Grupp för barn till narcissistiska föräldrar

Tråkigt att höra hur du har kämpat och mött motstånd.
Jag har en NM som har skapat problem hela mitt liv så jag valde att kapa kontakten med henne i flera år för det tog all min energi. Idag bor NM i en annan stad och vi har enbart sporadisk kontakt via sms. De funkar bäst så... Vi firar inga högtider eller annat ihop då det enbart blir problem och jag har idag en egen familj att tänka på 👍
Men det är super svårt att väl ta de steget, vilket jag inte heller uppmuntrar, men de gjorde mitt liv mindre ångestladdat. 

Så trist för dig att det har blivit så med din NM. Är hon ensam eller har du andra familjemedlemmar som du inte träffar heller pga dom kommer "med" henne? Tänker om din pappa är gift med henne t ex. Känner hon din familj? Om du låter henne träffa dina barn, förutsatt att du har barn förstås?

Fick du också ångest inför helgdagar och att ses överhuvudtaget för att du visste att hon skulle pyra och sen plötsligt explodera för gud-vet-vad? Och för att hon gav dig ogillande blickar och på så vis förde tyst krigsföring mot dig så att du höll dig på din plats? Tog hon över hela rummet och var snäll och älskvärd mot alla andra medans hon fräste åt dig när ni blev ensamma en minut i ett annat rum? Som några exempel nu då bara.

Ingen av mina andra familjemedlemmar eller släktingar har varit på hennes sida då hon skapat problem för dom med men dom har nog haft mer "överseende" med henne s beteende än vad jag har haft. De flesta av dom har gång på gång bjudit in henne igen för att dom hoppas på att hon ska ändras men jag har släppt den tanken för fleeeera år sedan. Sedan jag själv fick barn så vart min son prio ett vilket gör att jag nu har ännu mindre tålamod med hennes beteende. 

Hon har träffat mitt barn kanske 3 gr under hans 4 år. Men dom har ingen kontakt och han vet inte vem hon är.

Ända sedan jag flyttade hemifrån för 12 år sedan så har jag haft julafton och kalas och sånt hemma hos mig men hade sån otrolig ångest över att hon skulle ställa till de så jag var helt slut redan innan gästerna skulle komma. Det kom till en punkt att jag inte såg fram emot julen även om det är min favorit högtid. Det plus massa bråk och taskigt beteende från henne fick mig att kapa kontakten. Bästa jag gjort. Tror hon insåg lite att de inte är på hennes villkor längre. Hennes beteende har förändrats lite sedan jag tog makten över mitt eget mående. Hon startar fortfarande drama i familjen men hon lyckas inte komma mig nära.

Kapade helt med min NM för två år sen. Hade haft pauser från henne i omgångar i nästan tio år och försökte alltid igen efter ett halvår-ett år, att vi skulle ha någon slags relation, så gled hon in i gamla mönster efter en stund och vi var tillbaka på ruta ett, men för två år sen spårade hon ur mer än vanligt , blev både gränslös och elak och gjorde ganska knäppa saker, och det var droppen. Var även tydlig med att hon inte fick kontakta mig alls. Tidigare pauser har hon blivit helt tokig och ringt mitt jobb, ringt min chef, ringt min chefs chef, ringt växeln, mailat på jobbmailen, mailat på vanliga mailen, skickat brev, skickat sms, skickat vykort osv. Kunnat hitta på att hon måste få tag på mig för att hon är dödssjuk. Hon har även hittat på att hon måste få tag på mig för att JAG är dödssjuk och hon vill bara "se om jag lever". Första gången det hände och min chef ringde upp mig och frågade hur det var med mig för att min mamma ringt och sagt att jag var dödligt sjuk, det är typ det mest surrealistiska samtalet jag någonsin behövt ta. Kändes som att marken försvann under mina fötter. Och jag skämdes så otroligt mycket. DÄR borde jag klippt kontakten. Detta var 8 år sen. Hon fick hålla på i 6 år till innan jag sa stopp. 

Jag ångrar idag att jag inte klippte tidigare, för jag har mått så fruktansvärt bra dom senaste två åren. 

