Hur vet man om man ”gått in i väggen”?

Det förstår jag men samtidigt förstår jag inte vart jag ska få energi till att jobba som det ser ut nu.

Jag älskar mitt jobb och brinner för det jag gör, försökt i 1,5 år att söka mig vidare till verksamheter med enklare problematik men de är få inom rimligt avstånd. 

Vi har ett bra samarbete och han hjälper mycket med hemmet, däremot blir det ju ingen avlastning med barnen för någon av oss. Är man hemma landar allt ansvar på en. Anhörig har ingen förståelse för den sortens problematik tyvärr och vägrar hjälp från hemtjänst.

Vi bor i ett renoveringskaos och flera saker som måste åtgärdas. Vi bor på landet och barnen kan inte på något sätt ta sig till träningarna själva pga avståndet. Eftersom någon av oss alltid är hemma går inte barnen på fritids som kompisarna, så ska de lekas på vardagar ?måste? de bli här. Enstaka gånger hos vänner men de är inte ofta.

Jag vet men de är svårt, hen har bara mig som sagt Och jag får så dåligt samvete om jag säger nej eller inte svarar. Men jag behöver helt klart se över det här eftersom de inte är hållbart längre.

Ja vi har stöd av varandra men chefen har ganska låg förståelse för hur krävande gruppen är. Men har pratat med chefen idag och skulle se över hur de kan minska min belastning (men som sagt, de är svårt eftersom de i mångt och mycket handlar om de som bor hos oss och de situationer som uppstår. 

Tanken är att försöka pausa men de finns en del akuta saker att ta tag i först.

Ja, det är en omöjlig situation. Vet inte riktigt hur jag ska lösa det, det finns ingen trivial lösning. Hoppas att kunna vila upp lite under julledigheten i vart fall.

Så att jag förstår rätt, du jobbar ett dygn. Sen kommer du hem och börjar med att ta han dom barn och allt det där? Dessutom är du hemtjänst och samtalsstöd åt en äldre släkting?

Låter jobbigt. Man kan ju tycka att din partner möter ungefär motsvarande om ni jobbar om varandra. Hur reagerar han på det hela?

Bråkar ni mycket så att det dränerar dig på energi också?

Jag förstår att du är i ett sånt läge att du inte själv kan se rimliga lösningar. men att sluta jobba är ju inte en äkta lösning. Det är ju helheten du måst börja titta på.

Är det rimligt med renovering, att barnen har så mycket aktiviteter, att ni har husdjur, att anhöriga får fri lejd att kräva en massa? är det rimligt att ta på sig så mycket extra att ni inte ens orkar det basala som vanlig mat och att kunna jobba och försörja sig?

Byt jobb om det är ett så krävande jobb att du inte mäktar med. Säg ifrån på skarpen till anhöriga som ställer orimliga krav. Fundera på om renovering av hus verkligen är rätt prioritering. Börja diskutera skilsmässa med din man, eller kräv en förändring för att gå med på att fortsätta relationen. 

Sen kan du fundera över om dina barn verkligen behöver (eller ens orkar med) aktiviteter alla dagar i veckan. Om ni verkligen har tid med husdjur som kräver mycket.

VAD räknas som normala behov och normalt att orka med i det liv ni har skapat för er själva. VAD är ditt eget ansvar i att skapa ett liv med rimliga krav och få tid och ork att räcka till?
 

Ni kanske ska se över er boendesituation också. Att bo närmare jobb och aktiviteter är guld värt. Inte minst för barnen som kan bli mer självgående och har lättare att skapa egna kontakter och umgås med vänner. 

Tack!
Det har varit en lång resa. Men jag mår bra idag och jag vet vad jag och familjen behöver för att det ska funka. Det är verkligen som ett bord med fyra ben. Något kan gå av eller stå lite svajigt ett tag, om det är jobbet. Men bordet står stadigt ändå. Men om både jobbet och relationen går knackigt... då börjar bordet luta.
Och om även hälsan och ekonomin barkar åt skogen så har bordet rasat.

Jag är också väldigt mån om att göra mitt yttersta i allt jag gör och så är det fortfarande. Lösningen har varit att göra färre saker. Att säga till chefen att ja, jag kan göra det här MEN då är det du som prioriterar om och talar om vad jag kan lägga åt sidan resten av veckan. För jag kan inte göra allt. Och är man tydlig med det så är det inga konstigheter, det förstår ju chefen att det är så. Jag kan inte trolla.

