Hur benägna är ni egentligen till att göra er obekväma?

Jag är jävligt tydlig enligt min omgivning. Men gäller det min mans släkt är det ändå han som har sista ordet för det är han som i högre grad får leva med konsekvenserna.

Men nog har vi hyvlat av svärmor ibland när hon gått för långt. Ett år sa hon upp bekantskapen för att hon inte fick ta vårt då treåriga barn med drygt en grads feber och kanonförkylning till julkrubba i domkyrkan. Vi tyckte inte att vi ville "förgylla" alla andra föräldrars jul med att smitta ner deras småbarn. Då var vi elaka och förstörde hennes jul och hon hörde inte av sig förrän till påsk igen.

Vi njöt mest av friden under tiden...  

Inte särskilt. Jag gillar bekvämlighet. Jag skulle inte komma, men jag skulle väl inte säga varför.

Egentligen är jag väl för mjäkig. Jag ställer helst inte till besvär för någon. Jag har undvikit att gå till vården många gånger för att jag inte vill vara till besvär. Jag har tappat kontakten med många jag en gång kände för att jag inte vill tränga mig på. Osv.

Det beror på. Gällande främlingar är jag rakt på sak. Tex om jag sitter på en parkbänk och någon sätter sig i andra änden med en öl i handen. Ja då är det upp från bänken och vidare någon annanstans för mig. 

Gällande släktingar beror det på anledningar och förståelse. Tex om den som satte sig på parkbänken var en släkting hade jag enbart gått därifrån om hen var märkbart onykter. Dock hade jag bett denne dricka upp sin öl senare. Om den iaf dricker hade jag hittat en ursäkt att gå. 

Angående exemplet ovan hade jag ställt in och sagt varför.