Hur ska jag orka kämpa vidare?

Jag är över 50 men jag äger ingenting, jag har en hyresrätt, det är allt och den äger jag förstås inte. 

Åren som jag hade kunnat använda för att  fortsätta min karriär, spara pengar och kanske träffa en ny man har förstörts fullständigt av mitt ex. 

Jag vill inte gå in på detaljer men det handlar om relationsvåld och att han inte kan acceptera att jag lämnade honom.

Vi har ett barn ihop som han inte har träffat på många år eftersom till och med tingsrätten anser att det är olämpligt. 

Jag lämnade honom för många år sedan för att skydda barnet och han har gjort allt för att förstöra vårt liv. Jag minns inte ens hur många tvister och polisärenden som både barnet och jag har gått igenom. 

Det är svårt att förklara hur det är att ha någon i ens liv som bara vill en illa. Det är som en pågående skräckfilm. 

Parallellt med allt detta har barnet varit svårt sjuk men har tack och lov  återhämtat sig. Jag var med om en olycka och mina närmaste har också gått igenom  svåra sjukdomar. 

Jag trodde att allt skulle bli bättre när barnet blev stor men de här åren har satt sina spår även hos barnet. 

Hon är deprimerad och sover hela dagarna medan hennes vänner går vidare och skaffar jobb och pluggar. 

Hag fick tjata iväg henne till en psykolog men nu tror jag att hon är kliniskt deprimerad och då hjälper inte enbart samtalsterapi. 

Jag går också his psykolog vilket hjälper ibland men det förändrar ju inte min situation. 

Jag har alltid varit en envis optimist och tänkt att allt ska bli bra en dag. Jag har sett till att barnet har haft ett liv med roliga  aktiviter och resor, bra skolor, vänner - ett relativt normalt och tryggt liv. 

De psykologer som jag har träffat fattar inte att jag inte har kraschat helt utan jobbat och strävat på. 

Men jag orkar inte mer nu för det tar aldrig slut. Jag är verkligen ingen missunnsam person men när jag hör mina kollegor prata om sina husköp och sommarstugor skär det inombords för jag vet att jag aldrig kan få det jag drömmer om hur mycket jag än kämpar. 

Jag skulle kunna spara mycket pengar varje månad men jag försörjer i nuläget två vuxna personer på min lön eftersom dottern inte jobbar. 

Hon hjälper inte till hemma alls och jag orkar inte få i ordning lägenheten trots att jag gillar inredning och mår bra av ett vackert hem. 

Kaoset härhemma bara påminner mig om att det aldrig kommer att bli bra. Jag städar upp sedan förfaller allt igen och så börjar det om. 

Jag åker iväg på någon resa ibland, Jag har vänner men de har ju sina egna familjer så jag gör saker ensam för att inte gå under. 

Jag får hela tiden höra att jag är så stark men jag vill inte behöva vara det.

Jag drömmer om sådant som andra tar för givet, ett normalt liv, lugn och ro, kanske en liten stuga att åka till.

Jag kan inte avsluta allt även om det känns som en ventil eftersom jag måste finnas där för dottern. Fast för första gången känns det som om jag inte orkar ens det.

Jag borde vara den som stöttar och peppar henne som jag alltid har gjort men hur ska jag kunna göra det när jag inte ens orkar peppa mig själv?

Det känns som om jag sjunker ner i ett mörker och det finns inget stopp, ingen ljusning, ingenting.