Är rotlösheten roten till adopterades psykiska ohälsa?

"Vita kvinnor, asiatiska män, svarta och andra" 

Okej. Jag är en "svart" adopterad kille men har aldrig och skulle aldrig säga så till någon. Men du uttrycker vad jag märker av, att folk är rädda för mig, ingen vågar riktigt prata med mig förutom gamlingar man möter på promenader. 

Du fann åtminstone en grupp du känner dig bekväm med.

Jag går ensam på gatorna och ingen bryr sig överhuvudtaget om mig utan dömer sönder mig p ga min hudfärg. Och jag lyckas inte få någon djupare kontakt med någon. Det är bara flyktiga möten och inget mer. 

Spenderade hela julen och nyåret ensam. Och övriga helger med för den delen. 2ggr per år träffar jag den enda kompisen jag har. I övrigt är jag ensam och funderar ofta på självmord. 

De flesta som är adopterade funderar nog lite mer på sin härkomst än vad andra gör, kan vara en orsak.

I vissa fall har jag sett föräldrar skämmer bort det adopterade barnet på ett sätt som blir för mycket, det tror jag inte är bra.

Har faktiskt två avlägsna släktingar som är adopterade och de mår hur bra som helst. Båda har extremt lätt för att lära sig och den ene av dem blev professor vid rekordung ålder.

Det är säkerligen olika för adopterade vad skälet kan vara. 

Men tänker rent krasst att rotlösheten kan vara en orsak om man inte finner en gemenskap här t ex. Jag har ingen riktig identitet, något värde. Kom inte till bra adoptiv föräldrar. Den ena var så extrem att jag hellre önskat mig hela livet att jag svalt ihjäl på gatan i mitt hemland. 

Personen kom undan allting då den var en vit charmig kvinna som kunde le och verka riktigt smart. 

Min bästa vän som också var adopterad från samma land o grannstaden till mig, tog sitt liv för 2 år sedan. Han hade en svensk familj som han älskade och de älskade honom. 

Det jag vet var att han hade svårt för att behålla sina kärleks relationer. Och tror att det senaste uppbrottet fick han att känna sig övergiven igen och valde då att ta sitt liv. 

Då hade han ändå växt upp med en trygg fin familj. 

Hade även en annan kompis som även det var en mörk adopterad kille, han tog också sitt liv, fast han hade väldigt väldigt snälla föräldrar och gick hem hos tjejerna. Hade inte så mycket kontakt med honom som äldre. Vet inte vad som hände där riktigt då det var en fin kille som hade en fin adoptiv familj. 

Riktigt tråkigt. Om det var någon som skulle ha dött av oss 3 så borde det ha varit jag dessutom. De var åtminstone älskade och omtyckta. Medans jag vandrar omkring som en skugga här som folk antingen är rädda för, hatar att se min hudfärg eller inte är intresserade av att lära känna. 

Dom båda hade relationer jag har ingen liksom. 

Jag kanske bara är för feg helt enkelt. Och framför allt trög då jag hela tiden lever på hoppet, som aldrig kommer att ske för mig. De insåg det tidigt och vågade göra något åt det. Jag insåg det med rätt tidigt men gjorde 2 misslyckade försök att avsluta det hela på. 

Bra skrivet, ett tips är att släktforska.

Jo jag har alltid haft en fördel där då jag känner att jag alltid haft kompisar och lätt att hitta någon att prata med ny på jobb osv. Men det är alltid svenska män/pojkar. Invandrare och kvinnor gillar inte mig det känner jag instinktivt. Män från samma del i världen som mig känns som de hatar mig, där är det inte bara ogilla. 

Är det då så konstigt att jag valt en svensk man? Många verkar tycka det. På twitter, instagram kallar de honom "colonizer" för att han är med mig. Sverige har inte haft nån koloni i Vietnam ffs. 

Min pappa blev adopterad som 5-åring, förflyttad 30 mil ifrån hans mamma som var 16 år när hon fick honom. Ingen aning om varför hon gjorde som hon gjorde (inte så man vill fråga nu heller för hon är över 90) men man tror att det var för hon gifte sig med en ny man. 

Pappa har alltid varit ledsen och känt sig bortvald. Kontakt med sin riktiga mamma har han alltid haft, dock har inte kontakten varit så bra. De har sällan varit här nere och hälsat på. 

Hans självförtroende har varit lågt och han har alltid pratat om hur ledsen han varit pga detta även om han haft det bra med fosterföräldrarna. Han pratade om när han kom ner hit som 5-åring, grät och gömde sig under soffan. Han har inte kommit över det. 

