En svärfar till päron firar jul

Ts, nu måste du förändra din situation. 
Ring och beställ tid på familjerådgivning.
Till din man säger du att du tar en paus från svärfar.

Tack för råd. Jag ska se till att göra det efter helgerna - jag sa till min man igår att vi måste dit nu (Familjerådgivningen). Jag kommer att ta avstånd från svärfar fr o m nu 

Så bra att du sagt ifrån! 

Som vanligt i trådar om jobbiga svärföräldrar är min analys att din man är ditt största problem. Det är han som, precis som du skriver själv, inte klippt navelsträngen. Gjorde han ingen tonårsrevolt? 

Med detta menar jag inte att din man är egoistisk eller korkad. Jag tycker att det låter som att hans föräldrar är gräsliga översittare som trycker ner och förminskar honom. Och det har de ju förmodligen gjort hela hans liv. Men även om det är dina svärisar som är bovarna i dramat är det din man som är den som behöver göra något åt situationen. Han kommer att behöva ditt stöd! 

Upplever du att han förstår hur illa hans föräldrar behandlar honom eller har han helt normaluserat det? Ju mindre han fattat desto jobbigare kommer det att bli för honom att inse det. Han kommer kanske att behöva inse att hans föräldrar, som han förmodligen ändå älskar, gjorde honom illa redan när han var liten. Såna sanningar tunga att se i vitögat. Jättebra idé att ta hjälp av en terapeut! 

^ som ovan anser jag din man borde agera. Varfor gjorde inte ens han någon som helst ansats att t ex hjälpa till med jullunchen?

Låter som din svärfar lider (dvs det är andra som lider mest) av narcissism och  autism.

Men det är dags att sluta underkasta er honom. Varför inte bjuda dina släktingar istf bara din mans? Eller resa bort t ex över jul och nyår.

Tack för svar och råd. Jag håller med dig; även om svärföräldrarna är bovarna så är det till syvende och sist min man som måste ta itu med sina problem och sitt förhållningssätt gentemot dem. Det kommer krävas ett gediget arbete. 

Han har, vad jag vet, aldrig revolterat. Vågar knappt höja rösten till dem. Blev mobbad i skolan som en följd av föräldrarnas nedbrytande beteende, som helt har knäckt hans självkänsla och förmodligen gjort honom till en socialt mycket undfallande person - som var tacksam för andra elever att ge sig på. Vilket är synd. För han har alla kvaliteter som hans föräldrar inte har; han har en stor dos empati och ett stort och kärleksfullt hjärta. Han är otroligt snäll, djup och omtänksam. Och hans barn betyder allt. Rent ytligt sätt är han även otroligt vacker. Men hans låga tilltro till andra får honom att ?ducka? nya kontakter; han blir rädd, osäker, känner sig mindervärdig och underlägsen. 

Jag kan skriva under på att de inte bara är översättare; jag har upplevt att de - i mångt och mycket - har misshandlat honom psykiskt och socialt. 

Han både förstår och förstår inte. Jag tror att han vet, men han trycker undan det. Det märks att det är för jobbigt att prata om.

Han väntar på direktiv. Ett mönster han har levt med hela livet. Jag vet att han kan. Han är inte oförmögen, men hela hans mönster bygger på att någon måste ge honom direktiv; ?ska jag?? ?ska jag inte..??

Vi kommer att försöka att lösa det på annat sätt nästa år. Är också helt övertygad om de diagnoser du nämner Och hans yngsta son har antytt något ditåt 

Jag vill bara krama om din man! Han och hans föräldrar påminner om min man och hans päron, men i min mans fall är det mycket, mycket lindrigare. Men jag har fått lära honom att jag vill att han säger emot mig när han inte håller med tex. I hans uppväxt var det inte lönt att göra det. Föräldrarna bestämde, även om de ofta bestämde rätt bra saker. Men han fick ingen övning i att ta egna beslut och stå för dem. 

Jag önskar er allt gott! Kanske åtminstone mamman med tiden kan förstå. Min mans föräldrar tror jag inte förstår vad deras beteende har gjort, men de har så gott som helt slutat efter att min man bitit ifrån några gånger (eftersom jag krävde det). 

Hon var (hon är död nu) en oerhört krävande människa som ansåg att allt kretsade kring henne, henne och henne, och hon fattade inte att hennes son hade en egen familj. Det tog galet mycket energi från mej att träffa henne så till slut var detta den enda utvägen. Jag pratade med min man innan och var helt tydlig med att han såklart fick fortsätta träffa henne, och han förstog mej helt. Sen pratade jag med henne och förklarade sakligt att jag inte längre tänkte vara med i sammanhang där hon fanns. Jag vet inte om hon blev chockad för hon sa inget så det blev som tur är inget tjafs. Min man fortsatte att träffa henne, men drog ner på det väldigt mycket.

