Har min sambo aspberger/autism

Precis! Det finns många grader av autism. I en del fall finns också kombinationen av autism och intellektuell funktionsnedsättning, och då blir uttrycket av diagnosen annorlunda. I sin extrema form finns det autistiska barn som inte förstår orsak och verkan t.ex. De kan då slå av och på en strömbrytare i oändlighet, för att lära sig att ljuset kommer på om man gör på ett visst sätt. (Så som alla barn gärna för när de är jättesmå men snabbt lär sig.)

Det behöver inte betyda autism, allt det du nämner landar också inom det "normala" spektrumet. Varför försöker du diagnostisera henne? Du låter som en röd flagga.

Om det är sant som TS beskriver sin partners beteende, så verkar det ju finnas en del problem. Arbetslivet borde ju exempelvis bli ganska utmanande för en person med de dragen.

Vad beteendet däremot beror på är en öppen fråga, som inte kan besvaras utan en utredning. Men ingen utreds om personen inte själv vill det, det är verkligen en frivillig sak.

Det räcker inte att man har några symtom för att få en diagnos, man måste ha ett flertal. De måste dessutom vara tydliga och ge svårigheter i vardagslivet.

Det är inte svart eller vitt, det finns en gråskala före gränsen för en diagnos, när det gäller många psykiatriska diagnoser.

Man får ju förstå TS också, om han har varit ärlig här, så har han ju en del utmaningar i sin relation. Han kan bli rätt ensam i det, om han inte vill tala om det med sina vänner eller släktingar, för att skydda partnern.

Ja, vi har väl alla lite psykologiska knepigheter och kan vara socialt osmidiga i vissa situationer,  men en person som har en diagnos av något slag kan vara svår att leva med. Speciellt om personen själv och omgivningen inte förstår vad det hela handlar om. 

Någon kan ha dessa problem utan en diagnos. Ts känner ett behov av att diagnostisera sin partner av någon anledning, varför? Ts berättar t o m för sin partner att han anser att hon har autism. Hur tror du en antingen autistisk eller icke-autistisk person reagerar på det? Det enda ts kan göra är att acceptera sin partner hur denne är eller gå vidare. 

Ts är en röd flagga och hans behov av att diagnostisera sin partner (och berätta det för henne) faller inom spektrat "kontroll" av partner

Ja TS kan vara en person som har behov av att veta om partnern har en diagnos. Men det kan antingen bero på att TS vill ha ett övertag i förhållandet ELLER på att TS är uppgiven och inte tycker att det fungerar i relationen.

Om en person har autism så kan den personen känna varma känslor för sin partner, me ha väldigt svårt att ta den personens synvinkel. Kan inte känna sig in i den personens situation alls. Det kan kännas väldigt ensamt för den anhörige då. Personen kan också tolka det hela så att den som har diagnosen inte tycker om partnern på riktigt. För då skulle den bry dig mer.

Det en person med autism brukar kunna känna in i partnerns situation är om den personen hamnar i en situation som personen med autism själv har varit i någon gång.
För övrigt få den med autism använda sin logik för att förstå, den snabba känslomässiga inlevelsen kommer inte.

Ofta kan man märka att en person med autism behöver en liten stund för att överväga en situation, där andra reagerar spontant. 

Det blir lättare för omgivningen att överse med svårigheter om en person har autism

I TS sambos fall kan det finnas andra diagnoser, eller drag av diagnoser som också skulle kunna stämma. Man vet alltså inte mer än att någon typ av svårighet finns, om TS har varit ärlig 

Så ts kommer i så fall att ha överseende med hennes brister om han får en diagnos? 

Så fungerar det inte. Det finns ju inget botemedel mot autism. Antingen accepterar han hur hon är eller så gör han det inte. Oavsett diagnos. 

ts å andra sidan har ett behov av att berätta för sin partner att hon har en diagnos enligt honom. Fundera över det, vem gör så? Hon kanske t om är diagnostiserad autist men väljer att inte berätta det.

"Men det kan antingen bero på att TS vill ha ett övertag i förhållandet ELLER på att TS är uppgiven och inte tycker att det fungerar i relationen."

Det här är ingenting som motiverar ts till att tvinga sin partner till att skaffa sig en diagnos. Antingen så accepterar han henne eller så vill han utöva kontroll.

 

Det är lättare att överse med brister om man vet att de svårigheter som finns i relationen inte beror på elakhet eller den andra personens totala ointresse för partnern.

Men har TS uttryckt att han vill tvinga partnern att genomgå en utredning? Jag kan inte minnas att det var så. 

Så om han inte vill ha kontroll, så kanske han bara vill orientera sig om vad det är som kan pågå i relationen. Veta varför det är svårt. 

Extremfallet: En person med antisocial personlighetsstörning hade bara satt igång med gaslightning av partnern och inte brytt sig alls ifall partnern hade haft en diagnos eller ej. Hade bara läst in sig lite för att kunna svänga sig med begrepp och sedan kört igång. 

Om han bara var ute efter att orientera sig så hade han inte sagt något till sin partner, eller hur?

Men nu är situationen så att han har sagt till sin partner att han tycker att hon är autistisk. Huruvida han vill att hon skaffar sig en diagnos förtäljer inte historien. Inte heller om han då automatiskt skulle få en ökad förståelse och ha överseende med saker som uppenbarligen stör honom.

Jag tolkar tråden som att han vill ha en autistisk diagnos från familjelivsmänniskorna för att sen kunna berätta det för sin partner. Det är en form av ett abusive relationship. (I brist på svenska uttryck, jag vet).