Har ingen Nm eller NP men min mamma som står mig väldigt nära har en s.k syster som är Narcissist,  ett bokexenpel, uppfyller i stort sett alla punkter. Hon har vart vedervidrig hela sitt liv. Försökt förstöra relationen mellan min mamma, mormor och oss barn hela sitt liv. Problem, avundsjuka och förstörelse är hennes hennes livsenergi typ. Kommit fram till att hon är en demon. Vill följa tråden och läsa. Intressant att veta vad andra upplevt.

Beklagar hur du haft det. Dessa individer suger verkligen livet ur allt omkring dem. Typ som voldemort. Du behöver kanske hitta ett nytt sätt att ha en relation till din mamma där du ändå skyddar dig själv på något sätt? Hemskt. Lider med dig :(

Kan inte ens skriva lite om vad min mammas syster gjort skulle bli hur långt som helst.

Det roliga med att ha en MF och/eller NM är att man redan i tonåren inser att ens föräldrar beter sig som värsta tonåringarna. Det tråkiga med det är dock att ens föräldrar förblir som tonåringar medan man själv växer ifrån dom flera varv.

Kapa om ni kan. Dom kommer nämligen inte ändra sig eller bli bättre med åren, tvärtom! 

Jag har en NM och en syster som sannolikt har narcissistiska drag hon också.

Mamma gick bort i december. Urnsättningen ska ske till våren men jag undrar ärligt talat om det är någon ide för mig att överhuvudtaget gå. Jag bröt kontakten med mamma när jag var sexton och flyttade hemifrån för att plugga på gymnasiet. Enda gången jag hade någon typ av kontakt med mamma var när jag skulle gifta mig och var gravid, det var då det var frågan om jag ville ha mamma och storasyster på bröllopet och om jag ville att de skulle vara en del av mitt barns liv. Jag började ta kontakt med storasyster och förklarade att mitt bröllop skulle vara helt fritt från alkohol och om hon och mamma skulle komma fick de lova att inte ta med någon alkohol. Då bombarderade både storasyster och mamma mig med meddelanden om att jag var världens största egoist och att jag aldrig tänker på någon annan än mig själv, att jag skulle bli världens sämsta mamma och att de hoppades att jag skulle förlora vårdnaden om mitt barn, att min blivande make minsann var ful och värdelös och om det inte vore för att jag var så desperat skulle han leva ensam resten av sitt liv men jag kunde väl.inte få någon bättre.
Då var det inte svårt att bestämma att varken mamma eller storasyster var välkomna på mitt bröllop och inte någon annan aspekt av mitt, min mans eller mitt barns liv heller för den delen.

Det är precis som ovanstående skriver. Mamma var som en tonåring hela sitt liv trots att hon levde i nära femtio år och hade en femårig universitetsutbildning. Jag insåg att jag hade passerat storasyster mognadsmässigt vid elva års ålder, då var storasyster tretton.

Jag har själv en NM. Hoppas innerligt att denna tråden ska få fortsätta leva, sett liknande förr. 

Min mamma valde en väldigt märklig man som pappa till mig, så jag har ingen kontakt med hans sida släkten alls. Mamma är enda länken till många släktingar och vänner och när vi råkat i konflikt förr har hon spridit osanningar om mig till alla gemensamma bekanta. På så vis har hon gjort det omöjligt för mig att bryta med henne utan att samtidigt bryta med alla andra. Dessutom har hon en massa husdjur som hon gärna använder för att vädja till mitt dåliga samvete. Hon är själv för gammal för att sköta dem på rätt sätt så ska de få nödvändig vård och omsorg måste jag ställa upp. Hittills har det funkat hjälpligt att ge henne så lite information som möjligt om mitt liv, hålla det kort och artigt men alltid på en armlängds avstånd. Nu väntar jag dock mitt första barn och mamma har sett det som en väg in i mitt liv igen. Så nu försöker jag hitta nya strategier för att hantera henne.

Jag har inga föräldrar som är narcissister däremot har jag haft en sambo som tydligt är narcissist. Hänger gärna med i tråden för råd gällande dessa människor. 

Är fruktansvärt hur man kan säga att man älskar någon ena stunden för att i nästa göra allt för att den ska må dåligt. 

Har inte gjort det, men förstår till fullo ditt problem. Man väljer inte sina egna föräldrar och jag känner till dem som brutit helt av olika anledningar.