Hade jag inte gjort detta vet jag ärligt talat inte om vi hade fortsatt vara gifta.

1. Berätta klart o tydligt för din man att du ligger långt i tanken på att skiljas...

2. Berätta att lösning finns att ni tillverkar regler o gränser som han får dra när ni besöker respektive svärföräldrar. Viktigt att han drar detta. 

3. Sätt gränsen att ni är de som kontaktar, ej omvänt. Att ni försöker resa bort vid högtider m.m. Ni berättar att ni kommer ha förhinder.

Ovan skall han transparent informera om, ingen dialog.

Ja de kommer bli arga, men det går över. Ni skall INTE vänta till nästa jul. Dra det redan nu.

När någon av svärföräldrarna säger något som går över gränsen, sätt direkt ned foten och berätta att det INTE är okej. Direkt.

Ni måste sätta information till kort, rak och saklig. Det budskapet fattar alla oavsett diagnos.

Gör ni inte ovan så kommer inget att ske.

Bra beslut av dig tycker jag. Fint och lojalt av din man att stödja ditt beslut. Starkt av dig att orka vara tydlig också. Det är inte alltid så lätt! 
Jag kommer fr o m nu att hänvisa svärfar till min man.

Ja, han var en klippa! Och ja, det var en jobbig tid men det var det värt. Så stå på dej, du avgör vad som är bäst för dej!

Dags igen då, Efter helgerna var jag tydlig med att jag behöver ta det lugnt. Endast en tillställning kvar efter jul och nyår och det var ett av barnens födelsedagsfirande.. 

Lillen hade önskemål om att fira tillsammans med alla på sin favoritrestaurang. Sagt och gjort - vi bokade bord och gjorde upp om att var och en betalar för sig då det är en finrestaurang. När notan kommer in ska svärfar sätta sig och räkna ut beloppet för var och en av oss. Alla väntar, väntar och väntar.. tiden går medan svärfar gör sina uppställningar på ett papper. Andra försökte avbryta; ?räkna ut med kalkylator istället? 
?äsch vi betalar hela beloppet - så kan vi lösa resten sen? 
osv., men nej. Svärfar envisas. Han SKA räkna ut notan med huvudräkning. Punkt! Och detta är något han mästrar framför min pappa och min dementa pappa; 
?MITT huvud är det inget fel på - det här huvudet kan minsann huvudräkning!!?

Och ungefär där dog den sista av min respekt för honom. 

Strax innan middagen började så sa han till mig och min man att ..nu kan ni inte vara kattvakt heller, om ni är allergiska? Men ni kanske kan vara det så småningom - när allergin försvinner??

Allt ska göras på hans sätt och som han alltid har gjort. Vilket låter typiskt för en icke diagnosticerad autist, som saknar förmåga att inse att det är han som är avvikande eller att sätta sig in i andras känslor.

Det är aldrig fel på honom själv utan på alla andra. Och anfall är bästa försvar.

Folk har inte orkat bråka med honom och nu är han för gammal för att ändra sig.

I detta fall hade det varit bättre om någon annan beslutsam person hade tagit hand om räkningen och betalat den och sedan fick man göra upp efteråt. Och tagit risken att inte alla betalar in i efterhand.

Han kan inte hjälpa hur han är, men det är jobbigt för omgivningen. I ditt fall är du så slutkörd att det är bäst att du slipper träffa honom.

Ja du har helt rätt. Just detta att allt alltid ska göras på samma sätt och som han alltid har gjort låter som en del hans sociala problematik och ev npf/autism. 

Alltid fel på alla andra. Har just haft ett långt samtal med min man om detta. Just det här att han sätter sig över och ska mästra med min dementa mamma (jag råkade skriva pappa förut) ?det tycker jag var klart över gränsen. Undrar om han gör det för att jävlas eller bara inte förstår bättre. Ikväll var jag den beslutsamma personen som tog notan, betalade och sa att vi isåfall löser resten i efterhand. Lite senare.. när jag granskade kvittot närmare så ser jag att svärfar har beställt vin för sammanlagt 2.500 kr utan vår vetskap? (dvs vi visste inte att han beställde ännu en flaska) 

Jag är ingen snål person, men efter så många år som han har snyltat av oss så orkar jag inte mer.. 

Satt och grät i soffan en stund, eftersom jag ser att förhållandet börjar att nå vägs ände..

Fråga svärfar varför han inte har någon egen liv.Säg att ni är vuxna och alla sköter sitt.