När man är välfungerande fast man inte är det
På ytan verkar mitt liv säkert ordnat. Jag har ett bra jobb med ok lön som jag verkligen gillar och där jag får mycket uppskattning.
Jag har några nära fina vänner och trevliga bekanta. Jag bor i ett lugnt område i en trevlig lägenhet.
Jag har framförallt min dotter som jag älskar mer än allt. Hon gick ut med bra betyg, är ordningsam, väluppfostrad och håller inte på med dumheter.
Men vi mår båda dåligt. Vi har gått igenom flera svåra händelser pga yttre omständigheter och vi befinner oss i en stressfylld situation.
Jag vill inte gå in på detaljer men det är väldigt tungt ibland.
När dottern var liten hittade vi alltid på roliga saker ihop, reste och hon hade fritidsintressen och vänner. Hon har fortfarande vänner men hon är deprimerad och jag kämpar med PTSD.
Jag försöker vara ett stöd för henne och hon har äntligen kommit iväg till psykolog efter mycket tjat från mig. Men jag kan inte ens vara ett stöd för mig själv.
Jag har varit ensamstående från början så det är alltid jag som driver allt framåt och har allt ansvar.
Det känns som om jag har nått min gräns nu. Jag har alltid intalat mig att allt kommer att bli bra men det tar aldrig slut.
Det är så rörigt här hemma. Jag städar upp men allt förfaller igen och dottern orkar inte göra något. Dottern och jag har fina stunder men det blir också mycket tjat och bråk.
Jag mår inte bra, borde träna och leva nyttigare men orkar inte. Jag har iaf inget missbruk av något slag tack och lov,
Det är ingen som ser det här. Jag är alltid välvårdad och trevlig på jobbet och när jag träffar andra. Ingen ser att det känns som om jag faller ner i mörkret. Jag går på antidepp men det hjälper nog inte längre.
Jag går i terapi men psykologen tycker att vi börjar bli klara nu. Psykiatrin skickade tillbaka min remiss.
Jag är för välfungerande fast jag inte är det. Jag håller ihop fast det känns som om jag går sönder.
Jag får höra att jag är så stark men det är till ett pris.
Ibland funderar jag på att dra härifrån och börja om någon annanstans men jag skulle aldrig kunna lämna min dotter trots att hon mest är arg på mig.
Det finns ingen som tar emot om jag faller. Jag kommer att slå i botten men jag vill inte det.
Jag önskar att någon kom hem till mig, hjälpte oss att städa upp och få ordning på mig och dottern. Någon som säger att allt kommer att bli bra och nu ska vi göra upp en plan så att jag kommer igång med sådant som får mig att må bra.
Fast den möjligheten finns ju inte för någon som jag. Jag bara fortsätter med mitt evinnerliga städande, går till jobbet, ligger på soffan och önskar att jag orkade gå ut och att jag hade någon att gå ut med.
Alla vänner har sina sammanhang med man och barn och villa.
Jag skulle vilja träffa någon men vem vill ha det här? Jag tänker att jag måste få ordning på mig själv, mitt hem och livet men det blir aldrig så och åren går och jag börjar bli gammal.
Jag hade planer förut när fortfarande trodde att allt kunde bli bra men jag tror inte på det längre.
Jag vet inte vad jag vill med tråden egentligen men det är väl en ventil i min till synes ordnade tillvaro. Jag vet inte vem som kan hjälpa mig, sannolikt ingen.