Ja,tack

Jag har en ganska gedigen utbildning inom beteendevetenskap och har kommit till någon slags acceptans kring min NM genom att tänka att hon faktiskt inte kan bete sig på något annat sätt än vad hon gör. Därför tjänar det inget till att varken hysa agg eller se henne som en dålig människa. Hon är starkt obehaglig att umgås med och jag kommer aldrig kunna hysa varma känslor för henne, men att bråka eller försöka få henne att inse att hon skadar människor omkring sig är som att skälla på en ko för att hon går på fyra ben. Det är liksom så hon är funtad. Det har sparat mig mycket huvudvärk att tänka så. Samtidigt är det jobbigare att, om det skulle bli aktuellt, bryta med henne. Hon kommer aldrig förstå att eller vad hon gjort fel. Emotionellt är hon ju som ett barn. Hon skulle aldrig kunna greppa varför jag inte vill ha med henne att göra. Och den tanken känns på något sätt hemsk. 

Jag har dessvärre en SP- sociopatpappa. Har brutit med honom sen 25+ år eftersom han bara gjorde mig till en sämre person och är ett riktigt dåligt moraliskt föredöme i princip oavsett vad det gäller, från otrohet till psykisk och fysisk misshandel i relationer, trafikbeteende, affärsmoral samt multipla skattebrott.

Själv har jag en genmix med en ärkesnäll mamma men inser att jag har narcissistiska drag och försöker sätta ramar för mig själv. Att inte manipulera folk fast jag kan om det inte är för ett gott syfte, att inte se relationer som transaktionella, att bemöda mig om att lyssna och fråga mer än vad som är naturligt för mig osv osv. 

Mina råd:

1. Det är okej att ta timeout en jul, resa bort och bara fira för sig själv med sin partner. Vi lånade en väns bostad 15 mil bort en jul när svärmor härjade som värst och det var som balsam för själen.

2. Det är okej att ta paus från en narc förälder några månader, eller direkt åka hem om de beter sig orimligt. Jag har hjälpt min man sätta gräns mot sin NM, vi har bara satt oss i bilen och åkt hem när hon har brutit viktiga löften.

3. Som semi- narc själv vet jag att jag måste må bra själv för att kunna bete mig. Är jag ur form så stannar jag kanske hemma, det är ingen annans problem att jag mår dåligt och det ska inte gå ut över dem. Om jag är på topp är det tvärtom- jag hanterar även min mans hysteriska NM med ett avväpnande leende eller subtil manipulation och hon vågar aldrig bete sig mot mig som hon gör mot honom om han är där själv. Hon vet att då går hon in i granitväggen och vi kommer att packa ihop oss och dra på tio minuter.

4. Ska du slå så slå där det gör ont.
Jag låter inte min svärmor orsaka min man eller mitt barn skada.
Ville hon se sitt barnbarn fanns det beteenderegler, och de överlämnades till sist skriftligen och sattes upp på hennes kylskåp eftersom det var mycket "jag glömde" eller "jag har inte hört att" fast vi sagt en sak upprepade gånger och även haft bråk om det innan.

Med detta på plats har vårt barn mest goda minnen av sin farmor, fast hen också förstår att det hände sjuka saker några gånger under hens uppväxt. Vi har talat om varför det blev så och försökt belysa hur våra olika personligheter fungerar, med både brister och de goda sidor som trots allt finns.

Intressant men tragiskt att läsa om era upplevelser. Det är så sjukt att det inte går att komma nånvart med en N för dom kommer aldrig att begripa och som någon sa så förblir dom som värsta tänkbara tonåringen för resten av livet.

Brukar era N få raseriutbrott ofta och för minsta lilla? Skriker och då menar jag verkligen skriker och inte bara höjer rösten i timmar i sträck? Min NM kan skrika sig igenom en hel dag och natt. Fattar inte att hon inte tappar rösten... Vet inte hur många kvällar, dagar och nätter som jag tvingades lyssna på galet skrikande non stop när jag växte upp.