Men i hans fall funderar jag på om ert kan bero på för lite information. För lite prat. Känslor. Farmor fortsätter som vanligt och syskonen med och ingen har sagt något om att de saknar honom / velat ha honom där, eller liknande. förrän nu senare. 

Pappa är nu tyvärr väldigt sjuk och klarar inte att göra någonting själv men farmor fortfarande pigg. Farmor åkte ner hit förra sommaren. Var jag som tjatade lite på dom att göra det. För jag vet hur ledsen papp varit för att de aldrig är här. Den glädjen han visade när de kom hit för hans skull var fint. När hon är så gammal dessutom. Farmor var med var glad.

Det är svårt. 

Något jag tyckte var obehagligt var att besöka mitt egentliga hemland. Jag har alltid känt att jag ser annorlunda ut men på ett bra sätt. Att jag är söt, petite och har ett unikt utseende. 

Men alla såg ut som mig:( På bild/film ser det inte ut så men när vi var där kändes det så. Jag blev tom kallad "ugly" av en prostituerad som försökte stöta på min man. "Mister, mister, she so ugly! i f....you better" :(

Jag har försökt att släktforska.

När jag fyllde 18 så hjälpte mina föräldrar mig att leta rötter. Vi besökte barnhemmet som jag adopterades från men jag lämnades nyfödd utanför en kyrka, navelsträngen fortfarande färsk. Besökte även kyrkan och fick träffa mannen som hittade mig, men enligt honom fanns inga spår efter härkomst. Så där fick vi inget napp. 

För 4 år sedan gjorde jag DNA test men fram till idag finns inga träffar.

Hur kan du garantera det? De krav som ställs på adoptivföräldrar är ofta av yttre karaktär och säger inte så mycket om hur de verkligen kommer att vara som föräldrar. Skaplig ekonomi säger inget alls om föräldraförmåga.

Många som adopterar har dessutom egna trauman och sorger från ofrivillig barnlöshet etc. Och ser barnet som ett slags plåster på sina egna sår istället för en egen individ som har ökat behov av stöd. 

Tror vissa människor inte klarar att se bortom att vi har olika anatomisk storlek, utifrån om vi härrör Asien, Afrika eller Europa.

Jag har som ung kort tid dejtat en petite tjej (149cm o 39kg) som ursprungligen kom från Korea. Även en tjej som var uppväxt i Nigeria (174cm o 70kg)

Fyiskt var det 180graders skillnad.

Jag gillar mångfalld och olika ursprung, ser det som tragiskt att ser upp o ned till olika ursprung.

Jag tror det är mera komplicerat än så. 

Jag arbetade med en annan adopterad tjej en gång, hon var från någon liknande plats som dig. 

Jag var allmänt trevlig och försökte prata med alla på mitt arbete. Men hon visade avsky direkt rakt av när jag sa Hej första gången. 

Jag var inte trevlig och gav aldrig en chans att lära känna mig som en kollega överhuvudtaget ens. Hon hade enbart fokus på svenska män. Medans jag vara något smutsigt i hennes ögon utan någon anledning. 

Det tycker jag inte var så schysst alls faktiskt. Faktum var att hon behandlade mig som om jag vore grotesk utan någon som helst anledning. O det gjorde självklart ont i mig.

Ingen i den här tråden iallafall har anklagat dig för att vara gott eller tsm med svenska män heller. Ingen har ifrågasatt det, det enda jag gjorde var att försöka antyda att din syn på "vita kvinnor, svarta män och andra" inte var så respektfullt drag heller. 

Märks att du bär på en ilska inom dig. Men att dra alla över en o samma kam är ju helt uppåt väggarna fel! 

Sedan tror jag det beror på 2 orsaker i ditt läge, den ena verkar vara något generellt för just adopterade tjejer. De har ofta haft en väldigt varm och snäll adoptiv pappa. Och det gör automatiskt att du har dragit dig till vita svenska män. Och det är självklart inte något fel med det utan snarare all Cred till dessa svenska adoptiv pappor! 

Och det andra verkar ju vara att du o andra sidan verkar välja män som har en dålig vänskaps krets, för det du skriver, så säger man ju inte. 

Tror det handlar om både narcissism samt avundsjuka ifrån deras håll. Men förstår inte varför du tar åt dig? Du har gjort ditt val och du känner dig trygg i din relation och mår bra av den så varför lägga ner energi på folk som bara försöker förstöra? 

Tror det är något du behöver arbeta med dig själv om samt att inte döma alla andra. 

Jag blev torterad av en vit svensk kvinna. Men inte hatar eller ogillar jag vita svenska kvinnor för det. Det var en individ som egentligen aldrig borde få ha kommit nära varken barn eller djur. Men inte går jag och hatar alla svenska vita kvinnor för det? 