Så istället för att ha 10 uppgifter som jag kommer leverera 100% på fast på bekostnad av min hälsa så har jag kanske 7-8 stycken som jag kan hantera på ett bra och strukturerat sätt. Och förmodligen kan jag frivillig ta på mig en till mellan varven. Leveransen blir alltså i princip som förr. 

Gentemot släkt och vänner så framstår vi förmodligen som ufon mellan varven men så får det vara. Hemmet är vår borg och familjen prio. Allt onödigt sorteras bort. 

EN aktivitet per barn. Och sluta med kompishäng, de får träffa kompisar i skolan just nu. Dags att skala ner era liv fast det svider.

Låter tufft, och jag klarar inte av att bara höra vissa (nämner inga namn)
Får de att låta så enkelt som att "byta jobb".. Idag är de ju inte så BARA att byta.
Jag fick knega på i 4 år innan jag fick en öppning till ett annat jobb, och de var då de. ( ca 9 år sen)

Som flera har skrivit behöver du verkligen förändra din livssituation, vilket inte är helt lätt. Du behöver antagligen flytta och byta jobb vilket man inte gör i en handvändning men det går att ordna med långsiktigt arbete. Börja med att skala av det du kan direkt. Att hjälpa anhörig är inte möjligt. Säg nej. Inte ens en gång i veckan fungerar om du inte får ihop det med jobbet och barnen. Din hälsa, dina barn och din försörjning går före att vara duktig och hjälpa anhörig som vägrar hemtjänst. Måste ni ha alla husdjur? Lämna bort om det går. Skala ner på barnens aktiviteter. En aktivitet var och det är helt ok att inte gå på alla träningar och matcher. Barnen kan ta hem kompisar ibland, men dra ner på det. 

Hoppas att du kan få någon ordning på det och att du kan samla kraft till göra något åt din situation. Att vara sjukskriven och samtidigt fortsätta rodda med allt är inte en bra lösning.

Ärlig talat blir jag stressad av att bara läsa allt du gör och om situationen. Du är rädd för att förändra något eftersom du är rädd att förlora något. Lugnet i renoveringen och husdjuren eller relationen till nära och kära. Det är ju en logisk känsla men du måste nog skala ner som andra är inne på. MEN jag tycker du borde försöka sjukskriva dig.

Lägg fram en prioriteringslistan lista, vad är viktigast och varför är det viktigt. Ta din tid med den och omvärdera den. Sen hitta lösningar.

Här är mina förslag efter vad jag har läst:

Låt anhörig flytta in hos er med hemtjänst hos er. Hen får ett eget rum och kan hjälpa till med läxor och blir mer lugn. Kanske ge mat till djur oxå. 

Om ett kalle är hos er på vardag, kan erat barn vara hos kalle under helgen. 

Hämta upp en kompis på väg till fotbollen och kompisens förälder kör hem från fotbollen. 

Ge bort djur, köp absolut inte nya djur om de gamla avlider. 

Låt barnen ta mer ansvar över djuren.

Lär barnen tvätta en maskin tvätt i veckan med allt som tillhör. Ja skolbarn kan oftast detta.

Gör en Quick fix med renoveringen alternativ anlita hantverkare. 

Anlita städerska. 

Hitta tid till din partner.

Detta kommer låta hårt men det låter som du behöver höra det: Du försöker spara kakan och äta den samtidigt. Det går inte ha så många bollar i luften som du har utan att tappa minst EN. Tänk om du i all stress missar hur dåligt någon av dina barn mår, tänk om ditt djur är sjukt men du märker det inte, tänk om du förlorar din partner eller tänk om du blir en grönsak. 

Ska du inte gå 100procent all in för att få ett balanserat liv nu istället. Där ditt liv blir lite tråkigt när det är lite på jobbet istället för kvävande när det är mycket? 

Beundrar dig för att du tar hand om din anhörig, hen är lycklig att ha dig. Ta hand om dig och lycka till.

Nej det är inte en bra idé att krävande anhörig flyttar in och att TS ska behöva ha hemtjänsten springandes hemma också. TS kan inte hjälpa anhörig.

De 50% som du nu får vara sjukskriven kanske ger dig andrummet att göra några av de förändringar som krävs. Kanske även lägga lite tid på samtal med någon som kan hjälpa dig att sätta gränser, sluta ha dåligt samvete och att tillåta dig att finnas till även för din egen skull. 