Brukar era N muttra och fräsa åt er när andra inte hör om det är i en grupp så att festen eller vad träffen nu är blir förstörd för dig? Eller skälla på dig innan eventet så att du är i obalans, sänkt och glädjen har försvunnit för att N var vansinnig och elak mot dig innan?
Min NM verkar inte vilja att vi ska ha en trevlig dag eller högtid utan ser till att förstöra varenda träff för oss i närmaste familjen medans hon är den glada, trevliga älskvärdheten själv mot andra där. Det är så tråkigt att aldrig få ha en trevlig dag. Även om man slutar bry sig om kommentarerna och dom hatiska blickarna så känns det ändå tragiskt och jag undrar om det inte finns en enda liten bit av henne som är glad över att få vara tillsammans med sin familj? Tror ni att era N gläder sig åt det nångång? Eller ni kanske inte har det lika illa i det avseendet?

Ja, raseriutbrott har kommit lite hipp som happ under min uppväxt. Lite lugnare nu när jag bara träffar min NM lite kortare stunder och lärt mig vad jag kan och inte kan säga. Hon föredrar att hålla långa föreläsningar och älta mina fel och brister i oändlighet istället. Dock har hon inte varit så mycket för att skrika, även om hon höjt rösten initialt i början av "explosionen". Men hon har alltid varit så oberäknelig att skrik inte riktigt har behövts, jag har vetat vad "den där blicken" betyder. Mamma har ofta slagit utan förvarning, så jag lärde mig tidigt att väga mina ord på guldvåg. Jag minns något tillfälle där jag satt i köket och vi diskuterade (trodde jag) en politisk fråga. Jag var kanske 12-13. Mamma hade sin bestämda åsikt men jag höll inte med. Hann knappt tala till punkt och plötsligt låg jag på golvet och såg nästan stjärnor. Hon hade lappat till mig så att jag trillade av stolen. Sen kom "Jag har levt XX år längre än vad du har. Du vet ingenting om det här och våga inte påstå annat!". 

Och vad gäller sociala tillställningar så har min NM alltid undvikit sådana. Men det har inte hindrat henne från att fälla en kommentar som förstör för mig om jag för ovanlighetens skull varit på väg någonstans. Ofta dåligt maskerad som "vänlighet". Exempelvis "Så kul att du hittade rätt klänning till slut, synd bara att du har så trist hår, men det är ju inte mycket att göra åt nu" eller "Så trevligt att du blev medbjuden, även om det mest troligt är för att ha någon att prata skit om efter att du gått hem". Generellt har hon dock försökt hålla mig isolerad från andra människor, jag fick knappt bjuda hem vänner (och ville inte heller med tanke på hur vi hade det) och jag hade extremt strikta förhållningsregler kring att vara ute och träffa vänner eller pojkvänner. Och även om jag höll mig till reglerna blev jag ofta straffad för att jag "valde bort familjen" som det så ofta hette om jag var hemifrån. Då var jag egoistisk och tänkte bara på mig själv, som var ute och roade mig utan den minsta tanke på hur de hade det hemma när jag var borta. Ofta drog hon kortet med att "Du vet så ledsen hunden är när du är borta. Hon vaknar runt och gnyr, vägrar äta. Men du tänker förstås bara på dig själv!". Osv...

Raseriutbrotten från min NM var ständiga, men bara hemma bakom stängda dörrar så ingen utomstående kunde veta vad som pågick. Några av mina tidigaste minnen inkluderar att mamma hade riktiga vredesutbrott mot pappa, slog honom och kastade saker mot honom. Efter ett sådant utbrott, när jag var liten, brukade mamma ta med storasyster och ta farväl av mig, "nu ses vi aldrig mer", sen var hon och storasyster försvunna länge. Jag hade ingen tidsuppfattning eftersom jag var under sju år under dessa incidenter, men jag uppfattar det som om de kan ha varit borta i allt från flera timmar till några dagar i sträck. När de till slut kom tillbaka fick jag inte fråga var de varit eller vad som hänt, det skulle sopas under mattan och så köpte mamma en massa presenter till mig för att jag skulle hålla tyst.

Storasyster hade ständiga raseriutbrott hon också, och när mamma och hon blev osams så tog jag småsyskonen och sprang ut ur huset. Att ingen blev allvarligt skadad i vårt hus är ett under.