Föreställ dig själv om din partner radar upp en massa saker och ger dig en diagnos. Oavsett om du faktiskt har en diagnos eller inte.

Igen. Läsa är inte din starka sida?
Vad handlar tråden om?
TS frågar ju om en diagnos av hobbypsykologer på ett diskussionsforum.
Inser du inte allvaret i detta? Är det därför du försöker släta över det något så tramsigt som att man skulle då, indirekt, anse att man anser att partnern måste veta exakt vad den andre gör.
Förstå en sak.
Det är väsentlig skillnad på att fråga om en diagnos, som TS gör, och att fråga om "är min sambo otrogen".
Det borde ju du förstå.

Hur lyckades du att tolka att det skulle handla om sekretess aspekten, med mitt inlägg?
SÅ bara för att man tycker det är snett att fråga om en diagnos av hobbypsykologer på ett diskussionsforum så är man. enligt dig, samma sak emot att diskutera sina funderingar på nätet.
Är det några mer patetiska grundlösa svartvita antagningar du skall göra?

Ingen i denna tråden har hävdat att TS vill  tvinga sin sambo att begå en utredning.
Vad bygger du den vanföreställningen på?

Det folk faktiskt säger är att det krävs en riktig psykolog att utreda en sådan här diagnos som asperger/autism.

Ser du och förstår den signifikanta skillnaden mellan?

Fast med tanke på hur du läser andra svar i denna tråden så förväntar jag mig inte att du ska förstå den signifikanta skillnaden.

Jag har i åtminstone tre av mina inlägg redan skrivit att man behöver göra en utredning för att veta om en person har en diagnos! 

Dessutom har jag skrivit att det kan röra sig om olika typer av svårigheter om man läser TS beskrivning, det behöver med andra ord inte finnas någon autism eller ens drag av det i det här fallet.

Det jag skrev om svårigheter att spontant känslomässigt  kunna uppfatta någon annans känslomässiga situation, var för att TS skulle få ytterligare en dimension att tänka i. En person med autism har av samma orsak också svårt att känslomässigt förstå  hur det de själva säger ska landa hos andra. För just brist på direkt inkänning är ett symtom som alla med autism delar.

Vad tycker du att TS ska göra om han känner att det finns stora svårigheter, men är tveksam till att lämna förhållandet? Och inte vill diskutera ämnet med sina vänner och släktingar.

Jag tycker att det är ärligt att säga vad han tänker till sin sambo. Kanske det hade varit ännu bättre om han bara hade sagt att han tycker att hon har ovanligt stora svårigheter inom det och det området. Så stora att han börjat fundera om hon har en diagnos. 

Sedan vet inte jag om TS är en person med kontrollbehov eller inte, men har en person i ett förhållande en full psykiatrisk diagnos, så brukar det skapa svårigheter i ett förhållande. Får han inte tala med andra om det?

Sedan kan han ha fel, i vad han tror, jag uppfattar kanske mer drag av andra diagnoser när jag läser det som han skrivit. Men jag ville inte spä på med ytterligare diskussioner om diagnoser på det magra underlag som finns.

. 

Tycker hon låter som vilken kvinna som helst. Så där är precis ALLA kvinnor och det är inget fel med det.

Han ska ju inte tvinga på henne en diagnos. Enligt honom så accepterar hon inte bilden han anser sig ha. Om han är tveksam till förhållandet (obs, dina egna ord) så är det så. En diagnos gör faktiskt ingen skillnad för ts. Vill han läsa vidare om autism så gör han det, man startar inte en tråd på familjeliv för att fiska efter medhåll.

ts har inte mina sympatier, ts partner blir dåligt behandlad.

Ditt citat var var felaktigt: mina egna ord var "tveksam till att lämna förhållandet". 

Jag vet inte om TS är en person som är kontrollerande eller om han har svårt att läsa sig till kunskap i en bok. 

Jag tror inte att någon vettig människa tror att man kan gå en fullständig diagnos på Familjeliv. Kanske ville han bara diskutera frågan? 

Det är fortfarande dina ord som vi inte vet någonting om. Vi vet ingenting om huruvida han är tveksam till förhållandet eller inte. Tveksam till att lämna förhållandet är samma sak som tveksam till förhållandet, det vet nog du också. Jag blir fundersam över varför du känner ett behov av att tillrättavisa det. 

Diskutera frågan är en sak. Berätta för sin partner som inte håller med och därefter fiska efter en autismdiagnos på familjeliv är en helt annan sak. Och det är ju det ts faktiskt gör/ har gjort.

 Min partner har Autism grad 1 och OCD.

Han blir lätt irriterad och har svårt för att diskutera olika saker. Små saker kan bli stora.
Om jag säger något även inget allvarligt så kan de verkligen bli ett stort bråk.
Han kan ofta då gå från huset o åka till sin mamma i flera timma och kommer hem när han inte är sur mer.

Han har sina special intress som nu är tv spel där kan han vara i timmar.

Han är sälla ute och har inga vänner han träffar. 

Arbetsträning med handledare så har svårt  i arbetslivet med . 

När vi träffades levde han i missär hemma.
Samlat massa "skit" typ tidningar osv.
Gick knappt gå i lägenheten 
Hos mig nu när vi bor ihop är han istället jätte noga att de ska va rent o ordning o blir "knäpp" om jag gör på fel sätt eller glömmer något.
Allt ska vara på sin egen plats. 
Sen har han annat som mer är OCD.