Frågan är ändå om det verkligen är jobbet som stressar dig mest, när det är din privata situation som ser så eländig ut. Troligen gör din privata stress och höga kravnivå hemma att du inte orkar med det som krävs på jobbet. Med en rimligare hemmasituation kan du lättare hålla ifrån dig det som är så övermäktigt på jobbet. 

Men att du skulle få vara sjukskriven på 100% på obestämd tid för att du prioriterar att ta hand om din anhöriga, renovera huset och skjutsa runt dina barn, det är ju ohållbart. Då får du sluta jobba och leva som hemmafru.

Det är ingen som påstår att det är enkelt. Men man kanske ändå måste se över möjligheterna.

Att skapa sig ett liv som man orkar med är allas eget ansvar. Vissa saker kan man råda över (som var man bor, var man jobbar, hur många djur man har, hur mycket man hjälper sina anhöriga, hur mycket aktiviteter ens barn kan få ha).

Och nej det är inte enkelt, varken att byta jobb, flytta eller börja säga nej till folk som är vana att man alltid ställer upp. Men ibland måste man bara. 

Det är möjligt, men de är ju inte lättare nu än förr att hitta jobb.. Fan min arbetsgivare var skit förbannad över att jag letade annat jobb. Han tyckte också att om jag skulle söka jobb när jag redan har ett, kunde jag ju säga att jag slutar direkt så han skulle slippa säga upp mig... med den tonen han hade var de lämpligt att ringa facket, och de vart som de blev... fick lida i 4 år innan jag fick detta.. Nu vet jag inte vad TS har för arbetsgivare, förhoppningsvis inte lika "störd" som min var.

Först vill jag bara skicka lite omtanke till dig ts då det låter som att du har det väldigt tufft🌼

Jag tror att det för alla är mycket individuellt samt beror också på när man inser vad som hänt. För mig var det när (eller snarare efter) jag gick vilse inne på min egna lokala ICA butik. Jag minns inte mycket av det som hände innan och utlöste situationen men minns att jag skulle handla och att jag plötsligt inte visste hur jag skulle ta mig hem. Låter kanske konstigt och har svårt att helt beskriva men jag stod vid frysdisken, visste att jag behövde gå hem men jag förstod inte hur jag skulle vare sig ta mig ut ur butiken eller hur jag skulle gå för att komma hem. Det var bara borta. Jag bodde 10 min från affären, gick där varje dag men jag kunde inte för mitt liv minnas vägen och hur jag skulle gå. Vilket såklart utlöste panik hos mig. Det slutade med att en i personalen hittade mig, fick min mobil och ringde efter min pappa som fick komma och hjälpa mig hem. Det var efter denna episod som jag på riktigt förstod att något var fel och sökte vård. Men i efterhand så kan jag se att allt började långt tidigare - var sjuk ofta med infektioner som aldrig ville läka ut, trötthet som inte hjälptes hur mycket jag än vilade eller sov, glömskhet och förvirring, en ständig känsla av att jag hade något som behövde göras osv Symptomen var många men kom smygande på och mycket i mitt beteende var sjukligt men jag kunde inte se det då för "jag var ju bara tvungen att ..." Jag brukade bland annat smyga till jobbet vid 04 på morgonen för att börja planera och jobba med dagens lektioner för att sedan smyga hem för att återkomma till skolstart på så sätt skulle inte fritidspersonalen märka mig - jag skämdes för att jag inte hann med mitt jobb (eller snarare den inbillade arbetsbördan). När jag blev bättre och kom åter till jobbet så såg jag mycket av det arbete jag gjort och nästintill allt var rappakalja. 

För mig gick det alltså mycket långt när jag insåg och accepterade att min hjärna och kropp var sönder stressade. Jag blev heltids sjukskriven under en ganska lång period och fick samtidigt vård av olika slag. Idag mår jag bra, min förmåga och kunskap till att hantera stress är mycket bättre men jag har fortfarande men av att jag lät det gå så långt. Min kognitiva förmåga är sämre och jag har i mycket förlorat min förmåga att läsa vanliga böcker - blir hjärntrött mycket fort.

Önskar än idag att jag lyssnat på min make när han började flagga för att något var fel på mig så mitt enda råd är att om du har farhåga om att du börjar bli slutkörd ta det på allvar, sök hjälp och stöd direkt.

Önskar dig all lycka!