Kommentarer som kunde uppfattas som komplimanger men som egentligen var förolämpningar var min mamma expert på. Exempelvis: "Jaså du har sprungit ett lopp, det är imponerande med tanke på din kroppstyp", "jag hade ALDRIG kunnat tänka mig att du skulle komma in på universitetet, grattis!", "vad roligt att du har ansträngt dig för att vara fin för en gångs skull", "så bra att du inte var ytlig när du valde pojkvän, så länge du är lycklig så spelar det ju ingen roll att han är kort", "även om du inte tillhör den typen av människor jag brukar umgås med så ville jag vara snäll och bjuda dig, hoppas du inte känner dig obekväm nu bland oss högutbildade" ....

Storasyster var mer av en klassisk mobbare. Öppet elak och otrevlig, spelade offer om man sa ifrån, och när storasyster spelade offer kom mamma till hennes försvar. Då var man riktigt illa ute.

Det var som om hon kände på sig att någon kände sig glad och visste precis vilka punkter hon skulle trycka på för att förstöra stämningen. Julen, födelsedagar och andra högtider var ett helvete, man visste att man skulle få extra mycket skit då.

Och som alltid flinade mamma och storasyster upp sig och spelade oskyldiga änglar inför alla andra efter att de gjort någon ledsen, de kunde "inte alls" förstå varför man blev så "tjurig" och "överreagerade" så och alltid skulle "misstolka" allt. Riktiga ögontjänare.

Uttrycket "älskad av alla men inte omtyckt av någon" stämmer bra in på mamma. "Alla" hade respekt för henne och pratade om henne som en fantastisk och beundransvärd kvinna, men ingen kände henne egentligen, och ingen umgicks med henne av andra anledningar än att hon kunde ge status och materiella ting. Det blev tydligt efter hennes fängelsestraff, ingen av hennes "vänner" ville veta av henne längre.

Har en sambo som är expert på såna kommentarer tex "ah du har köpt en ny tröja, du inser själv att den är hemsk va? Alt du ska väl lämna tillbaka den?"

Köpte en bil som jag länge hade velat ha "varför köpte du inte xxxx istället, den hade varit mycket bättre".

Osv

Har en sambo som är expert på såna kommentarer tex "ah du har köpt en ny tröja, du inser själv att den är hemsk va? Alt du ska väl lämna tillbaka den?"

Köpte en bil som jag länge hade velat ha "varför köpte du inte xxxx istället, den hade varit mycket bättre".

Osv

Men herregud! Jag tyckte min far var knäpp som tyckte att en rimlig reaktion på att snubbla lite över min halvsysters barncykel var att gapa och skrika en halvtimme och kasta upp den på taket på huset där den fick ligga nån vecka tills han bestämde att den fick tas ner igen, men det där låter ännu värre.

Fast det oberäkneliga var läskigast. En gång råkade jag och kusinen panga en ruta av misstag (det var pappa som utmanade oss att klättra runt på byggställni ngar runt huset för han tyckte vid skulle tuffa till oss- bra övning liksom att veta tt om man trillar ner så bryter man ett ben) och då reagerade han knappt allls.

En annan gång la jag smörlocket på matbordet istället för på diskbänken och då var det jordens undergång...

Min mamma kunde också vara obehagligt oberäknelig. Storasyster kunde komma undan med mycket (mobbning, stöld, olämpligt sexuellt beteende mm.), mamma hade ursäkter för väldigt mycket av min systers problematik. För mig och småsyskonen kunde det räcka med att vi råkade säga något just när hon tänkte säga något för att raseriutbrottet skulle vara ett faktum.

Ibland kunde hon vara förvånansvärt förlåtande, jag som var van vid att behöva be om ursäkt för att jag existerade, men mamma kunde ibland bara skratta bort att jag t ex råkade stanna ute för länge när jag lovat mamma att vara hemma innan 22:00. En månad senare kunde hon bestämma sig för att straffa mig.

Mamma var väldigt impulsiv, för att inte säga gränslös, men eftersom hon var sådär karismatisk som narcissister ofta är så kom hon undan med mycket. Hon hade inte mycket till övers för introverta, eftertänksamma personer som håller sig till sociala regler. Storasyster fick beröm av mamma för att hon tog mycket plats och gjorde precis vad hon själv kände för, och det var nog något mamma såg i sig själv också. Problemet var bara det att storasyster inte tjänade något på sina översittarfasoner på samma sätt som mamma gjorde. Det var något mamma inte kunde acceptera och istället ansåg hon att det var storasyster som var offret och resten av oss skulle straffas för att storasyster inte lyckades i livet.