Hur lång tid efter uppbrott började ni kunna blicka framåt?

Jag har gått vidare rätt snabbt men det är ju väldigt individuellt men efter några veckors ältande och bollande med vännerna brukar det värsta vara över. Det viktigaste för mig var att hålla mig sysselsatt för att inte börja grubbla och falla ner i självömkan. Ljudbok i öronen under promenader, storstädning, utrensning av hemmet osv håller tankarna borta. Bjud hem vänner, jobba extra eller erbjud dig att hjälpa vänner med barnvakt,renovering eller vad dom nu behöver hjälp med för att inte bli sittandes ensam hemma.

Menar du att du kan släppa alla känslor helt och gå vidare efter några veckor? Det ksn verkligen inte jag, jag tänker mycket fortfarande. Jag jobbar som lärare så lite svårt att jobba över hehe! Jag har umgåtts en del med vänner, har barn och andra som stöttar mig. Jag är lite äldre så de flesta har ju sina liv men de har ändå tagit sig tiden för mig vilket är fint. Jag försöker verkligen blicka framåt men det är svårt.

Mitt tips är att ha inte bråtto, låt den tid du behöver för att läka först ha sin gång. 

när du sen känner dig stark och hittat tillbaka till dig själv så knakade det är dags att söka en ny partner

Jag vet inte om jag vågar släppa in någon ny i livet. Jag känner mig lurad, på två år bör man veta vad man känner. Mitt ex. säger att han verkligen trodde han hade de rätta känslorna men att han troligtvis inte kan känna djupare känslor för någon. Detta kom han på när han grät efter 12 år. Han hade tydligen lagt ett lock över sina känslor som kom ut med gråten. Hans alla tidigare relationer har tydligen varit samma, jag vill inte vara med om något sånt här igen där jag trodde vi var på samma nivå.

 

jag förstår dig helt och att du inte vågar just nu släppa in någon i ditt liv men som sagt ge det tid så kommer du säkert våga igen. Håller med att efter 2 år borde man verkligen veta om man älskar den man är tillsammans med och om man vill bygga en stabil framtid ihop med sin parnter annat har man nog ljugit för sig själv om allt

Det senaste uppbrottet jag var med om tog ett år innan jag var någorlunda mig själv igen. Men varje situation och person är ju olika.

Det tog ganska precis tre veckor innan jag insåg att det var det bästa som kunde hända.

Min första riktiga kärlek tog slut för 25 år sedan , jag älskar honom fortfarande som person och pappa till mitt barn. Det tog ca 6 månader innan jag var redo att inse att han inte skulle komma tillbaka.

Annars har jag kommit över inom en månad vid senare uppbrott.

Det ärväldigt individuellt.
Visst kan kärlek göra ont, men hellre lycklig en stund än inte alls.

Han har nog haft känslor de år ni fick men det har gått över till vänskap . Inget du behöver känna dig lurad över, livet är så 

Mitt tips är dels att hitta en vän som du kan få älta med ordentligt, dels att skriva dagbok och få ut alla känslor där. När jag läser igenom det jag skrivit nu drygt nio månader senare är det rätt skönt att märka att framför allt ilskan har lagt sig. I efterhand kan jag se att vi aldrig skulle ha funkat i längden men där och då kändes det så otroligt svårt. Nu känner jag mig rätt likgiltig vilket är superskönt!

Håll ut - det är ju hopplöst att försöka säga hur lång tid det tar, men räkna med ett halvår, ett år skulle jag säga. Men det  blir bättre vecka för vecka.

Klart känslor finns kvar men att se framåt och ha en fungerande vardag utan att vara känslomässigt instabil har tagit ett par veckor. 

Fast är det verkligen så? Man vet väl ganska snabbt vad man känner? Det ska väl inte ta två är att inse det? Han säger att han troligtvis inte kan känna djupare känslor för någon, något han kommit till insikt till nu. Dock trodde han att han hade de rätta känslorna och betedde sig därefter, därför var jag väldigt förvånad och ledsen.

Hm för mig tog det ungefär 3 månader innan den värsta fasen var över. Efter 6 månader insåg jag att jag inte tänkte på honom längre. Lika långt förhållande som dig.

Jag flyttade ut samma dag han gjorde slut och såg honom aldrig igen. när jag hämtade mina grejer var han inte där. 

Nu är jag den som lämnade men det var en rätt abrupt separation även om jag innan sagt att jag inte orkade mer och hade börjat planera för ett liv utan mitt ex. 

Det är snart 8 månader sedan. I början var det mycket funderingar kring om det var rätt även om jag visste det innerst inne. 

För exet kom det som en chock att jag stod fast vid beslutet. Nu har det som sagt snart gått 8 månader. Han tycker att jag ska "uppfylla löftet" om att vara kk som jag nämnde lite löst när vi just separerat för att sen berätta hur värdelös jag var i sängen när jag säger "nej". Han har inte gått vidare utan jag är roten till allt ont i hans liv. 

Vi var tillsammans i drygt 20 år.