt gamla hus här då vi kan flytta tillbaka men hon vill inte, jag har ingen talan kvar pga tidigare velande.

Jag förstår inte varför hon vill bo i byggkaos på 60m2 med två barn, vi sover på madrasser finns bara ett sovrum, i gen tvättstuga, ventilationen ej klar, inga lister, värme i ett rum.

Men de är mitt fel hon litar inte på mig vilket jag förstår 
Så jag grubblar på om jag kan leva ett liv där denna gigantiska renovering hägrar utan att gå under. Jag vill inte lämna henne eller barnen. Hur länge orkar jag spela med, sova dåligt osv. De kanske är jag som ör klen o inte orkar ta mig i kragen? Är rädd att ångra mig.

Du måste säga åt henne att du bara inte orkar renovera allt på egen hand, det får stå på obestämd tid! Alternativet är att flytta tillbaka. Hon får välja. Kaos på obestämd tid som kan bli flera år eller någon annan lösning.

Låt det stå och spara ihop pengar så ni kan anlita en fackman istället. Det låter som om du har en utmattning vilket inte är så konstigt om man under en längre tid aldrig får återhämtning. När livet rullar på i tvåhundra kilometer i timmen är det lätt att tappa bort sig själv och vad man vill, det och utmattning kan ha gjort att du hamnat där du är idag. Du skulle behöva stanna upp. Det låter bra att du ska prata med någon på VC. 

Låter som ditt liv mest består av massa måsten och arbete?
Vad tror du om att göra nåt kul ibland och använda den roliga stunden som en belöning efter du har renoverat lite?

Börja på nån kvällskurs kanske.

Tycker inte allt bara är ditt fel. Din sambo borde ju också ha insett att det här inte skulle fungera. 

Jättebra att du har tid på vårdcentralen. Tycker nu ska boka in familjerådgivning också, det kostar inte så mycket och ger er en möjlighet att tillsammans med en utomstående prata om er situation där bådas röster är lika mycket värda. 

Nej det är inte bara ditt fel. Din sambo måste också ha tänkt genom detta. Ni båda har satt er i den situationen. 

Men det låter som att du har en enorm arbetsbörda på dig, och det blir för mycket. Och när det rinner över så bara stänger du av. 
Ni måste ju hitta en väg som fungerar, och du framför allt hitta en balans. I allt, inte bara i boendet. 
Du nämner djur, barn. Dela upp, skala av. 

Tack för era råd och svar!

Jag har funderat på att ta upp ämnet en gång till om att vi ska flytta tillbaka till vårt gamla hus. Hur gör jag det på bästa sätt? Ska jag böna och be på mina knän (bokstavligen)? Ska jag lägga fram alla mina argument till varför? Hur gör man? 

De senaste gångerna har det varit helt låst och ett förbjudet ämna, jag är livrädd att om jag tar upp det igen kommer hon att lämna mig. Är det värt den risken? Att barnen ska få skiljda föräldrar, sälja gården, taskig ekonomi, flytt... Nä jag orkar inte det nu när jag tänker på det.
Men jag vet inte heller hur länge jag orkar leva som nu, i ett kallt hus med renoveringar och framförallt ingen framtidsplan på hur vi ska få ordning. Ska jag låta tiden utvisa och hoppas hon inser? Jag vet varken in eller ut, jag sprängs snart av alla tankar och all oro 

Du får väl säga som det är, alternativt att hon tar över byggandet. Varför hjälper hon inte till? Jag tror jag vet svaret men det kan ju vara värt att fråga.

Sätt er ner och planera i detalj. Vad som realistisk kan goras när, hur länge det tar och av vem. Och hjälps åt som Studentpappa foreslog. Om ni har en oversiktlig plan kanske det blir mer greppbart.
Och planera in avkopplande tid med familjen/barnen. Som du sa, du vill ju umgås med dem.

Hej TS,

Det låter som om du har ADHD. Googla på vuxen ADHD och se om det stämmer på dig. 

lycka till 

Varför flytta in när det nya huset inte är klart?

Ta upp det i ett samtal på familjerådgivningen, då får du hjälp av terapeuten.

Tycker så synd om dig 😔 det låter fruktansvärt.
Vi bor själva, sen 7 år tillbaka, i ett renoveringsprojekt och mestadels är det min man som renoverat men jag bidrog en del de första åren men senaste 2 åren så är vi så jävla less. Två amatörer också så många ggr lämnas saker halvklara för lusten är helt slut eller så blir det klart men inte riktigt bra, så vissa saker har vi gjort om flera ggr. Sjukt 😅 nu har vi landat i att sälja nästa år och har en enorm längtan efter att hyra en lägenhet för att leva det enklaste möjliga livet med våra 2 barn på 9 och 11 år.huset börjar dock bli väldigt fint på många sätt nu och gamla projekt har färdigställts men så jävla less vi är..

Hur som, så har min man i alla fall känt som du, en enorm börda och press och att han renoverat bort en hel del av småbarnsåren. 

Vi har ju dock inte flyttat runt som du beskriver att du orsakat att ni gjort. Så jag kan inte relatera till det. 
Men jag kan förstå att det varit väldigt jobbigt för din sambo och jag håller med de som råder dig om att gå och prata ned någon för det känns som det måste ligga något mer bakom det beteendet. Hoppas du får hjälp med den biten. 

Nu är ju frågan hur du ska lösa sitsen du är i i övrigt. 
Eftersom du känner att du fått din sambo att vara nära bristningsgränsen i er relation och att du är rädd att om du är helt ärlig nu så kanske hon lämnar och det vill du inte. Därför tycker jag att du ska ta det lite försiktigt. 

Du kanske kan börja med att berätta att du mår dåligt. Att du känner tecken på att du är nära på att bli utbränd. Att du därför sökt en samtalskontakt och att du även tänkt prata med denne om vad som är orsaken till din vilja att flytta runt. Det kanske känns skönt för henne att höra det sista där. 
Berätta inte att du vill flytta utan säg hellre att du pga det här måste ta en paus i renoverandet. 
Du kan också berätta att du bär på en känsla av att du renoverar bort viktiga år med dina barn och att du är rädd för att ångra det sen när det blivit stora. 
Du kanske också kan be henne att ta över vissa delar av renoveringen så att du kan vara mer med barnen. 

Jag tänker att när hon landat i det här så kanske hon inser att hur ni bor är ohållbart och då själv föreslår att ni ska flytta tillbaka. 

Lycka till och var rädd om dig. 

Du är oerhört hård mot dig själv. Så kan ni inte ha det. Finns det någon som du litar på och kan lyssna på dig och det du känner? 

Varför är inte din sambo den personen?

Du behöver en kram och få gråta ut. Tappa inte hoppet men du behöver lite hjälp låter det som. 

 

Hur går det för dig med allt?