Det har ingenting med hudfärg med att göra utan om vad som rör sig i huvudet hos den enskilda individen. 

Låter rätt omoget faktiskt att hela tiden hänvisa till hudfärg och speciellt ifrån någon som är adopterad dessutom! Jag gjorde det endast för att möta ditt språk beteende. Men nu är det slut med det då hudfärg inte har någonting med att göra ang den enskildes elaka / onda handlar.

Men man undrar ju samtidigt om din partner endast har vita svenska kvinnor, svarta män samt andra som sina vänner och ev ingen av dina favoriter som ex vita svenska män? 

Du får börja se till det positiva istället för att fastna och hata på det dåliga. Du har lätt för att komma in i gemenskap, du kan finna dig en partner, du slipper vara ensam på högtids helger och du har alltid någon du kan vända dig till för att prata med. Jag har inget av det. Så sluta hata. 

Rent objektivt är adoptivföräldrarna bättre på förhand. Ändå blir de sämre föräldrar i praktiken.

Inte särskilt konstigt egentligen. I de där jobbiga situationerna bibehåller de biologiska förälderna sin höga nivå för att de älskar sina barn in i benmärgen. Kärlek är viktigare än kvalitet på pappret.

Detta återspeglar sig sedan i relationen mellan förälder och barn.

Varför tror det är som gör att föräldrarna skämmer ut de adopterade barnen mer?

Tråkigt att höra, tror du det mesta beror på ursprunget snarare än adoptionen i sig?

Kraven var nog inte särskilt höga förr då men mest gick från ekonomin och kanske hade några utomstående som fick bidra med omdömen, vilket kanske inte sa särskilt mycket. Jag tror dock att det är mycket svårare idag då de tittat mer på hur relationen ser ut mellan föräldrarna och hur psykologiskt lämpande de är för att bli föräldrar.
Att många som adopterar har egna trauman från ofrivillig barnlöshet är också något som jag tror på. Tyvärr är det nog så att många eller iaf en del ser det som ett sätt att rädda sin situation. De som adopterar tänker nog inte främst på att rädda barnen, de har såklart egna intressen. Barnen rädda delvis dem från sin situation men frågan är om inte båda gynnas av det om man tar hänsyn till situationen som helhet?

Beror väl på situationen.

Ett barn som bor på barnhem gynnas givetvis av att bli adopterad.
Ett barn som har en familj lär dock oftast få det bättre om den stannar.

Ekonomi är överskattat.

Jag tror det har helt (för min del) med hur tillvaron var hos adoptions föräldrarna med att göra. 

Det förstörde alla mina chanser att som barn få skapa några positiva relationer. Vi levde isolerade på landet, fick inte träffa kompisar på fritiden knappt och fotbollsträningen 7 km bort fick man se till att ta sig själv till redan som 7-8 åring.

Det var mycket tjafs mellan dom om pengar. Adoptivpappan sov hellre i bilen än att komma hem till den psykiskt sjuka kvinnan. 

Många adopterade har även någon slags psykiska diagnoser med sig. Likt Add / adhd osv. Jag hade ingenting av det. Hade kunnat bli vad som helst med någon som hade brytt sig om en, stöttat en, lyssnat på en samt väglett en utefter ens intressen.

Kanske bara något så enkelt som att ta med en till biblioteket 1 gång varannan vecka.

Relationer fungerar inte för mig idag som vuxen. Varken med kompisar eller partners. Känner mig inte hemma i Sverige och inser att jag är för mycket svensk idag för att klara skapa ett liv ensam på andra sidan jorden. Hopplösheten blir avgrundsdjup igen. 

Och den enda utvägen är att avsluta sitt liv en dag.

Vill bara skriva att detta ej är evidensbaserad, icke fakta.

Har ingen åsikt om det andra du skriver.

Har flera adoptera bekanta och de flesta hade ingen bra kontakt med sina adoptivföräldrar som vuxna .

Ja det blir mycket svårare om man inte har den där tryggheten som barn. Tror du att adoptivföräldrarna har svårare att vara närvarande som andra föräldrar? Det brukar ju börja med vilken relation man hade till föräldrarna, det kan ju vara värt ett försök att prova att börja om och starta ett nytt liv om du ändå känner att du inte har något att förlora?
Jag vet själv flera som har åkt tillbaka till sina hemländer och vissa som till och med har valt att bosätta sig där.
Man skulle ju kunna skriva ned om sin barndom och reflektera över den det kanske skulle kunna kännas meningsfullt då det ändå är en del av ens historia.