Vårt barnbarn har inga regler och jag får inte ställa några

Du gör rätt som säger ifrån. Självklart ska man kunna säga nej till ett barn i den åldern. Och hemma hos dig gäller dina regler!

Antingen så backar du undan (som nu, bra) eller så gillar du läget.

Allt annat blir problematikt.

Säger inte föräldrarna till när barnet beter sig illa menar du? Eller har föräldrarna svårt att styra upp sin uppfostran, att de säger till men inget fungerar? Är föräldrarna för oroliga för att kunna starta en potentiell konflikt med 5-åringen?

Jag kan verkligen inte relatera. Du har kontrollen och är den som hanterar situationen när du är där. Du klarar inte detta och det är du som har ansvaret när föräldrarna inte närvarar. Det hade varit en annan sak om barnen gick och tog sönder saker i ditt hem och föräldrarna är med och säger att du inte får säga till/avleda och föräldrarna inte heller gör detta utan mer frågar barnen vad det blir för ljud när man slår sönder en glasskål. Jag har en sån familj i min närhet och det är tröttsamt 

Fortsätt gränser så kommer han med tiden förstå vad som är ok och inte ok om han ska få umgås med dig. Föräldrarna gör honom en björntjänst genom att inte sätta gränser nu. Tipsa dom om att gå en föräldrarutbildning innan det går mer överstyr!

Nej, de säger inte ifrån. Uppfostran existerar inte utan jag skulle snarare säga att det är barnet som uppfostrar föräldrarna till att bete sig som hen vill. 
Jag har tänkt att jag klarar detta med min erfarenhet av barn men jag har inte orken. 
Som det är nu så räcker det att jag säger något som jag planerat för att det ska bli krig. I mitt hem eller när jag är barnvakt hos dem sitter vi och äter vid bordet, tvättar händer, är rädda om saker. Det är för tuffa regler enligt föräldrarna. 

Det har jag föreslagit. Inget de tycker sig behöva men de erkänner att förskolan säger samma som jag säger. 
Jag är ändå förundrad över att både de och barnet vill umgås med mig trots mina i deras tycke så hårda regler.

Det är inte din uppgift att uppfostra deras barn. Det enda du kan göra är att sätta gränser för dig själv. Tycker inte det är rimligt att barnet inte har någon gränssättning. Låter som du har pratat med föräldrarna om det. Vad var deras relaktion?

Som det låter nu så verkar de lägga grunderna för att skapa ett monster. Nästan likvärdigt med barnmisshandel (enligt mig förstås) Har ett par exempel på såna i min närvaro. En är 15, den andra 13 (från olika familjer). De är vana vid att få allt de vill, så det går ut över deras relationer (vänner, släkt) Båda kan t ex skicka ut sina sk vänner när de tröttnat på dom och vill sitta med videospel, finns andra saker de gör, förstör dyra saker när de vill ha den senaste. Så jag förstår att du är orolig.

Jag tror att barn uppskattar regler. De behöver styrning. Barnet blir involverad. Det är klart att barnet vill umgås med dig. 

Fortsätt sätt gränser.

Du arbetar heltid. Det låter som föräldrarna har för stora krav på barnpassning. 

Men kanske tom föräldrarna tycker barnet är jobbigt att umgås med när det är ouppfostrat och försöker få någon att barnvakta ungen ? 

Åk hem till dom och umgås. Du ska inte behöva vare sig få ditt hem förstört eller hamna i konflikter med föräldrarna

Om föräldrarna vill att du ska passa barnet, är det såklart dina regler som gäller. Det behöver du göra klart för dem, att det är det som gäller, annars passar du inte barnet längre. 
Sedan att barnet spårar ur vid hämtning beror inte nödvändigtvis på dålig uppfostran. Vissa barn gör det när de står under stress av någon anledning. Tex. när det har varit jobbigt på förskolan (och för många är det alltid jobbigt att vara där pga mängden intryck) kan de "bryta ihop" och beter sig sådär när de hämtas. Eller när de är spända hela dagen för de glädjas så för något som händer efter hämtning.

Du bestämmer vilka regler som gäller när du är med barnet och hemma hos dig, 

Om föräldrarna inte accepterar det så får de vara utan barnvakt. Du ställer inga orimliga krav på barnet och barnet far inte illa. 

De kan inte ta för givet att du ska vara barnvakt på deras villkor. Det måste du vara tydlig med. 

Barners utbrott handlar antagligen om osäkerhet och frustration. Barn måste få vägledning och struktur som du förstås vet från ditt yrke. 

Säg ifrån på skarpen till föräldrarna. De förstör för sitt barn och försvårar för dig att ha en sund relation till ditt barnbarn.

Det spelar ingen roll om de blir upprörda. Du gör både dem och barnet en tjänst. 

Vad är det för fel på föräldrarna? Åtminstone en vad dem (din son/dotter) har ju uppfostrats normalt.

Varför vill de inte uppfostra sitt barn? Tror de på "fri uppfostran" och att det är samma sak som "frihet från uppfostran"? Eller är de sjukligt konflikträdda?

Barnet kommer att råka i ständiga konflikter framöver i skolan, både med andra barn och lärare.

Det bästa du kan göra är att fortsätta med dina regler. Ska du vara barnvakt, hemma eller hos dem, så gäller de reglerna. Dels för att du inte orkar annars, dels för att du inte vill medverka till att förstöra barnet. Går inte föräldrarna med på det, får de stanna hemma eller hitta någon annan barnvakt.

Misstänker att alla andra som barnvaktat detta barn, bara gör det en gång.

Bra att du sätter ner foten. 
Påminn föräldrarna om att det är barnet som blir mest lidande, folk kommer ju inte orka umgås med det.